R. E. S. P. E. C. T.

Livet är liksom så… ja.

Tro. Jag vill känna tro.

Marie Fredriksson sjöng om botten av sitt känsloliv. Och sedan fann hon mannen som älskade henne alldeles exakt precis som sådan hon var.

Allra finaste Marie Fredriksson, med dessa fantastiska låtar i sitt bagage. Frisk efter hjärntumören, men så i förtid åldrad och så tydligt personlighetsförändrad. Mestadels till det bättre, som det verkar. Men ändå… märkt. Ordentligt.

Och hennes Micke har älskat henne, genom det goda och det onda. Jag unnar henne, och honom, den kärleken, av precis hela mitt hjärta. Där finns ingen tvekan i mig. Helt ärligt.

Några får det. I livet.

Jag tror faktiskt inte att de får det för att de på något vis har förtjänat det. Jag tror inte på sånt. Jag tror att slumpen ramlar hit och dit i livet utan någon styrsel.

Om människor fick goda liv för att de hade förtjänat det, så hade jag haft det finaste livet för länge sedan.

Sånt får man inte säga, såklart.

Men det är ju liksom min gren i livet det. Att säga sånt där som man inte får säga. Så jag fortsätter väl på det spåret.

🙂

Jag vill känna kärlek.

Jag vill både få och ge kärlek.

Jag är nog inte så värst snäll med mig själv, under lite för stor del av livet.

Men som herr Levengood skaldat i en av sina böcker:

”Jag tror att vi blir vad vi tillåts få bli. Tycker man att jag är fin nog att lussa, då blir jag lite ljusare. Tycker man att jag lämpar mig mest som troll är risken stor att de kommer att få skåda ett troll från mörkaste trollhelvetet. (…) Alla har vi mycket ljus att bära, men vi behöver någon som pekar på just oss och säger: ‘Jag tror att du skulle vara väldigt lämplig!'”

Så om de flesta som pekar på en och säger, eller på andra sätt visar, att de tycker att man inte precis har något att komma med som någon enda människa skulle kunna tänkas vilja ha, eller dela.

Eller om de bara behandlar en som dålig luft i största allmänhet.

Så blir man… en liten lort.

Jo, men jag tror det.

Har man inga nära, viktiga eller tillräckligt många människor omkring sig som behandlar en som… i alla fall litegrann som en stjärna.

Då klarar man inte av, som människa, att hålla fast i sitt inre vid att man är något större och bättre än en liten lort.

Då blir det så förbankat svårt att hålla fast vid känslan eller vetskapen om att även jag faktiskt är någon.

Jag försöker inte ens nästan att få någon att tycka synd om mig.

Jag hoppas bara, förgäves, att någon enda människa ska… tycka om den jag är.

Jag är inte så svinarschligt egocentrisk som Sheldon Cooper i serien Big Bang Theory. Eller som min mor. Eller några av människorna som finns i min närhet.

Jag är inte en sådan som gör andra alldeles mållösa över min ohanterliga själviskhet.

Jag är faktiskt inte det.

Fast några av er som läser här tror det.

Jag är bara tillräckligt charmlöst uppriktig med den jag är och det jag tycker och känner, för att vara fullständigt otidsenlig och därmed totalt oälskbar.

Jag kan ha fel. Det kan jag absolut. Jag vet inte. Men min känsla är att det faktiskt inte finns någon enda människa på denna jord som älskar mig.

Det som är lite jobbigt är att jag har satt en dotter till världen. En dotter som förvisso nu är vuxen, men som fortfarande tror att hon älskar mig, helt enkelt för att jag är den enda mamman hon har.

Jag är helt ärligt inte ett lika stort svinarschel till människa som min mamma faktiskt är. Och min mamma är inte värre än folk är mest, nuförtiden. Svenska människor är faktiskt till skrämmande stor del svinarschlen. Det har hänt något, något genomdåligt, med de svenska människorna. De svenska människorna har inte bara blivit direkt kanonkorkade (vilket PISA-undersökningen visar), de har dessutom, och framför allt, blivit ruttna i sin grundläggande mänsklighet.

Bortskämda dumskallar blir liksom inget att hänga i julgranen. Eller att lyfta fram som goda exempel i något sammanhang överhuvudtaget.

Bortskämda dumskallar har inget mer att erbjuda världen än sin bortskämda dumskallighet. Och sådant har världen givetvis ingen nytta av överhuvudtaget. Det fattar ju alla som inte är både bortskämda och dumskallar.

Nåväl. Att jag är ur led med tiden har väl alla som läser här fattat för länge sedan.

All I´m asking
Is for a little respect

Eller, ska vi vara alldeles uppriktiga så är det väl inte det enda jag ber om.

Jag ber om både respekt och kärlek.

Men eftersom kärleken verkar befinna sig så många ljusår bort ifrån det som är mitt liv, så… börjar jag med det som är det viktigaste, ändå.

Ar i es pi i si ti.

R.e.s.p.e.c.t.

Jomen hörni, människor.

Inte är det väl ändå bara jag som noterat, och någonstans faktiskt lider av, att det västerländska mänskliga går mot något allt hårdare, omänskligare…?

Inte är det väl bara jag som får ont i hjärtat när den unga tjejen tränger sig ut från bussen utan att ta minsta lilla hänsyn, eller ens notis, om den äldre kvinnan med rullator som samtidigt försöker ta sig in i bussen.

Eller av att höra argument mot att sjuka människor som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd ska få någon läkarvård.

Inte är det väl bara mitt hår som reser sig av berättelser om hur människor som, uppenbart för alla som har en hjärna, har kroniska sjukdomstillstånd, ”utförsäkras” och får leva på ingenting alls, för att regeringen har bestämt sig för att vi inte ska ha några långtidssjukskrivna människor i vårt land… det kan väl inte bara jag som både känner med dessa människor som behandlas omänskligt, och blir rädda in i själen inför insikten att ”nästa gång kan det vara jag”…?

