Sommaren är kort?

Jag… mest bara… är.

Planerar inte mycket, hittar på en del saker spontant, men det är inga stora åthävor.

Var på en väldigt trevlig middag, med efterföljande utgång, häromdagen. En intressant mix av människor där de flesta inte kände någon mer än värdinnan. Jag kände åtminstone en person till… 🙂 Blandat kvinnor och män. För ovanlighetens skull var i stort sett alla närvarande singlar, vilket var lite extra trevligt tyckte jag (som nästan aldrig träffar på singlar annars).

Mycket snack och skoj kring singellivet, relationskriser och dejting. Jag lyssnade mer än jag deltog. Tror att vi allihop kände att vi fick en del nya intryck och tankar av den där träffen…

Jag läser mycket. Tränar lagom, cyklar runt och gör ärenden, rör på mig helt enkelt. Sover rätt bra och mycket. Har skippat alkohol helt sedan någon vecka, av flera skäl, men det utlösande handlade om magbesvären som jag vill försöka göra något åt om det går. Jag känner mig faktiskt… på ett lägre varvtal. Lugnare.

Jag har haft semester några veckor, och har några veckor kvar innan jobbet drar igång igen. Jag tänker ovanligt lite på jobbet. Jag är nog överhuvudtaget ovanligt mycket ”här och nu”.

Jag känner mig inte frustrerad över saker som jag tror eller tycker att jag ”borde” göra, eller vilja göra. Jag känner ingen saknad eller längtan efter att resa, vara i sommarstugor, umgås med en massa människor hela tiden… hålla på och uppleva, sådär som de flesta tycker att man ska göra på semestern. Jag känner mig inte ens ensam. Är inte särskilt mycket ensam heller för den delen, pratar med eller träffar nära och kära nästan dagligen.

Dejtandet har känts… helt ointressant, faktiskt. Jag kollar in dejtsajten ungefär lika ofta som jag kollar mina gamla alternativa mejlkonton, alltså någon gång i veckan. Det har också varit betydligt mer stiltje på dejtsajten; färre som besöker min profil men framför allt färre som skriver. I förra veckan var det ett stim av några stycken herrar som skrev, väldigt olika både i ålder och personligheter. En av dem var i ”lämplig” ålder för mig, och verkade för all del trevlig och vänlig, men… kunde inte uttrycka sig i skrift särskilt bra, litet ordförråd, skrev om sig själv som ”man” (”nej, nu ska man gå och äta”, exempelvis). Han gjorde en sak av att jag läser böcker, det skrev han att han inte gjort på så lång tid som han kunde komma ihåg… och gav en del andra uttryck för bristande självkänsla eller underlägsenhetskomplex. Sedan gjorde han den där grejen som ”män på nätet” nästan inte verkar förmå låta bli… det vill säga, nämna sina önskemål eller fantasier när det gäller sex.

Och jag kände hur jag bara blev sådär överväldigad, kände mig överkörd med information som är privat och som jag faktiskt inte kan se att det är rimligt att pracka på en okänd människa som man inte träffat, inte ens vet vad den heter eller hur den ser ut…

Och då blev jag bara så dyngless.

Jag försökte förklara för honom, försökte ge andra exempel på hur man beter sig (och inte) mot nya människor som man möter, för att få honom att förstå varför det bara känns som ett övertramp att skriva till en okänd människa att man förväntar sig mysigt, intimt sex om/när man väl hamnar i ett förhållande. Jag skulle tro att han faktiskt förstod, och skämdes… men jag kände ändå att… skadan var redan gjord. Om vi skulle träffas och fika och prata så skulle jag veta att OM jag kände att han vore intressant nog för att inleda ett förhållande med, så skulle jag veta redan innan vad han förväntade sig att jag skulle ställa upp på eller leva upp till… det blir ju bara kvävande. Det verkar män inte fatta. Åtminstone inte de flesta män som söker en kvinna via nätet.

Alltså, sex ingår ju faktiskt som en självklar del av förhållanden, normalt sett. Varför känner man att man behöver tala om för en ny kontakt som man inte ens träffat, eller kanske träffat men inte ens närmat sig en mer nära relation med, att man förväntar sig sex i ett förhållande? Vore det inte mer rimligt att tala om ifall man inte vill ha sex i ett kommande förhållande!?

Jag blev bara så himla trött på att de allra flesta män, och säkert en hel del kvinnor också, faktiskt inte fattar att en kontakt via nätet är med en lika verklig människa som om personen stod framför en. Det är något väldigt primitivt, på spädbarns utvecklingsnivå faktiskt, att tro/tänka/känna att bara för att människan man kommunicerar med just nu inte syns, så finns den inte på riktigt…

När den här mannen började skriva till mig var jag inte särskilt intresserad redan från början. Inte bara för att det var just han, utan för att jag inte kände något intresse av att hitta nya människor (särskilt män) via nätet. Och det är ju inte hans fel att jag svarade och pratade på lite med honom. Hade jag varit lite snabbare i tanken så borde jag förstås ha skrivit direkt till honom att jag inte känner för en ny kontakt just nu… men men, nu gav jag det en liten chans ändå, mest för att inte missa en eventuellt leverans från Universum av den perfekta mannen för mig.

