Flytande, gränslös

Men hon har aldrig svikit
Fast det kanske sett så ut
Hon har bara inte funnit den man
som inte har något slut

Jag har svårt för det där. Med att sätta gränser. Att säga ”nej” så att folk lyssnar och respekterar mig.

När en människa är mig nära.

Resultatet blir, lite för ofta… just att jag inte blir respekterad. Värdesatt.

Jag har verkligen ingen aning om hur nära Mannen upplever att jag är honom. Att han tillåter sig att visa sårbarhet inför mig säger egentligen inget alls om vad han känner för mig. Det säger möjligen något om hur mycket han litar på mig, hur trygg han känner sig med mig – och i värsta fall säger det bara något om hur ”duktig” han är på att manipulera mig.

Vem vet. Verkligen inte jag, längre. Jag har tappat förtroendet för min förmåga att bedöma människor och deras avsikter, helt enkelt för att jag äntligen efter alla år har förstått att den människan egentligen inte finns som har ”rena” avsikter med sina kontakter med andra människor. Jag har bara inte lärt mig, och kommer nog aldrig att göra, vad det är jag ska titta efter för att förstå på vilka sätt jag blir lurad den här gången.

Jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig att säga ”nej” när något känns fel.

Och att driva igenom det nejet, om jag klarar av att säga det.

Idag var det en av körmedlemmarna som hade svårt att välja vilken stämma h*n skulle sjunga i. En annan medlem frågade: ”är du Fisk, eller?”, och det var personen i fråga… jag sa inget, men jag är lika ombytlig i körstämmor, och lika mycket Fisk.

Det är Mannen också.

Vi är flexibla, anpassningsbara, vi Fiskar. Ja, i alla fall enligt de astrologiska teorierna. Och inte så väldigt sällan händer det att jag kan ana de där egenskaperna hos andra… säkert är det rena slumpen. Men det är ändå ett sätt att kategorisera, beskriva eller se, andra människor.

Det verkar som om Mannen har en väldig förmåga att bli riktigt varmt och nära vän med andra människor. Av båda könen. Hans vänner, och familj, hör ofta av sig till honom, vill berätta, visa, fråga eller förmedla sina liv till honom… och jag kan inte riktigt bedöma i vilken utsträckning det är ömsesidigt. Inte desto mindre förundras jag över att han har vänner som han har samma slags nära och vardagliga kontakt med som jag hade när jag var ung. Jag har inga andra jämnåriga vänner som har kvar den sortens vänskap… och jag vet inte om det säger något om mig.

Och på samma gång.

Igår kommenterade Mannen att han uppfattade det som om jag hade fått många kommentarer på ett litet oviktigt inlägg jag hade gjort på den sociala webbplatsen. Jag viftade bara bort det, tyckte inte att det var särskilt många, bagatelliserade… men kanske handlar min självbild just nu bara om att jag av olika skäl inte tar till mig att människor söker mitt sällskap.

Kanske är han bara bättre än jag på att ta till sig andras vilja till vänskap än jag är.

Jag har verkligen bilden av mig själv att jag inte har några människor som söker min vänskap längre. Eller mitt sällskap. Längre än så går inte tanken, men den kommer dit. Och kanske är den… hårdare mot mig själv än vad som är befogat. Jag vet inte.

Igår, när han låg på mitt bröst och halvslumrade, frågade jag honom om han trodde att han ville älska mig.

”Om jag vill…?”, sa han.

Ja?, sa jag.

Han nickade i min armhåla.

Sedan kände jag att han tänkte. Jag frågade vad. Och han sa:

”Jag funderade på om jag inte redan gör det…”

Vilket, som vanligt, inte var ett ”ja”. Men kanske ändå menat så…

Det är klart att vi inte känner varann särskilt mycket ännu. Och att vi inte riktigt vet vad vi känner för varandra. Eller hur mycket vi ska lita på vad vi än känner.

Och relationer mellan människor handlar i så väldigt hög grad om manipulation och statusmarkerande. Och jag är så väldigt, väldigt värdelös på det där spelet… jag kommer alltid till korta i slutänden. För jag spelar inte svåråtkomlig på rätt sätt. Jag är antingen individualist, kantig, övertydlig med vem jag är – eller alldeles utan stopp eller gränser… och det fungerar inte. Det blir inte bra.

Det blir aldrig bra.

Jag vill bli älskad som den jag är. Men sånt händer ju inte. I alla fall inte mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s