Ord

Det var en tung dag igår.

Av alla möjliga anledningar…

Det har varit en turbulent vecka. Väldigt… full. Av sådant som ger känslor.

Under gårdagen hann jag inte bara bli översköljd av en massa smärtsamma minnen av situationer och människor som har fått mig att tappa tron, bli sårad och kränkt, tappa bort vem jag är, förlora känslan av människovärde… jag fick också, för minst hundrade gången detta år, bli påmind om att jag faktiskt inte längre har några riktigt nära människor. Att jag är utan människor som accepterar och rent av tycker om mig precis som den jag är. Att jag kanske egentligen aldrig har haft det… att jag är kvävande ensam.

Men jag fick också, ändå, prata med några människor. Någon av dem visade engagemang och medkänsla. Fast i grunden kände jag ändå att… jösses så ensam jag är. Numera.

Om livet under ett längre tag har känts… eller rättare sagt: livet har inte känts under ett längre tag.

Med en och annan dipp då det känts smärtsamt.

Igår kändes det väldigt obekvämt att vara jag, i mitt liv.

Jag vet mycket väl att jag inte har gjort något fel i den här senaste soppan. Det är inte mitt val eller för att jag har gjort någon illa eller betett mig fel, som några människor har valt att betrakta och behandla mig respektlöst och illa.

Men något med hur jag är eller verkar eller beter mig leder tydligen till att många människor… reagerar så på mig. Med förakt, respektlöshet, ibland ilska, avstånd… o-kärlek.

Jag har nog bara en människa som älskar mig på något sätt. Min dotter. Och hon har ju inte riktigt haft något val; jag är hennes enda mamma…

Det som har kretsat som flugor i min skalle, ur olika perspektiv och på olika sätt, under veckan som gått, handlar om att jag nog är för öppen, accepterande, välvillig, glad, tillgänglig… Jag sätter inte gränser där jag borde, alldeles för ofta. För att jag vanligtvis i bästa fall inser timmar, dagar eller månader i efterhand, att någon körde med mig eller körde över mig…

Jag behöver på något vis bli bättre på att sätta gränser så att människor respekterar mig. Samtidigt som det jag nog behöver mest av allt är att få öppna mig mot andra människor, släppa indem och bli insläppt, beröras av andra människor…

Men jag behöver den goda beröringen.

Så här långt är det i stort sett bara ond beröring som jag har fått uppleva sedan jag försökt öppna mig igen. Jag kan få en kort stund av god beröring, och sedan drämmer människor till med tonvis mer av den onda.

Jag är mentalt överbelastad, utarbetad, med en hjärna som inte längre fungerar som den brukat göra. Jag är känslomässigt väldigt illa tilltygad. Jag är väldigt rädd att jag egentligen inte alls klarar av att hantera allt som människor kommer med, som kräver min tydlighet och mitt ledarskap och min… styrka- mitt fokus. Det där som jag inte har längre.

Idag höll jag ändå mötet som jag egentligen hade tänkt skjuta upp för att jag inte orkade med att hantera den gruppen med så mycket fokus, bestämdhet, uppmuntran och driv som den kräver av mig. Det blev ett bra möte. Jag var… oerhört låg, och därmed väldigt lugn. Jag lyckades styra upp alla så att vi fick gjort det vi skulle. För första gången på en mindre evighet.

Jag borde känna mig väldigt nöjd med mig själv.

Men det jag känner mest är att jag fortfarande är missnöjd med dynamiken i gruppen. Att de sätter kravet på mig att det bara är jag som ska se till att valla ihop den skenande flocken. De vill inte ta något eget ansvar för sina egna beteenden. När de skenar iväg, som femåringar helt utan kontroll, så kräver de ändå allihop att det är jag som ska samla ihop dem. Det är en gammaldags ledarroll som de kräver av mig. Och jag är inte nöjd med det.

Men jag fick det gjort, idag. Det gick ovanligt bra. Och det är åtminstone en lättnad. Att ha fått det gjort.

Vissa delar av mitt jobb fungerar inte så som jag vill. Jag har försökt förändra det. Och kanske har jag också gjort det, i alla fall delvis. Men jag är inte nöjd. Jag vill inte ha det som jag har det.

Jämfört med arbetssituationen så är min privata situation ännu mindre så som jag vill ha den.

Jag får kämpa för att försöka hitta skäl till att livet ska vara värt att fortsätta. Jag ser inte att mina ansträngningar ger positiva resultat. Eller om de gör det, så tar de negativa aspekterna av samma val väldigt mycket mer plats. Jag provar alla sätt jag kan komma på för att förändra, och det blir ungefär ett steg fram och två tillbaka… det är så det känns.

Jag får inte till det. Livet.

