Ojämn är bara förnamnet

Ja, på mig alltså.

Så nu vet ni vad jag heter… 😉

På min skärm kryper en liten insekt just över markören. Mitt i vintern är det snart, men vissa insekter frodas visst i inomhusväxterna ändå. Nåja.

Lever gör jag i alla fall. Även om det inte precis syns här.

Med rubriken syftar jag på mitt förhållningssätt, som återspeglar mina känslor, när det gäller den fina kära mannen K.

Jag försöker få mina känslor att fatta att jag är den jag var innan all skit började ramla ner över mig i mitt liv.

Det går… inte alls, faktiskt.

Vet ni, det är inte alls synd om mig.

Jag är inte en kvinna som blivit gruppvåldtagen inför ögonen på min man och mina barn, innan maken avrättas av mina våldtäktsmän.

Faktum och verklighet är att det finns en oerhörd massa människor på vårt lilla jordklot som upplever precis den sortens… kränkningar. Om nu inte det ordet helt har devalverats i vårt bortskämda, slöa, lättkränkta svenska samhälle.

Jo, om någon inte har förstått det tidigare så finns det faktiska orsaker till att jag lite för ofta tycker att människor är skitfula. De orsakerna handlar om att jag känner förakt inför hur majoriteten av den svenska befolkningen har valt att utveckla sig.

Det vimlar till exempel av svenskar som ”inte tror på” saker som jag just skrev ovan. Som väljer att stänga både sina hjärnor och hjärtan för insikten om att en hel del av de människor som flyr till Sverige har upplevt just den sortens faktiska kränkningar. Som väljer att inbilla sig att judeförintelsen i Europa under 40-talet inte inträffade.

För om de tog till sig att det faktiskt hände, och händer, sådana saker där ute i den verkliga världen, så skulle de ju inte kunna sitta kvar med sin navelskådande totalsjälviska lättkränkthet.

Emellanåt är det nog lika pinsamt att vara svensk som det kan vara att vara amerikan.

Men hur som helst.

Jag har berättat några av de saker som jag har varit med om för K. Kanske hälften. Och han blir djupt känslomässigt berörd och bedrövad över att jag har behövt uppleva sådana saker.

Men jag blir bara otålig över att jag tycker att han inte fattar vad det är jag försöker förklara.

Jag försöker få honom att förstå att det kanske kan vara så att om man har tvingats acceptera att människor är väldigt relativa företeelser som man aldrig någonsin får räkna med ska vara konsekventa eller leva upp till de människor som de försöker få andra att tro att de är, så går det inte att laga det såret. Man kanske faktiskt inte kan återfå tron på mänskligheten när man har blivit utsatt för tillräckligt många övergrepp och svek.

Så man kanske inte längre besitter förmågan att upprätthålla ett ”vanligt” förhållande…

Han har aldrig kommit i närheten av den sortens kränkningar som nästan har varit vardag i mitt liv under rätt många år.

Jag känner människor av ganska många olika slag. Varav inte helt få är ganska trasiga. Eftersom jag reagerar på andras smärtsamma berättelser med att förstå och följa med mot framtidens möjliga läkning, i stället för att reagera känslomässigt på det som de berättar, så är det ganska många människor genom livet som har valt att berätta för just mig. Jag är inte sentimental. Jag hör vad människor säger, och accepterar det.

Men de flesta människor jag har omkring mig, som är mer eller mindre drabbade av jobbiga känslor, har faktiskt aldrig varit i närheten av den sortens svek och kränkningar som jag har. Ändå är många av dem mycket mer känslomässigt påverkade i sina vardagar av hur de upplever sina liv, än jag.

Det blir lite halt då. Med samtalen. När de tror att de har det jättejobbigt. Och när det blir tydligt för både dem och mig, så fort jag delger minsta lilla av mina erfarenheter av hur människor beter sig, att de aldrig någonsin har kommit i närheten av liknande upplevelser.

Men jag är hel.

I alla fall så länge som ingen kräver att få komma mig nära. I alla fall så länge som ingen kräver att få älska mig.

Är det något som jag inte litar på så är det känslosamhet.

Det är i synnerhet känslosamt styrda människor som har ställt till med skada i mitt liv.

Hellre en känslokall men ärlig människa än en känslosam och opålitlig.

Men jag tror på K när han uthålligt håller fast vid att han tycker om mig. Jag tror på att det är så han känner det. Just nu.

Jag vet också att känslor är det minst pålitliga bandet mellan människor.

Jag tycker att han är en varm, godhjärtad människa. Jag tycker om honom.

Men jag undrar ibland om det kan vara så att jag helt förlorat förmågan att knyta an till friska människor.

K får mina kompromisslösa uttalanden. Då tycker han att jag är hård. Han får också mina varma, mjuka, kärleksfulla och sårbara sidor.

Om han inte blir schizofren på kuppen… så är det kanske så att han är den där människan som jag har behövt och längtat efter under så väldigt lång tid.

Bara tiden kan utvisa det. Och tiden är lång. Och evigt föränderlig… opålitlig.

Jag vet inte om jag någonsin igen kommer att lita på att en människa tycker om mig. Jag vet faktiskt inte om jag kan längre.

Så är det. Just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s