Så svårt det kan vara

I mitt arbete handlar ganska mycket om att med skriven text nå fram med det man faktiskt vill få den andra parten att uppfatta och förstå, att ”sälja in” budskapen och att göra det med diplomatisk framgång.

Jag vågar mig på att påstå att det är tämligen sällan som jag verkligen misslyckas med det.

En del av er som läser här kan finna det lite svårt att tro på… 🙂

Men det beror i så fall bara på att det ni läser som jag har skrivit, handlar om personliga uttryck.

Det mesta av mitt arbete handlar om att få mottagaren att känna sig personligt tilltalad, men att själv inte vara en personlig avsändare. I mitt jobb är jag en förlängning av och representant för min arbetsplats, i det stora och det lilla.

Jag är tillräckligt mycket i avsaknad av ego och bekräftelsebehov att det faktiskt aldrig någonsin stör mig att formulera mig som representant för min arbetsgivare, och med ett fokus som handlar om att ”kunden” ska bli nöjd.

Jag är nog i själ och hjärta en servicemänniska, tror jag.

Jag påstår inte att mina samarbetspartners och kunder alltid blir nöjda. För jag kan inte alltid lösa deras problem eller frågeställningar så som de helst skulle vilja.

Men jag får ganska ofta svar och responser som visar att den andra parten förstått vad som var det väsentliga i mina budskap – och tacksamhet över att jag visat att jag verkligen känt med den andra och/eller gjort vad jag kan för att hjälpa den… det är inte särskilt svårt, tycker jag.

Fast jag har fattat att för väldigt många människor är det faktiskt det. Svårt. För att deras ego hamnar emellan… för att de inte riktigt förmår skilja mellan sina privata jag, och sina professionella.

Jag säger ifrån emellanåt. Att nu har den här frågan hanterats på ett sätt som inte är okej för mig. Men det är faktiskt väldigt sällan, och då bara när jag reflekterat över frågan och kommit fram till att sättet som den har drivits på av den andra parten faktiskt handlar om att personen eller personerna är av det slaget att det de håller på med, i stort sett alltid för att de helt enkelt fungerar på det sättet, handlar om att testa mina gränser.

Jag har jättelätt för att vara just professionell i mitt arbete. Och mitt arbete går lättast tillsammans med parter som inser, accepterar och omfamnar att det är vad det handlar om; att både du och jag i det här sammanhanget är professionella intressenter.

Jag har överhuvudtaget lättare än många andra för att skilja mellan person, och situation eller sak.

Det är jag glad för. Det underlättar min tillvaro ganska mycket.

Men när jag tvingas hantera människor som… inte kan skilja på sak och person, som bestämmer sig för en tolkning och för att fixera ett visst fokus och som saknar förmågan att modifiera och bredda det fokuset… människor som inte förmår inta ett mångdimensionellt perspektiv på saker och ting. När jag möter människor som har ett visst intresse och som väljer att tolka allt de ser eller hör i relation till just det intresset… det är då det kan bli besvärligt.

För mig är det så, och har alltid varit, att en människa kan göra eller säga de mest hårresande saker. Men om jag stannar kvar och lyssnar, om jag ger den andra fler chanser… så kan jag få syn på att det där första, till synes enkla och svartvita… det finns det fler dimensioner i.

Jag är en sådan människa som varken tror på eller är intresserad av, enkla och svartvita uttryck eller frågeställningar.

Och jag har förstått att min sort inte är så vanliga, där ute i världen.

Hur som helst – i mitt jobb uttrycker jag egenskaper som jag har, och som inte handlar om mig som person.

Det är busenkelt. Och jag ljuger, kompromissar eller hycklar inte, för en sekund. Jag är alltigenom ärlig – eftersom jag är en förlängning av min arbetsgivare i de sammanhangen.

När jag skriver här, eller i andra mer privata sammanhang… så blir det svårare.

För här uttrycker jag mig mer inifrån mitt hjärta.

Här beskriver jag vissa frågor som för mig personligen är ganska svartvit enkla. Och i de frågorna… har jag förstått att för de flesta, så är saker inte lika enkelt svartvita.

”Du är helt enkelt för bra”, sa min dotters far frustrerat till mig vid ett tillfälle då jag hade synpunkter på hans sätt att föräldra vår dotter. Och så förklarade han att han kunde älska sin dåvarande sambo för att han själv var så mycket bättre än hon när det gällde att hantera allt som hade med relationer att göra. Så han menade faktiskt just precis det han sa.

Jag är glad att han sa just det. För det har hjälpt mig att förstå en del av de beteenden som människor uppvisat mot mig.

Jag har förstått att de flesta människor varken är eller strävar efter att vara bra människor.

De vill bara inte att andra ska vara bättre än de själva.

Så alla som är bra på riktigt, eller rentav bättre än de själva, de utgör ett hot.

Som de bara måste försöka knäcka, om de får chansen. Eller, om de tror att de inte har en chans att knäcka, så drar de sig undan.

