I min tillvaro

tar jobbet fortfarande, eller igen, mer av mitt liv än jag egentligen vill.

Det beror förstås delvis på att min hjärnkapacitet är på en sådan nivå att saker tar orimligt mycket mer energi än de borde göra. Än de skulle göra, om jag kunde bestämma själv över det.

Jag bär helt enkelt på någon slags utmattningssyndrom. Som gör att min förmåga att välja och sålla är ganska satt ur spel.

Och det är nog inte det att människor omkring mig, vänner och kollegor såväl som ”proffs” på hälsa, inte vill hjälpa eller bidra på positiva sätt.

Det är mer det att väldigt få människor kan.

Det är förvånansvärt få människor som faktiskt kan.

Jag har alltid tyckt att det är så vansinnigt enkelt. Så jag har inte förstått att det inte är så för alla.

Men jag börjar förstå att människan som varelse är väldigt mycket mer begränsad än jag har tänkt, trott – vetat.

Jag har vetat fel.

Men jag tappar kontrollen.

En hel del av er som läser här, och säkert inte helt få av dem jag har i min verkliga tillvaro också, utbrister säkert spontant ett halleluja.

Ni tycker säkert att det är på tiden att jag tappar kontrollen.

För ni förstår nog inte… ni förstår inte.

I era liv har förmodligen ganska mycket, kanske nästan allt, varit sådant att ni inte har haft kontroll.

Ni har säkert kapitulerat och accepterat att ”trust the process” är det närmaste ni kommer till att ha någon slags överblick över era liv.

Åh vad jag skulle önska att ni kunde kliva ur er själva… att ni kunde förstå, sådär riktigt i själen, att alla människor har inte liv som era.

Det ena livet är absolut inte ”bättre” än det andra.

Men du lever inte som jag.

Eller så kanske du gör det, och förstår precis vad jag menar.

Åh vad jag önskar att det finns någon som läser här som faktiskt gör det… också.

Denna vecka har jobbet tagit massor av tid och energi.

Men det som har sugit ur botten ur min energidepå är ett samtal med en kollega på en annan arbetsplats. En människa som jag verkligen inte fattar vad hen är för slags person. Men som jag har respekterat. På vissa plan, ändå.

Det samtalet handlade om att den personen använde en handfull av de traditionella härskarteknikerna för att försöka tvinga mig att tycka något som jag inte tycker.

Jag kunde inte säga något annat än det: jag tycker så här. Jag kan inte ljuga om just det. Det här är vad jag tycker.

Om den andra personen vill tvinga igenom det som hen ville så… ja, då kunde den göra det.

Men då vill jag inte längre stå som ansvarig för området som den personen ville förändra. Mot min vilja. Då vill jag få bli befriad från det ansvaret.

Man kan samarbeta.

Och så kan man tvinga igenom det man vill ha, med fokus endast på den detaljen och helt utan att ta ansvar för helheten.

Den här personen arbetar i en organisation där kränkningar, maktspråk, förnedring och inkompetensförklarande av andra är självklara delar av arbetssättet.

När jag hade berättat för min chef om samtalet och om att chefen förmodligen skulle drabbas av övermangling av en anna chef, så gick jag hem från jobbet.

Och grät. På vägen hem.

Jag är helt sanslöst dålig på att hantera psykiskt våld.

Idag sa jag till en annan kollega att kanske är det så att vissa uppfattar mig som så stark i det jag tycker att de inte ser någon annan väg att påverka mig än att köra över mig med en ångvält med spikar på.

Kollegan, som är en vän och som vill mig väl, sa att… ja. Så kan det vara. Att de inte ”tål” eller kan hantera en människa som står för det den gör och säger. Fast det är en egenskap som är rätt igenom bra.

Att vara rak, tydlig, ärlig.

Det är, enlig den svenska värdekoden, bra egenskaper.

—-

Fast i den svenska verkligheten önskar människor inget annat än smörande ja-sägare.

Sug på den en stund. Känn efter. Ärligt.

Jag är sådan som svenskarna, enligt myten, gillar.

Fast det är de gamla svenskarna. De som levde innan jag föddes, och dessförinnan.

Jag är helt enkelt en dinosaurie.

Jag vet inte vad jag ska göra av den vetskapen.

Men jag tänker seriöst på vilken slags jobb jag ska söka mig till när jag inte står ut där jag är längre… inte för att min arbetsplats är dålig, för det är den verkligen, verkligen inte. Men det finns en omvärld som jag och vi tvingas samverka med… som representerar det nya, rika, bortskämda svenska.

