Den som aldrig säger nej

Inte i Olle Ljungströms mening, i låten.

Utan sådär som vi som varit utsatta för övergrepp, fysiska och/eller psykiska, redan som barn, gör.

Ingen jävla lyxvariant, utan bara människor som för tidigt har blivit berövade förmågan att vare sig se eller sätta gränserna för oss själva. För vad vi vill, ska eller måste acceptera.

Idag träffade jag en människa som gjorde en jättesak av hur han blivit dumpad av en psykiskt instabil kvinna för ett antal år sedan. Ett helt halvår hade det minsann tagit honom att läka såren efter den dumpningen. Jag fick till och med veta att det var väldigt få som han berättat om detta enorma trauma för. Så jag skulle känna mig utvald som fick veta. Och det var en mindre bragd att han inte började gråta när han berättade, fick jag veta.

Jag kunde inte låta bli att nämna att den värsta upplevelsen i mitt liv var när min far bytte personlighet och blev ett elakt, vidrigt as mot mig, efter ca 30 år som världens tryggaste och mest pålitliga människa.

Och att det tog mig över två år efter att det tagit slut med exet innan jag stod ut med att en man närmade sig mig.

Men han tog förstås inte till sig det jag sa. Förstod det inte, brydde sig inte, saknade förmågan att relatera.

Och det är ju det vanligaste, trots allt. Så jag blev varken förvånad eller besviken.

Han trodde att K säkert förstod när jag berättade för honom om mina upplevelser. Fast han själv inte ens tog in vad jag sa.

Sådär är det ju med människor.

Det finns faktiska, erfarenhetsbaserade skäl till att jag inte låter människor få plats i mitt liv.

De som inte själva varit med om liknande saker kan tyvärr inte alls förstå.

De kan höra vad man säger. De kan t o m bli starkt känslomässigt berörda av det de hör.

Men det betyder inte att de ens nästan förstår vad det innebär, vilka konsekvenserna blir, för den människan som varit med om det.

Jag försökte förklara det för K igår. Att den som inte själv varit med om direkta trauman av liknande ganska grova slag, tyvärr inte kan förstå att människan de har framför sig beter sig helt sinnesrubbat just på grund av att de har varit med om detta trauma.

Vi som lever trots dessa trauman har oftast tappat förmågan att stå ut med att människor inte begriper.

Vi låter oftast bli att berätta.

För att det gör mer ont att berätta och märka att vi inte alls blir förstådda, än att inte berätta alls.

Välvilja och goda hjärtan i all ära, men när hela kommunikationen går på grund för att den ena parten inte kan sätta sig in i hur trasig på riktigt som man kan bli av den här sortens trauman, så hjälper inte det…

Antagligen kommer K att försvinna ur mitt liv. För han förstår faktiskt inte. För honom är jag en exotisk och spännande varelse med berättelser från livet som helt saknar likheter med något som han ens kan föreställa sig.

Och med en på riktigt trasig och en som levt i den svenska skyddade verkstaden, så fungerar det inte.

Det finns i-landsproblem och i-landsproblem. Det finns sånt som inte handlar om krig men som ändå skadar riktigt, riktigt på djupet…

Annonser

2 thoughts on “Den som aldrig säger nej

  1. Fint att höra av dig igen!

    Tänker att det inte bara handlar om att själv ha upplevt utan också att ha en alldeles särskild sorts intelligens… en lyhördhet, en inlevelseförmåga, kanske ett rikt utrustat känsloliv. Bra saker, förvisso, men kanske också ett slags handikapp. För om man accepterar att man har en bättre förmåga i fråga om dehär sakerna, då är det ju lite som att behöva acceptera att man alltid kommer att känna sig lite ensam.

    Fast, jag undrar om det ändå inte är rätt många mänskor som slutligen stannar där, i ‘man is an island’- uppfattningen? Att ensamheten är det givna, medan känslan av gemenskap bara kommer ibland.

    Fast det finns förstås flera slags ensamhet och gemenskap, också en gemenskap som man kanske hellre skulle kalla lojalitet: Jag förstår dig inte riktigt, men jag tycker ändå om dig och håller på dig. Nog finns det väl ett värde i den inställningen också…?

  2. Hej min vän, och tack för dina funderingar!

    Jag tror 🙂 att jag håller med dig om allt du skriver. Absolut finns det ett värde i den sortens lojalitet som du beskriver, det blir nog ett slags ”villkorslös kärlek”. Och det är väl det som jag önskar mig… och som jag tyvärr inte tycker fungerar riktigt så, när det kommer till kritan…

    Men jag får nog fundera lite mer på saken. Jag uppskattar i vilket fall verkligen dina tankebidrag väldigt mycket – det är en sådan sak som jag känner att jag har tappat lite, i min vardag… har inte riktigt folk omkring mig numera som alls reflekterar över den här sortens frågor, så jag känner att jag har tappat det lite själv också… :-/ Så tack, som sagt. Hoppas att du har det väl på alla tänkbara vis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s