Nödräddaren

Eller ja, det är kanske att ta i lite. Men nu, när jag faktiskt inte riktigt känner att jag har människor att prata med om det som händer och det jag känner, så är bloggen en väldigt värdefull ventil för mig…

Det som hänt den senaste veckan har blivit för mycket. Jag orkar inte tänka på det och inte processa det. Det är som om jag förtränger det… det blir en sådan där situation eller händelse som blir så överväldigande att jag inte förmår greppa den. Jag tänker inte på det som hänt, jag tänker inte ens på kompisarna som är inblandade… det finns inte ork.

Jag vet inte vad jag känner. Det känns inte som om saker är lösta på ett jättebra sätt, men mer än så kan jag inte beskriva hur det känns.

Jag känner mig… dämpad. Jag är på marken och inte ett dugg uppe i några moln, vare sig positiva eller negativa sådana. Jag känner mig… lugn. Låg. Inte ångest, inte depression. Bara… låg och dämpad. Utan tankar på annat än det som händer precis just nu.

Pratade med chefen idag. Vi skulle ha ett möte med en grupp, och jag förstod av dagordningen att det fanns en risk för att chefen hade tänkt delegera en uppgift till mig under det mötet… så jag kände att jag måste prata med honom innan. Jag förklarade kortfattat hur jag upplevt min hjärnas funktion under sommaren och att jag därför kontaktat företagshälsan och dessutom inte ville ta på mig fler nya uppgifter just nu. Jag kände att han… inte riktigt tog det jag sa på allvar. Han trodde att jag… skämtade, eller så. Men till slut fick jag honom att i alla fall acceptera att det jag sa är det som gäller.

Även dagens möte gick väldigt bra. Alla var lugna och avslappnade. Någon gång under mötet tänkte jag på att inte ta på mig rollen som den osäkra. Jag vet inte riktigt om jag har gjort det tidigare, men jag bestämde mig i vilket fall för att inte göra det nu.

Det flyger förbi känslor och tankar genom mig som handlar om att jag på något vis värderar min jobbsituation. Reflekterar, på något odefinierat vis, över vad jag tycker om mitt jobb. Jag bär inte på någon längtan efter något annat jobb, och för det mesta tycker jag att jag har ett roligt jobb med huvudsakligen väldigt bra kollegor, men ändå är det nu som om jag ser på det med ett slags perspektiv och kanske distans som jag inte haft tidigare. Jag vet inte riktigt varför det är så nu. Kanske beror det på att jag ganska aktivt har tagit ställning inuti mig till att det som jag vill och behöver utveckla i mitt liv just nu inte handlar om jobbet… och att jobbet har varit i stort sett den enda glädjekällan i mitt liv under ganska lång tid.

Jag har inget på privatlivsfronten som… väcker glädje, ger hopp om en bättre framtid. Så det ena står inte emot det andra på det viset. Men ändå tror jag att det faktum att jag äntligen någonstans verkligen har valt väg, valt vad jag vill och ska prioritera nu, gör att jag kan fortsätta att sätta inre gränser mot jobbet trots att jag inte har något alternativ.

Någonstans har nog semestern fört det med sig att jag har kunnat och vågat ta ställning för hur jag vill ha det med balansen. Jag har inte alls tänkt på det, jag har faktiskt tänkt oerhört lite på jobbet överhuvudtaget, under semestern. Jag lider verkligen inte av att vara tillbaka på jobbet – och det är också skönt att det är , för det hade förstås gett någon slags ångest det också om det varit så. Jag känner bara någonstans i mig ett frö av att… faktiskt verkligen våga och kunna ta avstånd från saker i mitt liv som jag inte vill ska ta upp hela min tillvaro.

Är lite stolt över att när kollegan ringde då arbetsdagen egentligen var slut och ville ha hjälp med en sak, så lyckades jag komma på mig själv och hejda mig innan jag plötsligt hade satt mig och gjort den saken direkt… 🙂

Under väldigt lång tid har jag känt det som om: jag kan lika gärna sitta kvar på jobbet och göra det här nu, för jag har ändå inget att vara ledig för.

Och så är det förstås fortfarande. Jag har inget mer att vara ledig för nu än jag haft tidigare. Ändå känns det lättare nu att stänga ner och packa ihop och åka hem.

Jag har fått tid hos företagshälsan. Ska få träffa en psykolog. Jag vet inte om den människan kan säga eller bidra med något som i sig kan hjälpa mig förändra min arbetssituation. Men jag tror ändå mer på att gå dit och försöka än att bara låta saker rulla på som de är.

Jag känner mig inte hjälplös just nu.

Med allt som varit den senaste veckan, med hur jag har blivit fråntagen så mycket av mitt värde som människa på flera sätt och av olika människor, så hade det egentligen varit väntat att jag skulle känna mig maktlös och hjälplös och ensam. Men det gör jag inte. Jag känner mig… som om jag står ganska stadigt på marken. Jag känner mig… nykter, på något vis. Verklighetsbaserad, verklighetsseende, utan att värdera vare sig det ena eller andra. Bara här och nu.

Fick ett mejl från vår körledare idag. Hen undrade om jag visste när vi bestämt att starta för hösten igen… och det var ärligt talat rätt ordentligt otippat att hen skulle kontakta just mig. Jag har inget med den planeringen att göra, och det vet hen. Men jag kollade upp med dem som visste mer, och svarade sedan med de uppgifterna. När en av dem som håller i planeringen mejlade svar, var det med ungefär lika stor undran som jag kände: ”jaha, mejlade hen dig…??”

Jag väljer att inte tolka det alls. Jag gör det jag ska och släpper det sedan. Hade jag inte varit så känslomässigt slutkörd av allt som hänt så hade jag kanske… funderat. Känt efter lite. Men som det är nu så finns inte den orken.

Vi ska ha familjemiddag för födelsedagsbarn i veckan. Det känns… trevligt. Just nu känns det som om det är en form av trygghet i mitt liv. Jag vet att det förmodligen inte är mer sant nu än det varit under alla dessa år då jag känt mig så alldeles frånkopplad från alla människor. Men just nu har jag tydligen förmågan att skita i att känna det på det viset.

Just precis nu är jag tydligen… trygg. På något vis.

I natt drömde jag en rätt mysig och mer sexuell dröm om en kille som var en mix av exet och R. Jag blev glad efter drömmen.

Bara så.

Det är väl där jag är just nu: bara just så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s