Men jag är älskad

På jobbet har jag en (manlig) kollega som, fast tiden gått, tydligen inte kan släppa vad-det-nu-är som får honom att konsekvent göra vad han kan för att försöka undergräva min roll, min uppgift och min trovärdighet hos andra av våra kollegor.

Han gör vad han kan för att försvåra mitt jobb, helt enkelt. Han provar det mesta på kartan av härskartekniker. Och så pratar han skit om mig, dessutom när han har alldeles ordentligt fel i det han påstår om mig.

Vore han smartare skulle han hålla sig till att försöka smutskasta saker som jag faktiskt gör eller står för.

Jag tror mig förstå, efter en del konfunderat funderande, ganska väl vilka av hans sidor och egenskaper som mina roller provocerar.

Han undergräver i längden bara sin egen trovärdighet med sättet som han beter sig.

Och det är ingen annan än han själv som har… problem.

Det har blivit allt tydligare. Jag har efterforskat, ställt folk mot väggen och krävt svar, och fått veta med stor känslomässig trovärdighet att andra än han inte har problem med mig. Andra omkring oss har respekt för min kompetens, förtroende för mig som person, och tycker att det är både trevligt, givande och lättsamt att jobba med mig.

Det är just den här mannen som bär på en drös egna hinder, motstånd och svårigheter som gör att han inte klarar av att låta bli att försöka jävlas med mig.

Och under lång tid har jag hållit låg profil. Inte konfronterat honom, eller krävt respekt för mina roller.

Men nu säger jag ifrån.

Det är förvirrande och lite sorgligt att se hur han smörar för mig när andra ser, och sedan pratar skit om mig så fort han kan… han är chef, och inser inte att hans medarbetare förstår att det enda skälet till att han behöver prata skit om mig är att han känner sig underlägsen mig.

Jag har ingen som helst önskan att undergräva hans position. Tvärtom; jag fungerar på det viset att jag enkelt inser att både jag och min organisation mår som allra bäst om alla får bli sedda och bemötta utifrån den formella roll som de har.

Jag och min chef är de starkaste, och mest genomtrovärdiga, förespråkarna och kämparna för att organisationens hierarkiska ordning ska följas.

Jag har sagt det så många gånger, och det gäller fortfarande: min allra starkaste drivkraft för att stanna kvar i det jobbet jag har, är att den chef jag har nu är den bästa jag någonsin haft.

H*n är inget helgon, ingen perfekt människa. Men h*n har de viktigaste egenskaperna för mig, och driver saker på rätt sätt för mig. Av de skälen är h*n en av det fåtal människor som jag tror att jag kan säga att jag känner kärlek för.

Nu har jag i alla fall, efter att ha hukat länge och hoppats att denne andra chef ska ge sig någon gång, valt att ta upp handsken.

Nu tänker jag inte huka längre. Nu har han gjort bort sig på lite för många sätt, som jag kommer att presentera för honom när vi träffas på ett möte framöver för att prata om den här saken. Jag tänker också förmedla min… förvåning, och i viss mån oförståelse, inför hans sätt att aldrig sluta makt-tramsa med mig.

Jag förstår att han känner sig som en väldigt liten människa. Jag förstår också att mina perspektiv är både högre och vidare än hans. Att han har en liten, liten värld som han kämpar för att försvara… så just därför vill jag absolut inte ”krossa” honom. Jag hoppas kunna låta honom behålla någon grad av värdighet, att han ska känna att jag är beredd att respektera honom – om han bara slutar med de här pinsamheterna.

Men sådan här skit tär på min energi. Jag försöker hålla det ifrån mig så mycket jag kan. Men när han ser till att det ska brännas så mycket som möjligt så når jag till slut en gräns där jag sätter ner foten och talar om att mig behandlar ingen på det här sättet.

Jag är rädd att om han inte accepterar det ganska omgående så kommer jag faktiskt att krossa honom. Inte för att det är min önskan, utan för att jag inte accepterar den här sortens sandlådetjafs. För mig är det ingen överväldigande maktkamp. Jag vet väldigt väl att jag inte är i underläge. Jag skulle så väldigt mycket önska att han insåg att han inte heller behöver vara i underläge om han bara väljer att inte vara det… att han kunde släppa sina rädslor och sin prestige, så att vi kan befrukta varandras kunskaper och kompetenser till ett resultat som är bättre och större än vad vi kan åstadkomma var för sig.

Jag tycker helt enkelt lite synd om honom.

Men det kan inte hindra mig, så som det hindrat kvinnor genom årtusenden, från att kräva respekt för min plats.

Jag vet att min (vår) chef ser det jag ser. Att h*n ogillar det denna andra chef gör lika mycket som jag gör. Min chef kommer med stor sannolikhet att inte välja sida eller agera utifrån det faktum att den här chefen faktiskt agerar i rak motsats till våra uttalade mål. Men om denne chef inte skärper sig finns det ändå en risk att vår gemensamma chef kommer att, i förlängningen, välja att avyttra den här mannen…

Eller så väljer jag att lämna. Jag vet att min chef skulle tycka att det vore en stor förlust. Det har h*n sagt i klartext och signalerat på andra sätt. Men blir det inte ordning på den här irriterande dyngan, och särskilt som det pågår andra förändringar som motiverar mig till att se mig om efter andra jobb, så kommer jag att lämna.

Jag har varit här förr. Jag ser in i framtiden, ser vart saker är på väg. Jag tolkar tecknen och vet i stora drag hur det kommer att se ut om 2-3 år. Och förstår att det återigen är dags för mig att börja inventera arbetsmarknaden för min egen del…

Och så möter jag en alldeles obekant man vid en kaffeautomat som frågar och småpratar med mig om kvaliteten på kaffet. Jag tänker inte påstå att han flörtar med mig. Men jag tänker heller inte påstå att han inte gör det.

Överhuvudtaget verkar jag vara en sådan människa som många uppfattar att det är lätt att vända sig till eller prata med, vad det än gäller. Det finns en skoaffär i stan som jag inte verkar kunna gå in i utan att andra kunder drabbas av ett obetvingligt behov att få fråga mig om alldeles ovidkommande saker eller småprata med mig… 🙂 Det är trevligt.

Sedan råkade jag stöta på en bekant man när jag var på stan. Jag hade shoppat mig trött och bestämt mig för att åka hem för dagen. Han tyckte att jag borde stanna på stan när jag nu ändå var där… på det där öppna men inbjudande sättet som jag har mött människor under alla år innan exet. Liksom oplanerat. Nu valde jag att ändå fullfölja min plan och åka hem. Men det kändes gott i hjärtat att inse att om jag bara gett minsta öppning för att stanna kvar, så hade vi förmodligen fått en trevlig stund tillsammans över en after work-matbit och någon öl eller så.

Det gör mig glad att inse att jag i alla fall i någon mån har gjort mig mer öppen för att låta saker hända…

Jag har lika goda skäl till att tro att människor älskar mig som att de inte gör det.

Hittills, under åren sedan exet, har någon omedveten del i mig valt att bara snappa upp och tro på signaler om att jag inte är älskad.

Men nu har jag äntligen insett att jag lika gärna kan välja att tro att jag är älskad.

Igen.

Den där urdriften som jag hade som en naturlig och oreflekterad del i mig, fram till att det tog slut med exet…

Det här är inget som har kommit till mig spontant. Det är något som jag har fått jobba mig fram till, genom tankestyrning och aktivt medvetandegörande av situationer.

Och jag är inte på något sätt i hamn ännu.

Jag jobbar vidare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s