Maybe baby

I veckan kom det ett mejl på en av kontaktsajterna som jag besöker. Från en herre som… verkligen hade läst min presentation. Till och med skrivit ut den, läst igen och funderat. Sedan skrev han till mig.

Han var förvisso inte den första som skrivit att han tyckte att vi verkade ha många saker gemensamt. Men ändå… så kändes det som om det kanske var något speciellt med den här mannen.

Jag var bortrest i jobbet och hade varken riktigt tid att läsa eller fundera så mycket, eller tillgång till en dator i lugn och ro för att svara ordentligt. Så jag skickade bara ett kort svar och tackade för hans varma ord, och att jag skulle höra av mig när jag var hemma igen och hade utrymme för att skriva.

Så svarade jag på hans frågor och funderingar när jag kommit hem. Lite sådär som man gör när man småpratar avrundande, frågade jag om han hade några planer för helgen. Han missförstod mig visade det sig när han svarade, för svaret var att han kunde ses från lördag kväll till söndag kväll… 🙂

Så jag blev lite småstressad och försökte känna efter om jag ville träffa honom redan, så snart… men det gick inte så bra att känna efter för jag var fortfarande alldeles utmattad efter allt intensivt arbete som varit de senaste veckorna. Så jag bad att få känna efter lite, och återkomma dagen efter.

Så blev det dagen efter. Jag jobbade, for och tränade, pratade en lång stund med en kollega och kom hem, åt och kollapsade i soffan… utan riktig ork att ta tag i att svara den här killen. Det kändes som om jag hade så otroligt liten koll på vad han var för en… han kändes varm, lugn och som en bra människa, men så mycket mer uppfattning hade jag inte.

Så när jag sent omsider loggade in för att svara honom, hade han skrivit ett meddelande där han med nästan lite olyckligt tonfall sa att han var ledsen om jag kände mig pressad, att det inte alls varit hans mening och att det inte var någon brådska alls att ses… så jag fick ju svara honom. Att det inte var någon fara så, att han inte gjort något fel eller jag tappat intresset. Men att jag vill känna efter lite mer under lördagen. Och så bad jag honom att försöka att inte ha för höga förväntningar på ett kommande möte, att det vanligtvis inte stämmer så bra när man väl möts som det kan kännas när man skriver eller telefonpratar med varann…

Det kändes som om den här killen kunde vara en sådan som det verkligen var värt att möta. Med fokus och närvaro. Och jag kände mig lite väl långt ifrån fokuserad och närvarande…

Han svarade med att på ett jättefint sätt säga att med så bra intryck som jag gjort på honom, så hur skulle han kunna gå in i ett möte med låga förväntningar… 😉

Och så blev det lördag. Dottern kom hit och vi bokade en gemensam resa till huvudstaden. Jag berättade om den här mannen, K. Hon tyckte att det lät och såg bra ut. Sedan for vi till stan i det härliga höstvädret och träffade lillasyster med ena halvan av föräldragänget. Fikade, pratade, hade mysigt. Efter det tog jag och dottern en kort sväng i affärer för att hitta en del kläder som vi behövde. Och så cyklade vi hem igen.

Jag utan att fortfarande riktigt ha bestämt mig för om jag ville träffa K dagen efter eller ej…

Vännen An ringde, sa att hon hade tröttnat på bara sitt eget sällskap och undrade om jag ville hänga med henne på krogen en sväng. Det ville jag, men jag berättade först om den här mannen och om den eventuella dejten… och medan jag gjorde det insåg jag att jo, jag ville träffa honom dagen efter. Så när An och jag lagt på mejlade jag honom och sa att jag ville det. Men undrade var och när, och om vi kanske borde pratas vid för att försöka bestämma det… så vi hördes på Skype. Han hade webbkamera, det har inte jag… så jag fick se hur han såg ut lite mer, hans bilder gav egentligen ingen riktig känsla för hur han såg ut. På kameran insåg jag att jag tyckte att han absolut såg bra ut… 🙂 Båda var lite nervösa, dessutom hade han urdåligt ljud så jag missade hälften av vad han sa, och så skulle jag ju iväg ut med An lite senare. Så det blev ett ganska kort samtal. Vi bestämde i alla fall var vi skulle ses, och när.

Och så for jag An ut på krogen. Tog en öl på ett ställe och en på ett annat. Kompisen P dök också upp, och av för mig okänd anledning hade han allra största skrytpåsen påkopplad… vet inte alls varför han tydligen var så osäker, eller möjligen arg. Jag hade sms:at honom om att ses och då skrivit att det inte skulle bli sent för min del eftersom jag skulle på dejt dagen efter, kanske gillade han inte att höra det. Han har visat tidigare att det stör honom rätt mycket att jag sagt att han och jag inte kommer att bli ett par. Han var helt enkelt ganska dryg under kvällen, så tyvärr drog han ner det hela lite för både mig och An… men hon och jag cyklade hem vid tolvsnåret och fick då lite mer bra prattid. Värdefullt.