Hade ett samtal med C igår. Det fick mig att må ännu sämre. Hon, precis som väldigt många andra människor, kan i grunden inte begripa hur någon kan välja att sätta ord på och berätta för någon annan att man känner sig svag, misslyckad, sviken, lurad, förnedrad eller ensam. Min öppenhet om mina svaga känslor väcker ett förakt hos dem jag pratar med. I någon utsträckning.

Och om jag inte får sätta ord på och prata om hur det känns när det gör det så går jag under. Jag kvävs. Jag vet, för jag har levt så under åtminstone det senaste året, kanske längre… har levt med väldigt långa perioder då jag inte berättar för någon hur jag känner det.

Det har fått mig att märka, när jag väl till slut har pratat med någon, att jag behöver få prata om mina känslor för att alls kunna känna mig som en människa.

Om jag inte får säga något till någon om mig, vem jag är, hur jag tänker eller vad jag känner, så tappar jag bort mig själv.

Jag blir som det där trädet som faller i skogen när ingen människa är där och ser det: jag hörs inte. Jag blir osynlig. Jag ser inte ens mig själv.

Och jag har läst och tagit del av tillräckligt mycket av mänskliga erfarenheter för att veta att jag inte på något sätt är unik i det avseendet. Människor som aldrig blir sedda, bekräftade eller får formulera sig, de mår väldigt dåligt. Det är definitivt inte bara jag som fungerar så.

Men de som finns omkring mig beter sig som om de inte fungerade så själva. De hugger på det som de uppfattar som svaghet, i betydelsen ”möjlig att övermanna, knäcka eller vinna över”. Och det är ju inte riktigt det som mina uttryckta svaghetskänslor handlar om…

När mina nära känner på det ena eller andra sättet. Eller när de gjort saker som kanske inte är så bra eller moraliskt försvarbara. Då backar jag ändå upp dem med medkänsla och förståelse.

Och det har jag väldigt lite för. För när det är jag som behöver den sortens medkänsla så gör de inte likadant tillbaka…

V ringde. Vi träffades. Hon sa ungefär samma saker som i lördags. Att hon var ledsen att hon gjort som hon gjorde, men att hon egentligen inte tyckte att det var något som hon skulle behöva ta ansvar för eller skämmas över. Att hon vill vara min vän, i alla fall just nu. Att hon kanske kommer att ledsna på mig på endera sättet i någon framtid, men att hon nu tyckte att vi har en spirande vänskap som hon vill ha kvar.

Och det lät ju… bra, antar jag.

Hon ville nog att jag skulle säga att fine, nu stryker vi ett streck över det skedda och går vidare som om inget hade hänt. Men det går ju inte riktigt… har man blivit sviken så kan man inte bara ta upp tråden där den gick av. Man måste ta upp en tråd någon annanstans… och kan bara hoppas på att man till slut kommer att komma tillbaka till där tråden gick av. Det är bara tiden och den inre läkningsprocessen som kan avgöra om man till slut kan hitta tillbaka till tilliten och vänskapen.

Vi hade planerat en fest i helgen som kommer. Hon sa att hon hade tappat sugen efter det här som hänt mellan oss. Jag sa att jag kände likadant… Kanske håller hon festen. Kanske deltar jag. Men just nu känns det fortfarande mer jobbigt än trevligt att tänka mig att vara med.

Det är en sorg. Det är flera sorger, både för det som hänt nu och för sådant som hänt tidigare i livet. En… återigen tappad livsglädje.

Vi får se hur det blir.

Men i nattens dåliga sömn drömde jag om en varm, glad man som kramade mig för att han ville det själv. Min hjärna verkar åtminstone vilja trösta mig… det är något att känna tacksamhet över ändå.

Annonser

2 thoughts on “Ord

  1. Visst är det ”Anna” som kommenterar här igen? 🙂

    En psykolog skulle ha kunnat vara en lösning. Fick för mig att jag redan skrivit flera gånger här att jag tänkte försöka få tag på en sådan… men kanske har jag inte varit så tydlig. Nu har jag i alla fall provat. Och fått konstatera att tyvärr, den här gången är det inte en psykolog som hjälper…

    Det är Livet som behöver förändras. En psykolog är (tyvärr, ibland kanske?) inte en del av någons Liv. Det är människor omkring mig som jag behöver är på andra sätt.

    Jag behöver lära mig fatta vilka människor jag släpper in, och hur jag ska välja helt annorlunda. Det är… svaret, men det är ju ändå inte lösningen för hur jag känner det för mitt liv. Lösningen är att ha de människorna där som är sådana som jag behöver.

    Jag vet att de finns. Jag har haft sådana i mitt liv. De är inte många. Men de finns. Så jag behöver bara bli bättre på att välja bort, och välja. Hur man nu gör för att bli bättre på det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s