Så jag menar nog: vilket land jag ska emigrera till.

Det får ju bli utanför Europa, för här i Europa hatar vi ju utlänningar.

Eller hur, kära främlingshatare? Visst är även svenskar hatansvärda om vi beger oss utanför vårt lands gränser?

Eller???

Eller är svenskar någon slags bättre människor som ska vara välkomna i alla de länder vars invånare vi verkligen inte välkomnar till vårt land?

Jaja, jag erkänner: rasism är en av de saker som trampar rakt på min ”nu-blir-jag-förbannad”-nerv.

Rasism är ett så fantastiskt genant och pinsamt fenomen för den mänskliga rasen.

Det är mycket med den mänskliga rasen som är oerhört, fantastiskt och genomtragiskt långt ifrån intelligent.

Att vi gör sådan värdeskillnad mellan män och kvinnor är en sak.

Men rasismen slår allt det, för den innehåller inte ens ett korn av intelligens.

Ja, det visar visst forskningen också numera. Att människor med lågt IQ i högre grad är rasister.

Nåja.

—-

Jag har oerhört svårt att hantera psykisk våldsamhet.

Jag grät på väg hem från jobbet efter det samtalet.

Det kan hända att vissa tror att jag är någon slags järnlady för att jag har förmågan att vara ärlig och konsekvent med vad jag tycker.

Men då har de så inihelvete fel.

Och ser inte mig.

Försöker inte ens se mig.

Jag är så jävla skitless på att lägga energi på att försöka förstå varför människor gör onda saker mot mig eller andra i min närhet. Medan de inte ens försöker förstå vem jag eller någon annan än de själva är.

Jag är så galet less på hänsynslöshet, empatibrist och allmän ytlig jävla skitsvenskhet.

Om jag inte redan vore en gnutta utbränd och inte fullt ut fungerande, alltså utan den där kontrollen, så skulle jag förmodligen ge järnet och låta min ilska över vissa människors bristande respekt och hänsyn göra mig till en riktig jävla brutalbitch.

För det är klart att jag skulle kunna.

Men det strider mot allt i mig.

Love.

Peace.

Understanding.

What else is worth the while…???

Jag har också haft kärleksfulla och respektfulla samtal med människor som… fattar grejen.

Jag har träffat mina körmänniskor. Älskat och levt i sjungandet, utan att bry mig ett skit om vad någon kan tänkas tycka om det.

Haft herrbesök i mitt hem av en helt ny och obekant musikmänniska. En man. Och fått känna… kontakten. Att bli… sedd. Varför, det vet jag inte. För där går numera min gräns för hur jag fattar människor, och särskilt män.

Men en man som… ja, kontakten uppstod. Intresset fanns där. Inte bara, eller ens mest. från mig.

Jag har fått upp ögonen. Lyckats märka att det faktist finns både män och kvinnor som ser att jag finns. Män som ser att jag är kvinna dessutom… och som uppskattar det.

Jag har fått bort oseendet från mina ögon. I alla fall delvis.

Jag vet, igen, att jag är en intressant kvinna.

Om jag låter mig vara det.

Snart ska jag iväg på en aktivitet med en tidigare kollega. En akvititet som har god potential att göra mig lycklig. Ge mig någon grad av frihet.

Det är den tidigare kollegan som har tagit initiativet. Han vill samma som jag – men han vill nog också… någonting med mig.

Och även om mina ögon har öppnats för att jag faktiskt, på riktigt, är en skitintressant kvinna, så har jag inte blivit blind för att människor sällan har motiv som sträcker sig utanför deras egen värld.

Exkollegan har ett visst behov av att befria sig från sin partner.

Jag tror inte att han någonsin kommer att våga eller orka ta sig ur den relationen. Vad han än säger. De äger varandra på ett sätt som… i min värld är oerhört osunt, men som i de flestas värld är det normala när det gäller förhållanden.

Hon kommer att äga honom tills han dör. Och han kommer att vara ägd… och äga, tillbaka. De… sitter ihop.

Och det är varken min sak eller inom min förmåga att påverka den saken.

Han är tillräckligt känslomässigt omedveten för att ha någon som helst förmåga att se vad hon gör. Det där som alla omkring dem ser. Han har sina skäl till att inte se det.

Hon är… en besvärlig människa, men ingen ond människa.

Han är en bortskämd liten skit som inte fattar hur jävla bra han har det.

Så jag vill inte ha honom.

