A day in the life

Vi åker iväg från jobbet. Har möte på annan plats. Vi som jobbar i ledningsfunktionen.

Det har inte alltid varit de allra bästa vibbarna i den här gruppen. Det har varit en del revirpinkande. Men framför allt har det nog varit en del osäkerhet och otrygghet bland medlemmarna.

Men nu har några fallit bort. Och bland oss som är kvar har några av oss… slappnat av, en hel del.

Idag kunde jag ta upp en fråga som kunde uppfattas som ganska känslig för dem i gruppen. En fråga som både hängde ut mina egna tillkortakommanden och potentiellt innehöll kritik mot de andra. Och det gick att prata vuxet, moget och öppet om saken. Det gick att ge både ris och ros åt oss alla, utan några direkta åthävor.

Det är ett ganska stort steg framåt. Inte ett fall framåt, för det har kommit just stegvis.

Gott känns det i alla fall. Nu. Öppenhet is the shit, tycker jag personligen. Finns inget bättre. Det är förvisso en inställning som jag delar med de flesta i teorin, men med så gott som ingen i praktiken… 🙂

Jag känner att något i mig har ändrat förhållningssätt.

Att jag länge har varit… rädd för andras uppmärksamhet.

Helt jäkla knastokigt. Det är ju verkligen inte jag, att vara det.

Så det känns faktiskt väldigt skönt att äntligen igen… hålla huvudet högt. Veta mitt värde. Vara alldeles fri ifrån vad andra kan tänkas tycka om saken.

Jag märker att det påverkar hur andra ser på mig. Att jag plötsligt syns igen.

Om det också påverkar hur andra behandlar mig, vet jag inte riktigt än.

Idag märkte jag i alla fall att en av herrarna i gruppen, som tidigare har… behandlat mig omväxlande som om jag inte finns alls, och omväxlande som om jag är i vägen, nu ville… vara överens. Ville nå fram. Med en viss underton av… manligt intresse av kvinnligt.

Det kan vara årstiden. Vi har fortfarande sommarenergi i våra själar, vi är fortfarande vakna.

Men vad det än handlade om så gillade jag att märka av det där intresset.

Och det gläder mig ganska mycket. Att få känna att det kan finnas manligt intresse som väcker positiva och inte bara negativa känslor i mig. Jag tror att det är ett… friskhetstecken.

Det känns som om något i mig håller på att ta tillbaka… balansen.

Något i mig känner sig inte längre lika mycket som ett hjälplöst rö för vinden.

Min gud, vad jag hoppas att den känslan inte är av det övergående slaget… det går inte att beskriva hur mycket jag önskar det.

Men jag tänker inte klänga mig fast vid känslan. Den får finnas som en… chansning. Jag tror att det ger bäst förutsättningar. Det funkar om det funkar, liksom.

Flyta lite ovanpå.

Min finaste dotter ringde under lunchen. Hon och pojkvännen… håller nog på att göra slut.

Jag förstår precis hennes känslor. Och hans. Jag älskar dem båda, fast förstås på olika sätt… och det river runt lite i min själ också, att höra hur det är och vad som händer. Ingenstans önskar jag slippa få veta eller höra, och deras liv och känslor är inte mina, men det känns ändå. Deras sorg och smärtor är ändå mina. Men det skulle jag såklart inte säga till någon av dem. Det handlar om dem, inte om mig. Givetvis och utan tvekan.

Men det är någonstans lättare att hantera alla mina jävla smärtande erfarenheter, än deras… Jag har varit med om så förbannat mycket. Fast jag vet att min själ får repor och krossår av de saker som människor gjort mot mig eller som jag gått igenom, så är det ändå som om jag… tycker att jag tål det.

Jävla mig, som tycker det.

Det är andras ointresserade, oempatiska och nedvärderande reaktioner som har fått mig att tycka så.

Jag är inte ett dugg som de flesta av dem som jag känner. Jag är… en riktig människa. Det är inte skryt eller en överdrift. Det är ett väldigt enkelt faktum. Jag är en riktig, äkta, på riktigt levande människa, och de flesta är faktisk inte det.

Det blir glastydligt när jag ser hur jag känner för mina älskade ungars själsvåndor.

Jag har nog hela mitt liv försökt vara en lika god vän med mig själv som jag är med andra. Medan jag letat efter andra lika goda vänner, utan att finna det.

Den här mannen som jag träffat, min gamla kollega… han är inte heller en lika god vän som jag är. Han kanske skulle kunna bli, vem vet. Men han är det inte.

Han är en man med flera väldigt bra sidor. Han visar andra människor respekt till exempel. Det är ganska sällsynt bland män nuförtiden.

Men han stannar kvar på rättså stort avstånd från mig.

Jag funderar en hel del kring honom.

Det känns som en bonus att kunna få fundera mer kring någon som jag faktiskt verkligen känner, sedan länge… de flesta av människorna (männen) som jag haft skäl att fundera över de senaste x antal åren har jag ju egentligen vetat väldigt lite om. Det känns… lite tryggt, och som en ynnest. att få kika med lite avstånd på en man som jag haft alla möjliga känslor kring genom åren.

Jag ser hans likheter med min far. Den där mannen som lever utan minsta rest av en ryggrad.

Jag ser fåfängan, jagsvagheten som gör dem alldeles, alldeles opålitliga.

Sådär som jag absolut inte vill att en människa som finns nära mig är.

Jag står där jag är. Jag gör mitt bästa för att ge mig själv det jag behöver och förtjänar.

Om det i princip inte finns några män, och i stort sett inga kvinnor heller, som lever i respekt för sig själva och andra… så struntar jag faktiskt i det. Att den sortens människor som liknar mig i stort sett inte finns. För jag är inte nöjd med sämre än så.

Just nu är det en sanning som jag känner riktigt på djupet. Just nu kan inte den mest manipulativa, narcissistiska eller direkt ondskefulla människan ta det ur mig.

Och min starkaste förhoppning bland dem alla just nu är att den känslan ska leva kvar i mig för resten av mitt liv.

Amen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s