Men när han började föreslå att vi skulle ses för att känna efter hur det kändes… så var jag först på vippen att bara kasta mig in det. Sådär som jag oftast brukar göra. ”Tja, det är väl alltid trevligt att träffa människor och att hitta på något med någon annan”, liksom… Men så började jag tänka. Och kom ihåg ett antal dejter som jag gått på trots att jag känt redan från början att ”den här mannen passar inte mig”. Och faktum är att… även om någon enstaka av dessa dejter lett till en sporadisk vänskap, så har de allra mest lett till att jag har känt mig trängd, stressad, frustrerad. Inte minst på grund av att det har varit så ansträngande att försöka få mannen (som oftast haft känslorna igång långt innan vi setts) att förstå att jag inte är intresserad – men utan att såra eller kränka honom…

Så när jag lagt en hel del tid på att fundera, och pratat med några vänner om saken, kom jag fram till att det kostar mer energi att träffa en ny man som inte känns rätt redan innan man setts, än att inte göra det. Så jag skrev till honom att jag tyckte att vi inte skulle ses, att vi nog inte passar ihop som möjligt par… jag ansträngde mig verkligen för att inte trassla in mig i förklaringar eller ursäkter. Och han svarade att det var helt okej för honom att inte ses, att han känt något åt det hållet också… så då blev jag himla lättad, och skrev att ”våra rätta” finns säkert där ute någonstans. Han svarade att han hoppades det… och det lät rätt uppgivet, ändå. Han blev nog mer besviken över att jag backade ur än han ville erkänna för mig… men men, jag gjorde det rätta för mig (och därmed faktiskt också för honom).

Det kändes bra att jag valde utifrån mina känslor. Att jag inte bjöd till bara för att inte såra, för att ”vara snäll”, som jag insett att jag har gjort lite för många gånger…

Jag känner mig så otroligt trött på män som ”kräver” att en kvinna ska passa in sig i hans värld och mall. Som brister kraftigt i social och empatisk kompetens. Som är mer eller mindre aggressiva i sina kontakter, eller som i stället har för mycket underlägsenhetskomplex eller hävdelsebehov… Män som inte ser kvinnor som människor. Som bara kan se kvinnor som tillfredsställare av männens sexuella och praktiska behov.

Jag tänker att det kanske är så att det finns en övervikt av den sortens män just på dejtsajter. Att många av dem finns där för att de är såpass socialt inkompetenta eller oattraktiva på annat sätt, att de inte kan hitta en kvinna i sin närmre krets. Men jag vet faktiskt inte. Just nu känns det som om de här männen är ”typiska” och representativa för alla män. Och då blir alla män automatiskt väldigt ointressanta för mig…

Jag vill inte ha en karl som tittar på mig som om jag vore en köttbit som han gärna skulle vilja äta upp så fort som möjligt. Jag tycker faktiskt inte att det är attraherande eller intressant. Men det tycks mig som om de flesta män har två möjliga förhållningssätt till kvinnor: antingen är kvinnor intressanta som kroppar och sexfantasier, eventuellt i kombination med ”jag slipper vara ensam” och som hemhjälp i hushållet. Eller så är kvinnor faktiskt inte intressanta överhuvudtaget.

Innan jag träffade exet hände det mig sällan att jag träffade på män som inte i första hand behandlade mig som en människa att respektera. Någon enstaka sådär… desperat kille, som ville hoppa förbi allt lära-kännande och tvinga sig rakt in i mitt känslo- och könsliv, stötte jag på.

Numera får jag inviter från män på nätet som i stort sett bara är av det där icke-mänskliga slaget. Och i verkliga livet möter jag i stort sett bara män som inte ser mig överhuvudtaget…

Något har hänt. Och jag tror inte att det bara handlar om mig. Jag tror att det handlar ganska mycket om ”tidsandan”.

Idag ska den västerländska människan vara bekräftelseknarkare. Man ska tänka på sig själv, göra sig oberoende av alla andra människor så långt som möjligt. Förverkliga sitt eget liv. Möten med andra människor ska vara korta, intensiva och effektiva. Man ska inte ta sig tid att lyssna, se, känna in vem den andra människan är… och stämmer inte den andra personen på alla punkter och genast med en själv, så ska man släppa och gå vidare.

Jag tror också att glappet har ökat mellan män och kvinnor när det gäller att söka livskvalitet, vara äkta, känna sig själv, ta ansvar för sig själv, ta hänsyn till andra lika mycket som till sig själv… Kvinnor accepterar inte mäns gränslösa och socialt inkompetenta beteenden i samma utsträckning idag som de gjorde i den äldre eller föregående generationen. Och männen i de yngre generationerna har inte hängt med ett enda dugg i den förändringen… så män blir allt mindre intressanta för kvinnor att ha i sina liv. Män blir allt mer en börda och ett livsglädjehinder, än de blir en tillgång och ett själsligt, fysiskt och praktiskt tillskott.

Jag blir bara en stressad, frustrerad, irriterad och till slut otrevligt uppriktig människa när jag tvingas hantera män som saknar lyhördhet och äkta intresse för kvinnomänniskor.

Å ena sidan känns det faktiskt väldigt skönt att för första gången på många år inte alls känna att jag saknar en man i mitt liv. Å andra sidan känns det oerhört sorgligt att det är så…

Nåja. Det är lite av läget just nu. Det kommer också att förändras, tror och hoppas jag.

Och sommaren känns inte alls sådär stressande kort som den brukar göra… faktiskt. Jag ska iväg på en liten resa och träffa släktingar innan semestern är över. Det känns som en precis lagom utflykt. Och det känns som om jag har gott om tid att… bara vara. Och härligt att jag inte känner stress över att jag gör just det: bara är.

Så jag tror att sommaren kommer att vara ganska lagom kort… 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s