Jag vet inte.

Stödet för människohatarna SD ökar.

Så jag vet inte riktigt var du är, eller om du finns. Du som ser och känner det jag gör, om den svenska kulturutvecklingen.

Jag vet inte säkert om det finns fler människor än jag i det här landet som tycker att det är rimligt att låta människor få vara vad de än är, och värda respekt för att de försöker vara människor.

Den pågående, alltför smärtsamt uppenbara, utvecklingen som vårt lilla land genomgår… får mig att tappa tron. Och orken. Att försöka bidra till något… större.

Vi människor är, om vi så vill, större.

Och jag är så in i grunden trött på att svenska människor inte ens försöker längre.

Förlåt mig för att jag besudlar fredagsmyset. Det är inte min mening att provocera någon. Helt ärligt. Jag skulle mer önska att detta inte vore provocerande tankar för någon…

Att det fanns någon enda människa där ute på klotet som vi som kan läsa och förstå detta bor på, utan motstånd kan sympatisera med det jag säger.

Men men. Life is what it is.

I andra delar av just mitt liv, handlar det mesta om att arbeta.

Utöver det kämpar jag vidare med att försöka få de på riktigt viktiga delarna av livet att få plats och gå ihop.

Jag kan ärligt talat inte riktigt bedöma hur jag lyckas med det.

Den geografiskt, och i vissa avseenden biologiskt, närmaste familjen, träffas oftare än vanligt. Jag älskar dem, som alltid. Vi delar upplevelser kring aktiviteter som vi alla gillar. Min närvaro kunde ha varit bättre.

Vi får veta att min dotter kommer att få ännu ett syskon. Just det är fucking fabulous, åtminstone för mig och dottern, som är vuxna. Lillasyster, som redan har några småsyskon, blir lycklig, men också… kluven. Fullt naturligt, tror jag. Jag får inse att dynamiken i hela vår underbara stjärnartade familj påverkas av detta. Och att jag kanske inte kan stå utanför i den utsträckning som mina känslor tycker.

Jag har en roll i denna familj som… jag inte har valt själv, i så värst stor utsträckning. Den enda del som jag känner att jag själv har valt och drivit handlar om min inneboende familj-kärleksmotor.

Jag är verkligen oerhört kluven.

Jag ser min dotter behandla mig utifrån den förbehållslösa kärleken och generositeten som jag själv väljer att ge.

Som samtidigt ger mig rollen av den tråkiga, ointressanta, som man kan utnyttja… och hur jag ska hantera den… har jag kanske lite tid på mig nu, att hantera.

Den är mig oerhört obekväm.

Jag vill att alla jag älskar ska känna sig så förbehållslöst älskade som jag önskar att jag själv skulle kunna få känna mig. Vare sig jag får det eller ej. Helt seriöst; jag börjar med det som jag kan påverka. Det jag inte kan påverka… ja. Det är som det är. Jag har tonvis med kärlek och jag fördelar den gärna till alla som behöver den.

Det är ett av skälen till att jag har så svårt att fördra dagens kultur och värderingar.

Att jag är så satans ensam om att… ge förbehållslös kärlek.

Jag känner ärligt talat inte en enda människa numera som ger kärlek på det sättet.

Något har hänt med det svenska samhället, och jag varken gillar det eller förmår anpassa mig efter det.

Jag har med mig värderingar och förhållningssätt som inte ens nästan fungerar med dagens svenska människor.

Men nu är det som det är. Om jag förlorar hela mig själv i slutänden… så… får det kanske vara värt det.

Då har jag åtminstone följt mina egna värderingar.

Andra må tycka vad fan de vill om vår stjärnlika familj. Helt ärligt, där skiter jag högaktningsfullt i vad folk tror eller tycker. Där är jag bara stolt, glad och tacksam över hur jävla underbara vi är. För det är vi; så jävla bra. Så oerhört… rätt.

För dem som det är viktigt för: barnen.

Snart är det fem ungar i väldigt olika åldrar, som kommer att vara så jävla älskade av en stor bunt vuxna. Vi gör det, allihop.

Där är vi riktigt jävla vackra. Där är vi Undret som mänskligheten kan vara.

När den vill.

Ingen kan någonsin ta ifrån mig stoltheten över det som alla vi vuxna väljer att vara, där. Där är vi är fucking fabulous. Där är vi en del av det som jag drömmer om att mänskligheten ska visa sig vara.

Vi gör kärlek.

Toppa det, någon.

Det kan ni inte. Om ni inte gör samma sak.

Kärlek är inte svaret. Kärlek är valet vi gör när vi vill oss själva och varandra så väl vi kan.

Vackrare än så blir det inte.

Nowhere man, please listen. You don´t know what you´re missing.

Mitt i detta har min dotter rest iväg tvärs över jorden.

Hon har gjort så förr, så jag vet inte riktigt varför denna resa påverkar mig så mycket.

Men det gör den, och jag tänker inte låta någon ta ifrån mig känslorna kring det, fast vissa gör vad de kan.

Jag förstår inte riktigt hur världen kan ha blivit så full av narcissister. Men jag tror ärligt talat inte att det handlar om mig…

I´m going through changes.

Jag vet bara inte riktigt vad de handlar om.

Men det är min förhoppning att jag kommer att sätta mina känslor på pränt här.

För min skull.

För att jag faktiskt ändå någonstans är… viktig. Räknas.

För att jag inte ska försvinna alldeles i alla andras liv.

Fred och kärlek, människor.

Finns det ärligt talat något högre vi kan önska?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s