I väntan på avresa

Knappt fyra timmars sömn blev det i natt. Väldigt självförvållat; varken jag eller Mannen ville skiljas åt… 🙂 Vi pratade, skojade, bråkade lite och kramades en massa.

Bråken handlar mest om hans enorma rädsla för obehagliga känslor och hans självbild som innebär att han verkligen tror att det blir bråk mellan oss på grund av mig. Varvat med att han tycker att jag bara säger att allt är fel med honom… och till slut sa jag att förutom att det är problematiskt för framtiden i vårt förhållande att han tror att det är jag som ”bråkar”, att han inte alls ser någon egen del i det som händer, så är det faktiskt jag som har sagt en hel massa saker som jag tycker om med honom. Medan han har varit oerhört återhållsam med att säga något positivt om mig överhuvudtaget, och när han väl har gjort det så har det varit i så svepande ordalag så att jag faktiskt inte alls vet vad det är som han tycker om hos mig. Så balansen blir att han får både plus och minus från mig, medan jag får mycket mer minus än plus från honom…

Han är helt ovan vid att hamna i diskussioner med andra. Han har inte pratat om så ”nära” saker med… ja, egentligen någon, verkar det som. Inte ens i hans få tidigare förhållanden har de varit så öppna och nära som vi är. Och han fattar inte riktigt att om man ska kunna komma nära med en människa som man har starka känslor för och som man dessutom inte egentligen känner innan man blivit ihop, så är det faktiskt helt normalt att det blir en hel del besvärliga diskussioner.

Men han ger ändå inte upp. Han slänger inte in handduken längre, han pratar om att det känns som om något kanske inte är som det ska när man hamnar i diskussioner i stort sett varje gång man träffas, men han pratar inte längre om att avsluta relationen. När jag förklarade att jag nog inte i längden har orken att tyst bära på hans projicering på mig av hans egna negativa känslor eller sidor, att det i kombination med att han inte är så tydlig med varför han tycker om mig (om han innerst inne gör det) riskerar att leda till att jag får lov att stänga av och dra mig tillbaka för att orka leva bra, så blinkade han som om jag hade viftat med näven framför ansiktet på honom… han har uppenbarligen ungefär lika svårt som min dotter, för separationer. Håller hellre fast i stället för att bryta om relationen blir för dålig eller inte ger något, för att det gör för ont i honom att skiljas… och å ena sidan tycker jag att det är en bra egenskap eftersom det gör att jag känner mig mer säker på att han finns kvar även när det blåser, men å andra sidan gör det mig lite osäker på om han verkligen vill vara med mig för att han verkligen tycker om mig.

Han är som min far, i det avseendet att han har en självbild som handlar om att han alltid är snäll, lättsam, trevlig och aldrig skapar eller bidrar i konflikter. Den självbilden blir ett hinder för oss, tillsammans… och det pratade vi om även igår. Jag tror att han förstår vad jag menar.

Han kan kläcka ur sig väldigt socialt ”felaktiga” saker. Och när jag reagerar och talar om hur det han sagt låter och känns, så tar han inte en gnutta ansvar för sin del i situationen utan ryggmärgsreagerar med ”det var inte mitt fel”. Så kan det inte fortsätta. Det har jag också sagt. Och han förstår. Jag tror det, faktiskt.

Och när vi varit arga klart på varann, och den känslan ebbat undan lite… så kramas vi. Är nära. Och det är ofantligt skönt att vara nära… jag märker att min kropp börjar våga komma ihåg hur mycket den behöver och har saknat den där varma, trygga närheten. Det går inte fort, och det är nog bra att det inte gör det.

Det är nog faktiskt någon slags mening med att vi båda har varit så upptagna även på fritiden under den här tiden tillsammans. Hade vi inte haft något som begränsat, så hade vi förmodligen träffats varje dag – och slitit ut varann, lite… nu hinner man få sakna. Börja längta lite. Och bearbeta det som händer, åtminstone litegrann (med tanke på att det knappt blir någon sömn alls)…

Nu längtar jag massor efter att få komma hem igen, på måndag förmiddag. Och städa, fixa hemma, träna… bara vara jag en stund. Och så få träffa honom på kvällen, kanske blir det gemensam grillmiddag även med dottern och hennes pojkvän eller kompisar, och en sväng till en brasa. Och så få sova tillsammans… det tar tid att lära sig, så det är det inte ens lönt att försöka med när det är veckodag dagen efter. Jag hoppas att vi kommer att kunna vara tillsammans och inte ha något planerat, hela tisdag…

Fast det ska bli väldigt mysigt att resa iväg med dottern och träffa mamma och brorsan i helgen också. Jag är trött ända in i dimman, men just nu känns det faktiskt riktigt roligt att åka iväg… det är skönt att det känns så. Det är inte givet att det ska kännas så…

Och på jobbet har det varit… turbulent. En kollega blev pensionär igår, en annan har just meddelat att h*n kommer att byta jobb. Det kommer att ändra en hel del dynamik på jobbet. Och så har jag fått brottas med en kollega som rivit upp himmel och jord lite, över ett arbete jag gjort… det är det där igen, med att några jag jobbar med uppenbarligen inte har förtroende för min kompetens. De kan dessutom inte hantera sina känslor på något konstruktivt sätt… så det blir bara otroligt jobbigt. Men till slut pratade jag och kollegan igenom det hela, och jag förklarade hur jag upplever det när kollegor agerar så som denna gjorde. Jag förstår att jag på något vis upplevs som ett hot eller någon som de inte litar på, men jag förstår faktiskt inte varför… och de kan inte själva sätta ord på det heller. Antagligen handlar det åtminstone en del om att jag fortfarande betraktas som ”ny” hos vissa, som behöver att man har arbetat ihop i minst 10 år innan man kan tro att den ”nya” kan eller vet något. Det handlar nog också om att det finns en ganska osund kultur i ett par av arbetsgrupperna, en kultur som fler än jag far illa av.

Men vi redde ut det så gott det gick idag. Good enough. Och enades om att det kostar alldeles för mycket energi och tid att gå igenom sådana här draman varje gång jag har skapat något som det är mitt jobb att göra… med lite tur finns den uppfattningen kvar hos kollegan även nästa gång en liknande situation uppstår. Men just den här gången kände jag att all sömnbrist och sociala och känslomässiga påverkan i mitt liv gjorde att jag orkade mindre än vanligt med den här destruktiva situationen… nåja, det blir bättre. Det är inte katastrof. Och samtalen leder framåt. Både de mer privata och de jobbmässiga.

Gott så, så länge.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s