Sånt som hör till livet

Jag får en tand alldeles urborrad. Jag går till en ”kotknackare” som inte får loss de avgörande delarna av min rygg. Det är ju inte hans fel, men resultatet är att delar av ryggen är mer ond än vanligt.

Sedan är jag på en rättså stressande undersökning som har med ögonen att göra. Och så skickar magen ut en del symptom som… jag antagligen borde få undersökta, men eftersom det senaste besöket hos en allmänläkare slog den sista spiken i förtroendebristkistan på den fronten så tänker jag att jag får väl dö då, hellre än att krångla ihjäl mig för att ens få en tid hos en människa som tar flera hundra kronor för att vifta bort mig som om jag vore imbecill. Jag har helt enkelt tappat orken att slåss mot allmänläkare, så är jag allvarligt sjuk så får jag väl dö då. Faktiskt.

Döden är inte så farlig. Den hör till livet.

En nära anhörig till mig dog förra veckan.

Jag är ledsen att hen inte finns längre. Det var en människa som jag tyckte mycket om.

Jag har pratat mycket med övriga anhöriga som stod vår nydöda anhöriga nära.

Vi skrattar, och sörjer. Bryr oss om varandra.

Döden kan föra oss levande närmare varandra också.

Jag är ledsen att min anhöriga inte finns mer. Jag pratar med henom. Jag kommer att ägna lite extra tid och omtankar åt henom i helgen, då alla kristna och hedningar fokuserar lite extra på just våra döda.

Då när slöjan mellan världarna är tunnare än annars.

Vad jag än tror om liv efter döden eller om dödas andar som går igen, så tror jag faktiskt att min kära anhöriga har frid där hen är.

Och så har min dotter skilt sig, kan man säga. De har varit ett par så länge, inte bara med ungdomsmått mätt utan även med vuxenmått tycker jag… lika länge som jag och exet var tillsammans.

Men visst blir det lite speciellt för att de här två fortfarande var barn när de blev ihop. Han är som mitt barn han också. Så det är omvälvande och gör lite sorg, det också. Även för mig.

Det händer saker omkring mig.

Med just mig händer det inte mycket.

Det blev brutaltydligt för mig förra veckan att just jag är en tjänsteande som är nyttig för en del andra, men i övrigt finns jag inte.

Det slog som en chockvåg av sorg emot mig. Den insikten.

Det enda jag kan göra är att fortsätta arbeta med min egen personliga utveckling. Och fortsätta tro, veta, att det kommer att ge resultat så småningom.

Jag ska ut ur det här reservatet som smärtan och sorgen efter exet och efter några andra som har sågat av knäskålarna på min tillit till andra och min tro på mitt egenvärde, har skapat.

Jag ska hitta igen vetskapen om att jag är… en fantastisk och bra människa.

Jag också.

Inte bara andra människor.

Jag ska sudda bort villfarelserna om att just jag givetvis inte är intressant, viktig, värd respekt eller möjlig att älska.

Så är det.

Jag ska ta mitt liv tillbaka.

Jag jobbar på det. Hela tiden, så fort jag kommer på det.

Alla Ting Tar Tid.

Det får ta tid.

Jag ska inte ge upp.

En gång till innan jag dör ska jag känna att jag är en människa som förtjänar den kärlek jag får.

Och skulle det råka bli så att jag inte får uppleva det… så är döden faktiskt ingen katastrof den heller.

Döden är en del av livet.

Gott så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s