Ord-slut

Jag har varit ute och rest igen. Haft givande möten, både med nya personer och kollegor.

Inte för mycket att göra på jobbet, som tur är.

Magen bröt ihop härom veckan. Det onda ville inte ge med sig heller. Efter flera dagar kraschade den totalt, galet ont, feber och kräkande, nära en tur till akuten men till slut blev den en gnutta mindre trasig ändå. Men fortfarande inte frisk. En sväng till husdoktorn gav inte mycket. Remiss till expertläkare, vilket förstås kan ta ett halvår innan det blir aktuellt.

Det är väldigt, väldigt obehagligt att vara så sjuk och inte känna igen symptomen så att man inte själv kan avgöra hur ”farligt” det är.

Mannen och jag fortsätter tillsammans. Han återfaller emellanåt till ord som indikerar att han inte känner ”rätt”, vilket sårar mig och tar död på min tillit till honom. Däremellan visar han på alla sätt han kan att hans värld nästan skulle gå under om jag bröt med honom… det är ganska energikrävande och glädjedödande. Det får mig att fundera på hur mitt liv blir om vi inte är tillsammans: ensamt på riktigt.

Han har en massa vänner och släktingar som verkligen vill vara med honom, verkar tycka om honom på riktigt, och han säger att han ofta känner sig ensam.

Jag känner mig nästan aldrig ensam, men i praktiken är jag oerhört ensam… om jag inte kommer till jobbet är det ingen som undrar var jag är, och på det privata planet är det likadant; det skulle ta dagar, förmodligen veckor, innan någon skulle kontakta eller söka upp mig om jag plötsligt ”försvann”. Skulle jag bli medvetslös så skulle jag absolut hinna dö innan någon reagerade.

Förutom då, just nu, Mannen. Eller ja, det beror ju lite på om vi hade planerat något eller inte; hade vi inte planerat något så skulle det nog ta åtminstone ett dygn innan han sökte upp mig.

Jag kan inte avgöra om han älskar mig eller inte. Han uttrycker väldigt sällan varmare känslor för mig i stunden; det känns som om han i bästa fall känner sig trygg med mig, men någon starkare förälskelse eller andra extra varma känslor verkar han inte ha för mig. Samtidigt som han blir helt knäckt när vi krisar, och anstränger sig massor emellanåt för att göra så som han förstår att jag behöver… förutom kärleksorden då, de kommer inte. Han ”tycker om” mig och han tycker om att ”vara” med mig. Det är det hela. Det kan betyda allt från att han inte vill vara ensam, att jag är trevligt sällskap och tidsfördriv, till att jag är den som han verkligen önskar leva med resten av sitt liv…

Jag försöker tro att jag verkligen betyder något för honom, på riktigt. Ibland går det ganska bra. Ibland blir han direkt oförskämt ouppmärksam, snål eller respektlös mot mig, och då blir det väldigt svårt att tro att han tycker om mig på riktigt. Och ibland beror det på att han är arg på mig men inte klarar av att se sig själv som en människa som någonsin är arg eller drar igång konflikter, så då försöker han provocera fram reaktioner hos mig så att han kan skylla ”bråken” på mig. Ibland… beror det nog mer på att han är van att se sig själv som ensam, lite fattig och att han är helt ovan vid att visa hänsyn till någon annan när han inte själv har valt det. Vi är nog båda litegrann för vana vid att vara singlar, och därmed inte så jättebra på att ta hand om andra och relationer. Ibland.

Förra helgen kände jag att jag inte kan hålla honom utanför mitt hjärta längre. Han kände det nog likadant, såvitt jag förstod. Det gör det mest svårare, eftersom vi har problem av sådant slag att det fortfarande är tveksamt om vi verkligen borde hålla ihop…

Jag tycker oerhört mycket om honom. Han är fin på så många sätt, som berör mitt hjärta, min kropp och min själ… men jag är mindre glad, trygg och lycklig med honom, än det omvända.

Och att försöka hantera det när kroppen lägger av, orken är helt slut, jobbet och alla andra relationer ska hanteras och min faktiska livssituation kryper inpå mig i medvetandet… det är inte lätt. Alls.

Jag drömmer drömmar om nätterna som handlar om att jag får kämpa så fruktansvärt mycket för att livet ska gå ihop. Utmaningarna är i stort sett oöverstigliga… jag blir helt slut, livet är bara en kamp, jag vet inte vart min livsglädje har tagit vägen eller ens riktigt när den försvann så totalt.

Eller riktigt hur det gick till när jag försatte mig i situationen att jag inte har en enda människa som jag känner att jag kan ringa till eller träffa för att prata om hur allt det här känns. Jag som i hela mitt liv alltid har haft flera människor att prata med… jag har gjort om mitt liv så att jag har blivit någon slags enstöring, och vet inte hur det gick till eller om jag kan förändra det.

Jag kan inte ens riktigt sätta ord på hur livet är och känns just nu. Det här är bara en blek, ordfattig och inte ens rättvisande sammanfattning…

Men jag inser att om jag bryter med Mannen så kommer min väldigt ensamma situation att bli mig övermäktig. Risken är att jag håller fast vid honom trots att det får mig att må dåligt (även om jag älskar honom, vilket jag gör).

Så kanske är det precis det jag borde göra. Bryta med honom, bryta ihop och tvinga mig att ta tag i vad det nu är som är så himla fel med mig och mitt liv…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s