Handlingen är själva grejen

”Jag tänker så förbannat rätt, men vad gör det när handlingen är en helt annan?”

Väldigt kloka ord, formulerade av en bloggande vän.

Det är verkligen sällan tanken som räknas. Särskilt när handlingen går helt i strid med tanken, då är det bara handlingen och inte alls tanken som spelar roll…

Men om man, som så väldigt många människor, prioriterar att hålla fast vid en skev och dåligt fungerande självbild, framför att faktiskt lära sig något om sig själv av sina interaktioner med andra människor och resten av livet…

Då blir resultatet så som för Mannen just nu.

Han säger att han inte vill ha ”diskussioner” och att han vill att jag ska må bra med honom… men han kommer med otrevliga, bortstötande kommentarer med lite för täta mellanrum, och det blir tydligt att någon del av honom verkligen eftersträvar negativa reaktioner från mig – för när jag inte reagerar de första gångerna, så fortsätter han att gnussa in de otrevliga orden… tills jag blir tvungen att säga ifrån. Så att han kan göra sig till det oskyldiga offret (eftersom han ”inte vill ha diskussioner”).

Och kanske allra mest så att han slipper bära sin oro alldeles själv. Och så att han kan få ”bevis” på att han berör mig…

Drygt som fanken är det i alla fall, och i helgen som gick blev det väldigt tydligt att någon del av honom absolut strävar efter att försöka orsaka konflikter eller jobbiga samtal med mig. Det blev tydligt eftersom jag inte reagerade när han hade tänkt sig att jag skulle göra det… för då blev han som en osalig ande som bara vägrade sluta bete sig på så många sätt han kunde komma på som han trodde skulle få mig att gå igång. Han blev helt enkelt väldigt stressad när jag inte reagerade på hur han betedde sig.

Och problemen uppstår när han envist håller fast vid sin självbild, som är att han alltid alla gånger bara vill vara snäll och att andra ska må bra – men beter sig väldigt annorlunda, och totalvägrar att ta på sig ansvaret för sina egna handlingar.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är hans problem. Men att problemet är hans och inte vårt, det framgår med stor tydlighet…

Det känns otroligt tråkigt. När vi har det bra så har vi det väldigt härligt, men det är också när vi har haft det som allra mysigast tillsammans som han återfaller till att ta avstånd, uttrycka osäkerhet, inte vilja planera för något gemensamt… han har utan tvekan någon slags svåra anknytningsproblem, och det blev tydligt redan från början, men jag trodde nog ändå att han skulle tagga ner efterhand när han insåg att han inte behöver vara så rädd och orolig. Så har det inte blivit. Snarare tvärtom.

Så jag undrar förstås vad som är hans inre, omedvetna strävan med att vara tillsammans med mig. Någon del av honom har uppenbarligen en destruktiv agenda som inte stämmer vare sig med vad han säger eller vad jag tror att han egentligen vill… och han är inte intresserad av att granska sina mönster eller sitt beteende överhuvudtaget, så chansen för att det där otrevliga ska försvinna är nog… noll, eller så nära noll man kan komma i alla fall.

Min gissning är att han är extremt osäker. I sin grundpersonlighet. Och att han har med sig ett mönster hemifrån som handlar om att bara dåliga människor visar att de blir ledsna när någon stöter bort dem (han har förmodligen själv varit en sådan ”dålig” människa under uppväxten), att han är jättedålig på att skilja sig själv från andra när det handlar om känslor och behov, och att han har ett megastort behov av att hämnas (mot mig) för allt ont som andra har gjort mot honom. Han har själv beskrivit att när han har varit med om något ”jobbigt” så har han försökt undvika att bearbeta det, i stället har han gjort allt han kunnat för att förtränga det. Så konsekvensen har förstås blivit att allt ont han upplevt ligger kvar i honom och ruttnar till något riktigt krokigt och destruktivt…

Men jag vet inte, som sagt. Han har aldrig några egna förklaringar till varför han gör som han gör. Och när han ber mig hjälpa honom med idéer och jag gör det, så förkastar han dem alla. Jag skulle tro att han dessutom har ett nästan tvångsmässigt behov av att säga emot, inte hålla med om det mesta som andra säger… överhuvudtaget känns det som om det finns en hel del av tvång och/eller generaliserad oro hos honom.

Jag skulle tro att han inte har en aning om vem han själv är. Att han hela sitt liv har försökt ge andra det han tror att de vill ha. Ibland har det nog blivit rätt, ibland hur tokigt som helst, och han själv har inte empatisk förmåga nog för att vilja ”lära om” när den andra visar att det han gör för den inte alls är vad den andra vill ha eller behöver; i sann martyrisk anda så blir han arg, förolämpad, om den han ”ger” saker till inte blir tacksam över det.

Jag inser att jag har varit tillsammans med några sådana män tidigare i livet också. Inte alla, men några. Och att de har paralleller till den människan som min pappa blev sedan han valde att se mig som sitt värsta straff i livet… så det är nog bäst för mig i längden om det tar slut mellan mig och Mannen nu, hellre än när det gått för långt och skadat för mycket.

Men nog är det ledsamt. Han har flera sidor som jag verkligen tycker om. Men han är inte redo, inte i fas, för att vårda en relation på ett sunt sätt… och det är inget som jag kan påverka. Tro mig, jag har försökt på alla sätt jag kunnat komma på.

Vi har inte gjort definitivt slut än, men… när vi pratade igår så var vi båda inne på att det här känns mer skadande och deprimerande än glädjande och uppbyggligt. Vi har nog mest bara skjutit upp beslutet några dagar…

Vi skulle kunna bara tycka om varann. Men han är inte inne på det spåret… fast det ser han inte ens själv.

Nu blir det mysigt traditionsenligt midsommarfirande med dottern. Det kommer att bli kanon. Och nog gör det lite ont i hjärtat att jag inte får ha en man som jag tycker om att krama, på midsommar… men jag har sagt att jag vägrar gå med på att även midsommar blir förstörd. Ska vi vara tillsammans på midsommar så ska det vara bra. Och det kan jag inte lita på att det kommer att bli.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s