Jag är givetvis ingen felfri människa. Men jag bär inte på särskilt många av de laster och brister som de flesta bär på idag…

Så jag lyckas, som privatperson, tydligtvis trycka eller trampa på en hel massa ömma tår som människor väljer att släpa med sig.

När jag formulerar mig i skrift som privatperson är jag inte riktigt så diplomatisk eller nyanserad som jag är i jobbet.

Jag skriver ju för ingen. Liksom. Jag skriver ju inte till någon.

Men jag har lärt mig genom åren att varje läsare av det jag skriver, tar till sig det jag skrivit som om det vore personligt skrivet för just honom eller henne.

Jag har lite svårt att förstå det. Och förhålla mig till det. Själv fungerar jag så att en människa måste väldigt uttryckligen säga att ”nu menar jag just dig”  för att jag ska ta saker personligt…

Så. Svårt, kan det vara. Att skriva här, utan att du som läser tar det jag skriver personligt – och tänder snett på det…

Jag ser och hör Lars Lerin.

Denna väldigt charmiga människa.

”Mina bästa vänner är de som jag inte måste umgås med”, säger han i sitt Vinter-prat. Vänner som han skriver med. När, och som, det passar för honom.

Det är så mycket jag känner igen mig i, i Lars Lerin.

Båda har vi nyfiket och ibland omdömeslöst slängt oss in i situationer och med människor som… passar oss osannolikt illa. Men som har gett oss en vidare blick och bild av livet och människorna.

Båda bär vi på den där överdimensionerade känsligheten som gör att vi måste skärma av oss mellan varven, för att hinna och orka bearbeta alla miljarders intryck som vi tar in medan vi är med människor.

Om en karl som är 12 år äldre än jag och homosexuell kan lyckas hitta Kärleken, nästan på andra sidan av jorden, så kan det tamigtusan inte vara kört för min del… 🙂

Fast vi söker kanske inte rakt av samma sak i kärleken. Lars har hittat Passionen, med en man från det fattiga Brasilien som självklart kan konstatera att det enda som räknas i livet är pengar, och att den enda människan i livet som du faktiskt kan lita på är din mamma.

Man får alla möjliga skäl till att tro att Lars man Junior är en lycksökare, som valt Lars för att han bor i det relativt människovänliga och rika Sverige. Men när man ser Junior, hans blick och vad han säger och gör, så… känns det faktiskt ändå som om: javisst, en del av hans vilja till relation med Lars kan nog handla om ett hopp om ett bättre liv. Men det ser också ut som om han verkligen, på riktigt, har gjort sig sårbar i kärleken till Lars.

Jag vill tro, kanske minst lika mycket som Lars (fast av helt andra skäl förstås), att Juniors kärlek till Lars är på riktigt.

Jag kan också känna igen mig, i alla fall till delar, i Lars beskrivning av ”trevlighetsraseriet”… 🙂

Min dotter är sådan att väggarna klättrar över henne om hon tvingas vara ensam när hon inte vill vara det, vilket är ungefär alltid.

Jag är i stället sådan att om jag inte får tid och utrymme att bearbeta alla intryck från min senaste sociala interaktion, så… känns det som om jag ska gå sönder.

Även där känner jag igen mig väldigt mycket i Lars Lerin.

Vi är olika, vi människor.

Och det blir så mycket lättare att vara just det, om vi alla tar oss lite tid och energi till att försöka förstå hur de som inte fungerar som jag, fungerar…

För om vi tar in, förstår och accepterar att du fungerar kanske inte precis exakt som jag, så… tror jag att vi också kan hålla oss ifrån det svårbetvingliga behovet att ge oss på varandra.

Om det jag skriver här handlar om mig, och kanske inte självklart eller automatiskt om dig, så…

Blir det kanske lite mindre svårt för mig att formulera mina tankar. Utan en konstant överhängande farhåga om att få kommentarer som… osar, eller dryper, av hat.

Jag tycker att världen skulle kunna bli en mycket bättre och trevligare plats att leva i för oss alla om fler människor tog mer ansvar för sina egna val, känslor och beteenden.

Jag tycker det.

Men det är faktiskt bara jag.

Om just du känner att det är viktigare att få ge uttryck för dina mindre snygga, empatiska eller politiskt korrekta åsikter, så är det ditt val.

Jag fördömer det förmodligen.

Men det är fortfarande bara jag.

Du väljer fortfarande alldeles precis så som du själv vill.

Och det jag skriver att jag tycker om saker och ting, handlar om min syn på mänskligt beteende i stort.

Jag kan mycket väl verkligen ogilla dina val.

Men det vet jag faktiskt inte, eftersom jag faktiskt inte känner just dig.

En önskan har jag, för att förenkla min tillvaro och för att reducera alla slags upprörda känslor hos både dig och mig (eftersom jag tror att starka känslor är av ondo både för den enskilda människan och mänskligheten i stort):

Att du som läser här låter bli att reagera som om det jag skriver handlar om, eller riktar sig till, just dig.

Pax vobiscum.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s