Så blev det då söndag…

Jag vaknade i vanlig tid ungefär. Tog mig frukosten och tidningen i sängen, som vanligt. Pirret i magen låg och surrade i bakgrunden… lite nervös. Gick till slut upp, duschade och klädde mig. Fokuserade på att suga i mig den underbart vackra höstdagen, för att försöka skjuta bort lite av det nervösa… kände att det faktiskt var lite viktigt för mig att den här dejten skulle bli bra.

Och så for jag iväg dit vi skulle ses. Strax innan den platsen såg jag en man som stod stilla och tittade mot platsen, uppenbarligen väntande… så när jag kom närmare saktade jag in, och han vände på huvudet. Jag kände igen honom. Hejade glatt, hoppade av cykeln, gav honom en kram och surrade på om att jag cyklat genom en trasig glasflaska och hoppades att slippa punka… försökte hitta en gemensam kontakt så fort som möjligt.

Parkerade min cykel, och så promenerade vi iväg. En lång och vacker promenad till ett ställe där vi kunde äta lunch. Vi pratade och pratade, det kändes bra, men som alltid när man träffar någon första gången så är så många sinnen inkopplade samtidigt för att försöka ta in den andra och pejla av varandra så vi missade nog båda en del av samtalet… 🙂

Jag tyckte att han var fin. Attraktiv. Lugn, lågmäld, kändes verkligen seriös, som människa och på alla vis. Men jag kunde inte riktigt känna så mycket… så är det nog för mig numera tror jag. En sak i taget, liksom… och känslan för den andra kommer väldigt sakta.

Men det kändes att båda… sökte oss mot varann. Gärna kom närmare på något vis. Men utan att röra vid varann. Han visade verkligen respekt för mig och min integritet, samtidigt som han också visade intresset.

Han har levt med sina barns mor i runt trettio år. Helt monogamt, inte ens funderat i banor om att träffa någon annan. Men nu har de haft flera år då de båda känt att det inte finns något gott kvar för dem att bygga på… och i somras hade de gjort slag i saken och skilt sig.

Han känns som en människa som… är så rätt för mig, personlighetsmässigt och värderingsmässigt, så jag kan inte riktigt ta in att det är så. Jag är mer analytisk (men han är också det), och han tyckte att jag är betydligt smartare än han – fast det vet jag inte om det stämmer riktigt… det lär väl visa sig. Han verkar… faktiskt trygg. Han verkar faktiskt på riktigt som om han inte blir hotad av mig. Han vet vem han är och vilka hans kvaliteter är, på riktigt, så att han inte behöver hävda sig där. I alla fall är det det intryck som jag har fått så här långt.

Till slut stängde stället där vi satt, och vi promenerade tillbaka. Gick in och satte oss på ett ställe där det var varmt, och satt bredvid varandra och pratade. När jag berättade om hur min (icke-)relation med min pappa ser ut och varför, blev han så berörd att han blev lite tårögd… och så sa han att ”det är synd att jag inte känner dig riktigt än, för annars skulle jag krama dig nu, jag tror att du skulle behöva det”. Så då sa jag att det gick bra. Att han gärna fick krama mig. Så då gjorde han det. Och det kändes… som något jag gärna ville, men också lite stelt eller spänt, eftersom vi ju inte alls känner varandra än. Men rätt, ändå.

Och så frågade han mig. Hur jag tyckte att det kändes, med honom och mig. Och jag sa att det kändes bra. Som om det finns något där. Och han blev så glad att det riktigt syntes på honom… och så sa han det också, att han fick en varm, härlig känsla när jag sa det. Och så höll vi varann i handen. Fortfarande lite nervösa… men med en vilja. Han var alldeles glasklar med att han hade ”rätt” känsla för mig. Att han hade haft det ända sedan våra första meddelanden. Men att han förstått att jag kanske inte självklart kände så, att jag vill ta det varligt…

Men det är en varm man, det här. Varlig, ärlig, trygg. När vi pratade om att spela sällskapsspel eller plocka svamp, så kom det liksom naturligt för mig: ”det får vi göra tillsammans framöver”… Han sa flera gånger att det få bli på mina villkor, att han inte vill belasta mig eller pressa mig, att jag får höra av mig till honom. Och att jag bara behöver säga till om jag vill ses, så kommer han… 🙂

Till slut måste han åka. Vi stod vid min cykel. Och så kramades vi. Och han luktade mig på halsen. Sa att han tyckte att jag var precis lagom lång (han är knappt två decimeter längre)… och så pussade vi varandra på munnen. Ingen kyss, bara en lätt puss. Bra så.

I magen känns det varmt. Och i bröstet finns glädje. Försiktig, stilla… men tillräckligt mycket för att det ska kännas som… en lättnad. En gnutta av den där känslan av att äntligen är livet som det ska… eller håller på att bli i alla fall.

Jag vet förstås inte säkert. Vi har ju just träffats och känner varann väldigt lite. Men det känns, med den här mannen, som om jag kan ha hittat någon som kan komma att kännas som att ha hittat hem…

Annonser

2 thoughts on “Maybe baby

  1. Hej du rara, jo, allt väl! 🙂 Lite fullt upp med livet nu igen, men snart så kommer det nog en liten uppdatering av läget här… Allt väl själv?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s