Drömmar

Jag fick en fråga om det. Vad jag drömmer om, i mitt liv.

Det händer lite då och då att folk ställer den frågan. Oftast är det ”magkänsla”-människor som tänker i de termerna. Jag blir oftast mest frustrerad av frågan. Delvis för att den rymmer en outtalad värdering som handlar att ifall du är en människa med driv, ambitioner, krav på ditt liv, då har du drömmar. Har du inte drömmar… så är du en loser. Lite så.

Men mest blir jag frustrerad för att jag inte vet vad jag ska svara.

Drömmar, de ska ju på något vis per definition ligga ganska långt ifrån hur ens vanliga vardag ser ut. De ska handla om extravaganta aktiviteter, som resor till exotiska platser eller att starta ett väldigt nytänkande företag som blir så framgångsrikt att man bara knappt behöver jobba mer i sitt liv.

Och den sortens människa är inte jag. Jag tror att livet är ganska mycket vad det är. Och tycker snarare att framgång handlar om att lära sig se och gilla det, som det är. Jag är mer åt det buddhistiska hållet i mitt förhållningssätt till livet.

Så när jag nu ska fundera lite mer på hur mina drömmar ser ut… så handlar de om att ha det som jag har det, fast bara lite bättre.

Jag drömmer om att få och känna mig på andra sätt. Bättre sätt.

Jag drömmer om att få känna mig trygg, glad, älskad och älskande, tillsammans med de människor som omger mig. Jag längtar efter att kunna leva med själen mer öppen, så att energin strömmar in och ut i mig och livet och själen får utvecklas. För att kunna göra det behöver jag människor nära mig som tycker om och accepterar mig precis som jag är.

Jag drömmer om att få vara med människor som behandlar mig med ett milt, intresserat och tillåtande sinnelag. Hela tiden.

Jag mår bra av att få göra saker tillsammans med andra. Vad som helst, i stort sett, bara klimatet är tillåtande. Och emellanåt behöver jag få vara alldeles själv och ostörd. Jag verkligen behöver det. Får jag inte det så tappar mitt inre balansen och jag mår dåligt, blir stressad, tappar bort mig själv och fungerar sämre tillsammans med andra.

När jag tänker tanken att leva med en man igen… ja, att bara spendera ett oavbrutet dygn med en man som verkligen söker min närhet och uppmärksamhet, så känner jag hur jag liksom… äts upp. Blåser bort. Mitt behov av eget utrymme är så stort och okompromissbart att jag vet att de flesta inte förstår det. I teorin tänker de flesta som får höra mig säga det, att ”ja, men det där känner jag ju igen, så funkar väl alla”. Men när det kommer till verkligheten visar det sig oftast att den andra inte alls har förstått…

Jag vill gärna komma väldigt nära en annan människa. Själsligt, framför allt. Men i lagom doser… och framför allt med mer eller mindre långa pauser emellan.

Jag har blivit dålig på det där med kontinuitet.

Jag lever sedan länge väldigt mycket i nuet.

Så när ”nuet” är att jag befinner mig djupt inne i en arbetsuppgift på jobbet, så kan jag helt enkelt inte växla över direkt till fysisk eller mental närhet med en annan människa.

Jag vet inte hur långa pauser jag behöver mellan ”mötena” med en nära människa. Men det handlar om dagar. Kanske veckor, ibland.

Och det är det ju få förälskade (eller besatta) män som klarar av… 😉 De flesta människor förstår faktiskt inte alls det där. De flesta vill ha betydligt tätare närhet än så.

”Den jag är”, det är ungefär så här.

Den, eller de, som tänkte ut de sju dödssynderna, och de tio guds budorden, hade nog klurat en del på vilka av människans starkaste drivkrafter som kan göra mest skada för samhället.

Om alla människor lever sina liv genom att agera ut känslorna som ligger bakom dödssynderna och budorden, så skulle kaos uppstå i samhället. Vi människor behöver samarbeta för att så många som möjligt ska må så bra som möjligt. Och om alla skulle låta sina egna självgynnande och destruktiva begär styra sina handlingar så skulle det slå sönder människokollektivets sammanhållning.

Och jag har ett slags inbyggd kompass som reagerar när den anar den sortens känslor hos andra.

Så det märks nog ofta på mig när jag reagerar på att en annan människa har… mindre ädla känslor eller motiv bakom sina handlingar. Även om jag inte säger något. Och emellanåt, när en människa blir alltför påtagligt destruktiv så att det inverkar på min tillvaro, och i synnerhet om det handlar om en människa som är eller väldigt gärna vill få vara nära mig, så sätter jag ord på det jag känner av… då talar jag om att jag märker vilka den andras drivkrafter är.

Det tycker de flesta människor är lite obehagligt. Kanske rent av lite otrevligt. Eller väldigt obehagligt. De flesta som styrs ganska mycket av känslor av de slagen som dödssynderna och budorden talar om, vet förstås om att deras känslor inte riktigt är accepterade i samhället.

Så jag behöver leva med människor som huvudsakligen faktiskt är väldigt moraliskt oantastliga. På riktigt, i sina grundpersonligheter, och inte som ett resultat av en evig kamp mot det egna inre. Människor som faktiskt inte drivs av avundsjuka, hämndbegär, aggressivitet eller alltför stark tävlingsdrift. Som inte hela tiden längtar efter något annat… till exempel romanser eller sex med andra än sin partner. Eller mer pengar, ett snajsigare hus, dyrare och mer exklusiva utlandsresor… ja, allt det där.

Det där som vårt samhälle idag faktiskt premierar. Eller åtminstone tolererar i ständigt ökande grad.

Det blir mindre ansträngande för mig att leva med människor som… är mer som jag, i det avseendet.

Alternativt kan jag leva med människor som vet om att deras grunddrifter är av det slaget som skulle förstöra samhället om de och alla andra alltid agerade på sina känslor – och som står för det. Så att de inte känner sig hotade eller kritiserade så fort jag talar om vad jag ser.

Men även där blir det i längden ansträngande. För jag tycker ju faktiskt att det är samhällsstörande att agera ut sådana känslor och drifter.

Så jag drömmer om att få leva med människor som helst inte bara tolererar utan faktiskt rent av uppskattar min förmåga att sniffa upp de mindre ädla sidorna av mänskligheten. Människor som, liksom jag, kan prata om hur människor faktiskt är, även när det handlar om de mindre snygga egenskaperna, utan att ta åt sig och bli upprörda för att de känner igen sig. Och som inte heller blir deprimerade av att säga som det är om mänskligheten. Utan som, tillsammans med mig, kan prata igenom sådana här saker till en punkt där det börjar vara möjligt att komma på nya synsätt och förhållningssätt – sådana som gör att vi kan bidra till att göra världen bättre.

Det drömmer jag om.

Fast det är inte den sortens svar som de flesta vill få, när de frågar andra om deras drömmar… 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s