Finna sig

Ett finurligt litet uttryck. Som kan betyda några väldigt olika saker.

Under alldeles tillräckligt lång tid nu har jag funnit mig i att livet springer på som det gör och vill, medan jag står någonstans mitt i och försöker att åtminstone hålla mig upprätt. För att jag inte haft energi över till annat än att försöka överleva så har jag också funnit mig i att människor sagt eller gjort elaka eller bara väldigt energikrävande saker till mig.

I stunden, när människor har gjort eller sagt saker (oftast mindre trevliga sådana) som mina känslor reagerar på men som min hjärna och kropp har varit alldeles för långsamma med att riktigt förstå om och i så fall hur jag borde agera på det, så har jag inte funnit mig. Inte förrän oftast alldeles för långt efteråt har jag insett hur jag borde ha reagerat mot personen…

Men nu tror jag att jag är på väg att finna mig igen. Finna mig själv.

Språk är roligt.

Sommarens ledighet har nog gjort mer nytta för mig än jag riktigt märkte medan den pågick.

Under flera år nu, och särskilt det senaste, så har jag upplevt att min ständigt aktiva, noterande och reflekterande hjärna liksom har blivit… ganska tyst. Det är ett av skälen till att mitt bloggande minskat en hel del; jag har inte lyckats fånga orden. Om en känsla eller tanke har passerat så har jag tappat den igen innan jag hunnit skriva ner den.

Det beror i sin tur säkert mycket på att jag har arbetat väldigt mycket under väldigt lång tid. Och eftersom jag inte har känt att jag haft något ”privatliv”, väldigt lite umgänge med andra och i stort sett inga andra slags fritidsaktiviteter som har lockat mig heller, så har jag tyckt att jag lika gärna kan använda livet till att jobba. När jag väl har haft lite längre lediga perioder så har jag inte riktigt lyckats gå ner i varv heller; vetskapen är ju att det inte tjänar något till, mitt liv utanför jobbet är ju… inget liv.

Faktiskt ganska oavsett vad jag har gjort av min fria tid så har det inte… känts, liksom. Det har känts som lite skav, något som tröttar ut mig, men inte som något som fyller på min energi eller gör mig särskilt glad.

Och jag har kämpat, kämpat, med att försöka göra saker för att livsglädjen ska komma tillbaka… och det har känts som en uppförsbacke i motvind. En som jag inte har sett något slut på. Men jag har kbt:at mig vidare, inte slutat göra, trots att jag inte har känt att det har gett mig något. Ärligt talat hade jag gett upp. Accepterat att livet blir inte bättre än så här. Så här kommer det att vara resten av livet.

Jag vet inte vad som har fått det att… förändras.

För förändras gör det.

Trots att det fåtal män jag har haft någon mer kontakt med under sommaren, ja efter K, inte alls har bidragit med något positivt för min känsla för män eller förhållanden, så har något i mig ändå lyckats ifrågasätta min ganska cementerade känsla eller uppfatning om att jag är ensam, oattraktiv, ointressant (förutom möjligen för sex, vilket därmed blir helt ointressant för mig).

Jag tror att den viktigaste faktorn handlar om att jag sakta har lyckats göra mig till del av gemenskaper. Eller, det stämmer inte riktigt det heller; jag har nog hört till gemenskaper i ungefär samma utsträckning som nu, under ganska lång tid. Men numera känner jag mig som del i gemenskaper.

Det är som om något i mig har… lugnat ner sig. Och därmed gett mig förmågan att se på saker med mer perspektiv, positiv acceptans och tålamod.

Något i mig har tagit tillbaka min gamla grundkänsla av att det är väl klart att andra tycker att jag är intressant. Det är klart att det går att tycka om mig. Och jag behöver inte alls ”nöja mig” genom att ge bort mig själv till människor som söker mitt sällskap om jag inte känner att de ger mig något gott, intressant eller värdefullt.

Trots att de flesta av erfarenheterna jag gjort denna sommar har ställt mig i en ganska dålig eller hopplös dager så har själva situationerna ändå gett mig chansen att reflektera över mig själv och andra på ett sätt som jag inte har kunnat göra på många år.

Jag tror verkligen att mänskligt umgänge, aktiviteter tillsammans med andra, och ett och annat äkta mänskligt samtal, är de komponenter som kan ge mig mitt liv tillbaka.

Det är som om något krampaktigt i mig äntligen har börjat släppa taget. Och jag kan börja leva mitt i mig igen, på något vis. Lusten till aktiviteter och umgänge är tillbaka, och när jag gör saker tillsammans med andra så ger det mig också en del glädje och energi igen. Sådär som det ”alltid” har fungerat för mig. Bara inte de sista 5-10 åren…

Jag tror att jag faktiskt är på väg att återfinna mig själv. Jag vågar knappt säga det, för då jinxar jag det väl, men… äntligen.

Det är så vansinnigt mycket på tiden…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s