Typ livskris

Vaknade lite innan åtta i morse av ett sms om att frissan hade fått en återbudstid en timme senare. Studsade upp och fixade mig snabbt som attan…

När jag pratade med frissan litegrann om läget med Mannen… så gav det mig känslan av att… ja, det är nog mig det är fel på någonstans. Frissan sa inte ett ljud i den riktningen, det var bara att mina egna tankar förstärktes av samtalet. På något vis.

Det är kanske inte helt bra att sätta ord på insikten om att den av oss som i praktiken är ensam, är jag.

Det är säkerligen inte alls bra att jämföra. Inget liv är ju det andra likt, liksom. Vi har alla olika förutsättningar.

Läste klart en bok som bland mycket annat innehöll beskrivningen av relationen mellan pojke, 17 år och flicka, 13 år. Och hur han förförde henne, och hur hon egentligen inte alls ville… och den känslan är hur lätt som helst att relatera till. Det är där någonstans som driften, lusten, blandar ihop sig med maktkampen… och det är den kampen som jag inte kan vinna. Jag har inte den kraften i mig… eller förmågan, eller drivkraften.

Min rädsla nu, är bara att jag inte riktigt har mig själv att falla tillbaka på om allt går åt skogen (som det brukar).

Jag kompromissar bort mina egna sårade eller svikna känslor hur lätt som helst.

Fortfarande.

Det gör mig frustrerad, för att uttrycka det milt. Någonstans kanske förtvivlad.

Att jag inte verkar ha lärt mig något… kanske för att jag inte vet, inte kan se, vad det är jag borde lära mig.

Promenad till stan. Tankar.

Visst, jag är väldigt ensam. Inte helt ensam, men väldigt ensam ändå, jämfört med tidigare i mitt liv. Och jämfört med hur Mannen har det.

Självklart beror det till stora delar på mina val.

Även om många av de valen i sin tur beror på hur människor har behandlat mig…

Men ändå är det jag som har valt att inte hålla liv i kontakter. Det har förstås den andra också gjort, eftersom kontakten tagit slut.

Jag har alltid varit den som visat att den andra betyder något för mig. Det har andra gjort mot mig också, men sällan eller aldrig mer än jag har gjort.

Jag tror att det är sådan som man kan bli om man inte lär sig när man växer upp att man alltid måste trixa som en tok för att någon enda människa ska tycka om en. Man fattar helt enkelt inte att varenda jäkla relation handlar om en maktkamp.

Förrän man plötsligt lär sig det. Den hårda vägen.

Och det har jag gjort. Så jag håller precis alla människor ifrån mig, numera… och det är det som Mannen inte gör. I alla fall inte på det lagom-ytliga sättet.

Han tror att han har gått på nitar i livet. Han tror att han har större skäl än jag att vara vaksam, försiktig, rädd om sina känslor… men i själva verket är det alldeles precis tvärtom.

Tankar.

Jag har slutat drömma helt. Jag har aldrig varit någon stor drömmare, men de senaste åren har jag helt gett upp tankar om att få riktigt bra saker i livet.

Det får konsekvenser. På flera sätt.

En konsekvens är att i stort sett inget som livet erbjuder känns roligt eller viktigt.

En är att livet känns som en transportsträcka att uthärda, fram till döden.

Den tanken får mig att tänka att jag antagligen är deprimerad. På riktigt.

Eller?

För att uthärda allt jävla skitjobbigt som livet har försatt mig i de senaste 10-15 åren, har jag utvecklat strategin att inte låta något bli för viktigt. Varken gott eller ont. Jag har slutat förvänta mig något. Men visst, blivit glad när något gott har fallit i mitt knä.

Fast inte så glad att jag låter det betyda för mycket för mig. För det kommer ju att ta slut ändå. Alternativt slå tillbaka på mig, på ett eller annat sätt. Det har blivit viktigt att inte vara för glad för något, inte låta något bli så viktigt att förlusten av det kan rubba mina grundvalar för mycket.

Konsekvensen av det blir… väldigt låga förväntningar.

Och när man då på något vis hamnar ”tillbaka på banan”, så är man jävligt dåligt rustad för att spela spelet som finns på den nivån. Det där som jag kunde, lärde mig automatiskt, som ung.

Jag är helt enkelt jävligt lite ”konkurrenskraftig”.

Jag behöver inte andras bekräftelse för att känna att jag och mitt liv duger. Jag har gjort mig av med det behovet helt.

Men när jag nu ska försöka vara en intressant halva av en relation, med vad det för med sig av en massa andra människors förväntningar också, så är jag uselt rustad.

Jag varken kan eller vill spela det där imponera-på-andra-spelet.

Och spelar man inte med, så hamnar man utanför matchen. Det är där jag befinner mig.

En ärlig jävel som inte spelar spännande för att behålla trumfen på hand när den andra gör drag. En dumididot som har hjärtat på ärmen, som man säger på englesiska.

Men samtidigt…

Jag tror att jag fortfarande kan gå tillbaka till att definiera mig själv. Vara bara jag, och få det att funka också. Kanske inte lycklig, kanske inte ens glad, men vid liv… med möjligheten att leva vidare tills åldern tar mig.

Jag kan vara ensam. Utan att känna mig ensam. För det mesta.

Det är mest när jag blir riktigt, riktigt sjuk, eller behöver hjälp av annat slag, och jag inser att min mamma får veta hur dålig jag varit först en vecka efteråt för att hon råkar ringa och råkar fråga… som det känns en aning besvärligt att vara så i praktiken ensam.

Att min mamma reagerar med att komma av sig lite i vad det nu var hon ville berätta om sig själv och sitt liv, att hon inte precis undrar hur jag mår nu eller på minsta vis frågar om det finns något som hon kan göra för att hjälpa mig… och att det tar två dygn innan min dotter upptäcker hur dålig jag har varit. Att C, när jag ringer henne, inte vill veta något alls om mitt liv.

Det är väl sådant som gör det lite extra besvärligt att inse att den enda som jag kanske kan luta mig lite emot, så länge det nu håller, är Mannen. Som har sina egna agendor som innebär att jag inte alls kan lita på att han skulle förstå när det är så skarpt läge att om han inte tar hand om mig NU så kan jag faktiskt dö…

Jag skulle lätt som en plätt kunna ligga och dö i mitt hem. Och det skulle ta minst en vecka innan någon upptäckte det. Kanske lite snabbare, så länge som Mannen finns i mitt liv.

Det är exempel på tankar och insikter som får en att känna det som att livet tveklöst har passerat sitt bäst-före-datum.

Det är faktiskt snäppet mer illa än att ”ingen vill veta var jag köpt min tröja”.

Det är sådant som gör att man inte precis orkar vara kaxig nog att tro eller tycka att just mitt liv skulle vara viktigt eller ens intressant för någon enda människa.

Och att det vill till att jag håller mig jävligt frisk, så att jag har kvar förmågan att ta hand om mig själv när jag blir riktigt, riktigt sjuk…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s