Att dokumentera

Jag känner att jag vill beskriva det som händer nu så långt jag kan och hinner, för att ta chansen att kanske få syn på hur jag har gjort eller känt tidigare och därmed vad jag skulle vilja förändra.

Har haft två nätter nu med mer sammanhängande sömn, och jag tror att det kan vara på väg åt rätt håll nu. Det bidrar mycket till att hålla känslorna mer stabila… det är värt en hel del.

Vi har inte mycket tid att ses nu, Mannen och jag. Det är en dag då träningen tar hela kvällen (eller tillräckligt mycket för att man inte ska orka fara ut igen sedan man kommit hem och fått i sig mat), en kväll med familjeaktiviteter, jag får övernattningsbesök av en kompis… och vi kommer att ses till helgen, men det känns lite fattigt på något vis att inte kunna ses mer än så.

Idag skickade jag honom ett meddelande och frågade om vi kunde ses som kortast i samband med lunchen… så han kom till mig på jobbet. Väl på mitt rum tittade han på bilder jag har på min anslagstavla, och då insåg vi att vi har träffats i hans gamla hemstad vid ett tillfälle för flera år sedan… det är ändå intressant hur många beröringspunkter det finns mellan oss. Att vi lika gärna kunde ha träffats utan en dejtsajt, och vid flera tillfällen dessutom. Livet är fullt av tillfälligheter… och det är både skrämmande och rätt befriande på något vis.

När jag och en kompis var på resa i Portugal för många år sedan hade vi klivit av tåget och gått inåt staden när vi kom på att vi behövde något som fanns i ryggsäckarna som vi låst in på stationen. På väg tillbaka till stationen mötte vi ett gäng svenskar. Två av dem var lärare på den utbildning som jag alldeles nyss hade gått, hemma i min hemstad… 🙂 Hade vi inte vänt tillbaka så skulle vi förmodligen inte vetat att vi var på samma plats samtidigt. Den sortens sammanträffanden råkar jag på ganska ofta. Som när det visade sig att mannen från dejtsajten som jag surrade med under en helg häromsistens, som bor i en helt annan del av landet och inte har några andra beröringspunkter med mig heller, hade umgåtts med min dotters farfar vid ett tillfälle…

Igår såg jag faktiskt fram emot att få en ”helt vanlig” kväll hemma, själv. Men så sms:ade Mannen och sa att jag gärna fick komma förbi hos honom på vägen hem… fast då var jag redan hemma och orkade inte ge mig ut igen. Men jag tyckte ju att jag borde ringa honom för att säga det… och så gick en stor del av kvällen i alla fall åt till att jag förhöll mig till honom.

Och när vi pratade märkte jag själv att jag var lite… ettrigare, än vanligt. Jag ”högg” lite på det mesta vi pratade om. Till min egen förvåning och frustration, faktiskt, tyckte inte att jag alls hade fog för att vara irriterad på honom. Och jag tror att det berodde på att jag kände mig störd, att jag hade behövt den där kvällen som ”bara jag”, men inte förmådde säga det eller göra så att det blev så… av hänsyn. Jag är så förbaskat snabb med att vara rädd om den andra, ta hand om dens eventuella oro… och ibland, som den här gången, så tar sig mitt förtryckta behov uttryck genom att jag blir på lite dåligt humör i stället, och det går ut över den andra.

Vi fick i alla fall en diskussion som… var jobbig, för båda, men jag tror att den var ganska nödvändig faktiskt. Den tog sin upprinnelse i att han, för femtielfte gången, uttryckte sig lite skämtsamt nedsättande om att han tycker att jag är alldeles för analyserande och vill prata om saker som han inte vill prata om. Jag kände plötsligt att den där attityden är på väg att bli en ”sanning” nu… så det är dags att jag är tydlig med att jag inte går med på att han sätter en negativ stämpel i pannan på mig i stället för att äga ansvaret för hur han själv fungerar. Problemen mellan oss beror framför allt på att han blir så extremt stressad av att prata om saker som inte fungerar perfekt eller är jobbiga för honom att prata om – han är mer överkänslig för ”jobbiga känslig” än de flesta, och jag är mer underkänslig än de flesta för att prata om även sådant som inte är helt enkelt…

Han har själv sagt att han tycker att man måste kunna kommunicera om saker som är viktiga för att relationen ska fungera. Då kan han inte återkommande raljera över mig varje gång som jag pratar om något som han inte vet eller vill/kan prata om. Den diskussionen ledde till att jag fick försöka visa honom på att om det ska vara så att han kräver att få slippa prata mer så fort det blir jobbigt för honom, så blir konsekvensen att jag måste sätta mina känslor eller behov åt sidan… det hade han väldigt svårt att se. Eftersom han inte tyckte att jag får hämma mig själv när jag tvingas hålla tyst för att han behöver det, så gick han helt enkelt inte med på att det överhuvudtaget kunde vara jobbigt för mig.