Han har förvisso varit en väldigt attraktiv man, för mig. Men det är många år sedan. Och sedan dess har jag fått se honom spela med inte bara mina utan också med andra kvinnors känslor… kvinnor som jag bryr mig om.

Och även om det hade handlat om kvinnor som jag själv inte har en nära relation med så hade jag inte varit så verklighetsblind att jag inte hade sett det.

Ja, jag vet, det är precis det som är felet med mig.

Jag vet.

Jag borde vara känslostyrd och blind för verkligheten.

Då hade jag varit ännu enklare att manipulera och utnyttja för de män som så behagar.

Jag vet.

Men nu råkar jag vara en slags människa som har en utgångstro att människor är bra. Att de i grunden är varelser som det är värt och lönt att respektera.

Samtidigt som jag ser mönster, drivkrafter, fåfänga, könsmaktkamper…

Jag är både genomirriterande grus-i-maskineriet-verklighetsseende. Så jävla brutalrealistisk.

Och i grunden med en god tro om människorna… med ett hopp. Alltid. Om att få bli positivt överraskad, att få bli överväldigad, metamorfoserad, smält till grunden och nyskapad, i mötet med en riktigt äkta och riktigt BRA man…

Så jag går på dyngsmällar. För att min grundinstinkt är att tro människor om gott, och för att jag är extremt långsam med att fatta när människor inte vill mig väl.

Javisst. De flesta fungerar precis tvärtom.

De klarar sig nog bättre än jag.

Men det innebär inte att de är eller har mer rätt än jag för det. Bara att jag inte är samma människa som andra.

(Fast ni som har vigt era liv åt att näthata istället för att leva kommer säkert att upplysa mig om att jag har fel, fel FEL om den saken… 😉 )

Åsså finns det en man i en ort inte så hemskt långt ifrån där jag bor. Som på något sätt eller plan verkar vilja lära länna mig. Han har inte ens flyttat från sin ex än. Så jag är… skeptisk. Till hans och mitt eventuella samröre.

Men han verkar vara en… kanske riktig människa.

Fast kanske inte en som jag vill leva med.

Man kan tycka att jag är svårflörtad, kräsen och selektiv där. Det kan man säkert.

Man kan lika gärna tycka att jag är en dumjävel som går på vilka idioter som helst.

Bådadera är säkert sant.

Men jag är en korkskalle som får en mental kick av att få personlig kontakt med en man som är både gift och en aning besvärlig. Fast musikalisk på ett sätt som får en särskild nerv i mig att vibrera. Utseendet och den fysiska attraktionen… ja, där vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Han hade vissa uppenbara fysiska likheter med en man som jag en gång i tiden hade en relation med.

Fast på den punkten tror jag att det inte finns några sorter kvar… 😉 Kanske. Jag har varit tillsammans med, har haft ett känslomässigt band med, män av oerhört många olika sorter. Utseendemässigt och personlighetsmässigt.

På det området får man nog säga att nätdejting blir ett synnerligen orättvist och felriktat urval.

Eller kanske är det mer rättvisande än det ”vanliga” sättet att träffa någon: träffar du någon irl så… tänker du inte efter.

Då händer det något mellan dig och den andra. Lika ofta, eller kanske till och med oftare, helt fel.

Synnerligen intressant att reflektera över.

Nåväl.

Jag har fått känna lycklighet över att en man har spelat ljuvlig musik på mitt piano. Det fick mig att känna att det kan vara ett nytt urvalskriterium: han behöver vara ganska djupt musikalisk. En sådan man har jag inte riktigt varit tillsammans med, hittills i livet. Kanske är det nästa riktigt viktiga sållningsinstrument. Som jag hittills har blundat för.

Vad vet jag.

Jag vet bara vilka urvalskriterier jag inte ska låta styra mig… eller i alla fall några av dem. Som hänger ihop med mina barn- och ungdomsmönster, och som inte är bra.

Min pappa är på nästan alla sätt en dålig role model för en man att leva med.

Så var det inte för 15-20 år sedan.

Men så är det absolut nu.

Jag ska leva med en man som är och står för sig själv. Jag får svårt att leva med en man som är alltför oempatisk och självcentrerad. Men en man som äger sig själv på alla sätt och som samtidigt har en empatisk ådra… och om han dessutom äger en musikalisk kompetens… ja, då börjar jag nog närma mig hamn. Sedan måste han förstås vara rejält tolerant, frisinnad – och ganska ordentligt intelligent….

Nog finns han. Någonstans i vår värld. Jag tror det. Eller vet.

Välkommen in i min inte totalt okomplexa värld.

Du där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s