Saker kommer i stim

Nu är det mycket. Mycket som berör mig känslomässigt, kanske till och med på någon slags identitetsnivå… det märker jag om inte annat på att sömnen är så stökig och dålig. Det har hänt mig förr, att när någon ny människa kommer mig tillräckligt nära på något vis, så pajar sovandet…

När jag loggade in på sajten där vi träffades, jag och Mannen, råkade jag av en tillfällighet se att han var inloggad i måndags kväll. Det förvånade mig, dels för att jag inte trodde att han hade fler kontakter än mig och dels för att jag inte trodde att han hade tillgång till dator där han var… 🙂 Så jag slängde iväg ett sms och frågade om han kunde och ville prata. Han ringde upp. Sa att han hade loggat in för att se om jag kanske hade skickat något mejl till honom… 🙂 Och med många människor skulle en sådan förklaring vara ett påhittat svepskäl, men det hördes tydligt att det var precis så det var för Mannen.

Han hade saknat mig. Han sa saker som var varmare än hittills. Att hans känslor bara blivit starkare under helgen… och jag hade nog väntat mig antingen det, eller motsatsen; frånvaro från varann när man är såhär i början av en relation brukar oftast ha effekten att man antingen känner och vill mer, eller att man inser att man inte saknar den andra eller att obehagskänslor som man ignorerat medan man var tillsammans, kommer ifatt en.

Men jag blev glad att han kände som han gjorde. Och vi småpratade en stund om hur helgen varit och sådant. Sedan ringde min andra telefon så vi fick avsluta. Det var dock ett kort samtal från C bara för att höra om jag kunde vara tillgänglig för samtal kring lunch dagen efter. Det kunde jag nog (och ville, definitivt). När C och jag lagt på sms:ade jag Mannen och sa att han gärna fick ringa igen. Han skulle fixa något på plats där han var och ringa upp en stund senare.

Medan jag väntade loggade jag in på chatten för att åtminstone säga ”hej” till den nya killen, och berätta att jag inte skulle ha tid att chatta för att jag skulle prata med Mannen i telefon. Det kändes verkligen viktigt att vara så ärlig och rak som möjligt, göra vad jag kunde för att inget skulle dra iväg åt ett håll som jag egentligen inte ville. Han… blev nog inte jätteglad när jag sa att jag skulle prioritera samtalet med Mannen. Men han köpte det förstås. Han frågade vad som var viktigast för mig i en relation: den fysiska samstämmigheten eller kommunikationsförmågan… och jag svarade att båda är väldigt viktiga, att jag hade funderat på den saken men bara kommit fram till att jag inte vet.

Sedan hann vi inte prata så mycket mer innan Mannen ringde igen och vi pratade varmt och ganska länge… och när jag kom tillbaka till datorn hade den nya killen loggat ut och gått och lagt sig, men innan dess skrivit att han faktiskt hade blivit väldigt berörd redan första kvällen som vi chattade, att det hade dragit igång känslor och tankar i honom så att han fått svårt att sova. Att han helst hade velat att jag skulle vara hos honom minuten efter att vi sagt god natt och loggat ut… och att han trodde att vi skulle passa bra ihop, att det fanns någon slags passion mellan oss och att han kanske skulle vara bra för mig också (kanske mer rätt än Mannen).

Jag skrev ett kort svar och faktiskt tackade för hans fina ord. Att jag trodde att han kan ha rätt i sina tankar. Men att jag satsar på Mannen nu, att jag inte kan göra två saker samtidigt av det slaget men att vi gärna kan surra vidare på chatten om han ville.

Sedan gick jag och la mig… och var helt uppe i varv i hjärnan. Hade svårt att slappna av. Men lyckades till slut somna ändå, bara för att vakna igen en timme senare och inte kunna somna om… och då kände jag att nu är det faktiskt för mycket. Nu är jag för uttröttad av sömnbrist, nu kan jag inte hålla saker ifrån mig längre och måste försöka hitta något sätt att skärma av mig lite lagom så att jag kan gå ner i varv igen, och sömnen kan bli okej…

Jag insåg att jag nog inte alls klarar av att fortsätta hålla kontakten och lära känna den nya killen samtidigt som jag jobbar på en relation med Mannen. Att det skär sig i mitt inre någonstans, jag blir splittrad och vet inte vem jag sagt vad till och till slut är risken att de liksom flyter ihop för mig och ingen av dem kommer mig nära…

Dagen efter var jag som död, efter kanske tre timmars sömn. Tillbaks på jobbet, dra igång allt igen, möte halva dagen, prata med C inför hennes utredning, och så ringde vännen T och sa att hon kommer och övernattar på fredag… och så Mannen på kvällen. Kände att jag gick på minusenergi där ett tag, så jag försökte att ta allting väldigt, väldigt lugnt…