Och just det är en situation som jag har varit med om i alla mina förhållanden, tror jag. Att mannen visar sig sakna förmåga att behålla ett mer empatiskt helikopterperspektiv över båda, när han känner något eller tycker att något är på ett visst sätt… det slutar alltid med att jag antingen sätter mina känslor åt sidan (vilket leder till att jag i längden blir arg eller tappar känslorna för honom) eller att jag framhärdar och det blir världens konflikt av det (som han undantagslöst tycker är mitt fel).

Just det är ett av de stora skälen till att jag länge har känt mig väldigt tveksam till om jag ska orka ge mig in i en relation igen. Att det nästan aldrig blir så att mina känslor och behov får vara lika viktiga som hans… och det kostar mig så mycket energi att ”hantera” den situationen, att ta hand om mina känslor själv på annat sätt/håll medan jag samtidigt får lov att ta hand om hans känslor.

Med Mannen, igår, så blev det till slut… bättre. Han steppar runt och försöker fly, jag andas djupt och väntar in att han ska sluta ha panik och till slut kommer han tillbaka och kan komma mig till mötes igen… och så länge som jag förmår hålla mina känslor i schack så fungerar det att göra så. Men han håller ju inte sina känslor i schack, så till slut är risken stor att det känns för skevt och orättvist och jag låter bli att ta hänsyn till hans känslor på samma sätt som han gör mot mig…

Och så blir han så himla ledsen. Han är liksom så skör… och det vet jag inte heller om jag orkar med i längden. Jag tror att han måste försöka skaffa sig lite tjockare hud, så att han kan gå mig till mötes också.

Men så länge som jag känner att vi faktiskt verkligen försöker mötas, båda två, så känns det som om det finns hopp. Så igår kändes det som om samtalet blev riktigt bra till slut. Vi var båda lite tilltufsade, men jag tror att vi också båda höll kvar…

Jag sa till honom att jag tror att för det första så ska man varken räkna med eller tro att det går att ha en nära relation utan att man måste brottas lite med vissa saker. Vi är trots allt två olika människor, dessutom båda ganska vana vid det här laget vid att inte behöva förhålla oss till någon riktigt nära människa… om det inte skulle uppstå gnissel av något slag så vore det direkt märkligt. Och för det andra att jag tror att ju snabbare man kan ta upp något som är viktigt och som man känner riskerar att bli ett stort problem, desto mer troligt är det att man lyckas mota Olle i grind så att problemet aldrig blir besvärligt.

Jo… ”men allt måste man ju inte prata om”, var hans första respons… 🙂 Han pendlar rätt kraftigt mellan att förstå och tycka att det är viktigt att vi pratar öppet och ärligt med varann, och att tycka att det är en dålig egenskap att vilja prata och analysera. Till slut frågade jag honom om det kunde vara så att han har lite svårt att acceptera sin egen analytiska/tänkande sida, om det är det som är skälet till att han projicerar den sidan som något negativt på mig. Det visste han inte, trodde inte, sådär omedelbart… men jag tror att han faktiskt tänker fundera på saken.

Han är lite ostadig. Fladdrar lätt undan, i känslosvall… och så säger han att han blir ledsen för att han tycker om mig så mycket, och blir rädd när jag är lite direkt så att det känns hårt. Men det känns ändå som han vill jobba med de här sakerna, att vi ska få till kommunikationen och komma varann närmare… nu säger han inte längre att vi kanske inte ska vara tillsammans eller behöver en paus eller något annat flyktartat. Och det är skönt för mig, det ger mig en starkare grund att stå på när det gäller ”oss”…

Så någonstans går det nog ändå fortfarande åt rätt håll. Vi rotar oss mer med varandra efterhand. Men långsamt, långsamt… och det känns som en klok sak, hos oss båda. Jag vet med mig att jag kan rätt som det är bara få nog av att tvingas förtrycka mig och mina känslor, och då tar jag min Mats ur skolan. Skulle det bli så, vilket jag inte hoppas, så är det bra om vi inte har rotat in oss alldeles för djupt i varann innan…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s