Vi åt middag var för sig och så kom han lite senare på kvällen. Var fortfarande varm, hade saknat mig, kände mer… men också de där konstiga negativa uttalandena som verkar följa på nästan varje positiv känsla han uttrycker för mig. Så jag frågade vad han trodde att de berodde på, varför han inte kunde låta bli att säga ibland faktiskt helt ovidkommande negativa ord… och han blev trängd och stressad, defensiv, samtidigt som han nog förstod mitt behov av att förstå och verkligen försökte hitta förklaringar. Och han vet egentligen inte, han har medvetet låtit bli att lära sig något konkret av sina tidigare smärtsamma relationserfarenheter…

Och så pendlar han mellan att benhårt vägra vilja eller tänka något om en eventuell framtid, inte på lek eller på något vis alls. Och att bli tårögd och säga att han nog tycker att det är så jobbigt att prata om det här för att han tycker så väldigt, väldigt mycket om mig…

Det får väl vara  lite så här. Det tar tid att lära känna en ny människa, man måste ta sig ut i kanterna av sig själva och varandra för att se var de finns och då kan det bli lite skvalpigt under tiden. Jag är inte jätteorolig att han plötsligt ska komma på att han inte alls känner rätt för mig och bara backa ur, men inser utifrån hur han uttrycker sig att den risken ändå finns. Samtidigt så kan jag själv inte lova något när det gäller vad jag kommer att känna framöver… och det är ju inte heller det som frågan handlar om: den handlar om att kunna säga de varma saker som man känner, när man känner dem.

Och han tycker bitvis att det blir så jobbigt att han är nära att ta sin Mats ur skolan. Men sekunden efter, när han märker att jag tar det rätt lugnt och inte drar några växlar på det han sagt utan väntar in honom tills han är klar med sin tankegång, så säger han att även om det är skitjobbiga samtalsämnen så inser han att de nog behövs, att de ingår i lära-kännandet och att det är livsviktigt för en relation att man kan kommunicera…

Jag försöker förstå. Om det är känslorna som saknas, eller rädslan som är för stor. Och tror mest på det senare, tills vidare. Rädsla är hanterbar och kan förändras om man tar det varligt. Det kan även känslor göra i och för sig, men saknas ”stinget” helt så tror jag att det oftast är svårt att få igång det… och han säger att om han inte verkligen tyckte om mig så skulle han inte vara där, så nära mig. Vilket kanske är självklart för honom, och allt annat än givet för mig, som har träffat på väldigt många män som gärna är fysiskt nära utan att vara känslomässigt engagerade… men men. Han visar på olika sätt att han är mån om mig. Att han verkligen lyssnar efter vad jag känner, om det känns bra för mig. Så känslan finns nog där, ändå…

Och själv är jag inte förälskad heller, ännu. Tror att jag behöver väldigt mycket mer tid nuförtiden för att kunna komma dit… jag hann inte riktigt dit med J, då för 1½ år sedan, på några veckor tillsammans. Och Mannen och jag har mejlat med varandra under tre veckor innan vi träffades för första gången för bara 1½ vecka sedan… det har gått kort tid. Känslorna behöver mer tid än så för att bli mer stabila.

Sedan pratade vi om annat. Jag har berättat en del episoder ur mitt liv; långt ifrån allt, det skulle ta för lång tid och jag tror faktiskt att bara det lilla jag berättar nästan kan kännas som för mycket för honom. Jag har levt ett aktivt liv, rikt på både händelser och relationer… mer än de flesta, såvitt jag har förstått. Jag vill inte att det ska bli för mycket för honom att greppa, att han ska bli för överväldigad.

Jag läste lite ur en rolig favoritbok för honom. Han gjorde lite manikyr på mig, medan jag pussade honom i nacken… 🙂 Vi bodde i soffan i några timmar och var nära, utforskade varandra (fortfarande med alla kläder på) och bara njöt.

Resten av veckan blir det svårt att hinna ses: idag ska jag träna, i morgon fara på en familjegrej och på fredag kommer T och sover över. Men vi planerade att hitta på något på lördag, preliminärt gå på bio och kanske göra något på dagen också. Vi har pratat om att sova ihop… men inget om att, eller när. Bara om.

Han är fin, jag tycker mer om honom hela tiden, vi passar nog inte perfekt ihop på alla mentala/psykiska vis (dock passar vi perfekt ihop på alla fysiska sätt som vi hittills utforskat), men det känns bra tillsammans… Jag är ganska säker på att han är en som håller i längden. Han är värd att satsa på, av en massa olika orsaker… och så får det vara, tills vidare. Jag blir mer och mer varm i hjärtat av att tänka på honom. Och det gör jag ganska ofta, lite till jobbets förlust, men så får det vara – jag har lagt så oerhört mycket krut på jobbet under så lång tid, så om jag har en liten stund då jag inte levererar helt på topp så får det vara så.

Men det är mycket nu. Plötsligt massor av sociala saker. Antagligen har jag öppnat upp för det själv, och det är väldigt trevligt, men jag måste se till att få utrymme för mig själv och varva ner, sköta rutinerna…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s