Varannandagsväder

Kanske är det helt normalt. Att det växlar ganska fort mellan att kännas bra, mysigt, ljust och framtidsmöjligt, och att kännas… antingen bara lite… tveksamt. Eller, som igår, faktiskt direkt omöjligt.

Jag var så trött igår, efter lite för lång period av nätter med lite och dålig sömn, att jag inte kunde avgöra om mina ledsna känslor kring Mannen var på riktigt eller bara en följd av tröttheten. När jag tänkte på det som gjort mig ledsen kändes det som om jag hade tolkat situationen rätt. Och att det var rätt sak, att backa undan. Samtidigt… hur vet man säkert att man reagerar med relevant styrka på osäkerheter i relationer?

Jag hade en ganska arbetsintensiv dag igår. Men inte överlastad. Och så var det körsångsdags. När jag kom dit var det bara U där, och vi hann småprata lite stillsamt och vänligt om påsken, böcker, trötthet och vila, innan resten av gänget började drälla in. Han fångade verkligen upp boktipset jag gav innan vi satte igång med att sjunga.

Det var roligt. Som vanligt. Jag blev glad av att vara där, med de människorna, och sjunga energigivande musik. När vi var klara och jag skulle vidare för att träna, sa U lika stillsamt som innan till mig att han tänkte fara och skaffa boken jag tipsat om, på vägen hem. Och så önskade han mig god sömn, och jag honom glad påsk… 🙂 Det kändes… stillsamt fint. Trevligt, kanske.

Så drog jag vidare till träningen. Det kändes att den stela kroppen behövde träningen. Och när jag var klar, och fortfarande kände likadant kring Mannen trots en massa aktiviteter av sådant slag som brukar få mig att bryta känslolägen om de inte är ”på riktigt”, så funderade jag mer på allvar om jag borde prata med honom innan han åker iväg några dagar, eller vänta tills han kommer hem igen…

Han sms:ade. Undrade om jag ville komma till honom. Jag svarade att jag just tränat klart och skulle hem och äta, och nog var för trött för att bege mig ut mer denna dag… och innan jag skickade det funderade jag både på om jag svarade som jag gjorde för att hålla honom ifrån mig lite, och om det jag skrev lät… hårt. Om jag riskerade något jag inte var redo att hantera, om jag skickade det. Sedan kom jag fram till att om jag redan nu börjar schackra med mina behov för hans/relationens skull, så skulle jag alldeles för snart ha tappat bort mig igen… som jag nog har gjort för mycket, i relationer. Av rädsla för att den andra ska tappa intresset eller inte tycka om mig.

Det tog ett tag innan han svarade igen. Jag hade hunnit undra om han skulle kommentera min uppenbara tillbakadragenhet eller ej… och han valde att inte göra det. Jag vet inte säkert varför. Men det kändes… inte så bra, att han inte verkade vilja veta vad som hände med mig.

Så, trött som en sten kände jag ändå till slut att det var bäst att prata på en gång. Så jag ringde honom. Och sa att något var fel och att jag ville berätta vad, och höra hans tankar om saken.

När jag beskrev hur jag upplevde hans visade känslor som handlade om sex och hur det kolliderade i mig när han inte visade känslor av varmare, ömsintare slag… så svarade han att det förstod han, att jag kände som jag gjorde. Att det nog låg något i det, att han inte visste riktigt vad han kände för mig. Och att vi nog borde avbryta det här om det fanns en risk att jag skulle bli sårad… för det ville han inte skulle hända, att jag blev sårad. Ja, han ville förstås fortsätta träffa mig, och visst hade han känslor för mig, annars hade han inte släppt mig så nära kvällen innan, men om det kändes fel för mig…

Och en god stund hade vi nog i stort sett brutit med varann. Inte så att vi bråkade eller var arga på varann, men han backade så kraftigt av att förstå att jag mådde dåligt av hur han agerat dagen innan så att han försvann i fjärran ett tag…

Och så pratade vi vidare. Och efterhand sa han saker, utan att jag frågade och helt av egen kraft, som tydligt visade att han ville fortsätta träffa mig, att han tycker om mig. Att han ville lära sig, bli mer medveten, lyssna av mig bättre… ja, om jag kunde tänka mig att fortsätta träffa honom, alltså?

Och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det är ju inte jag som har verkat känslomässigt avstängd… samtidigt som det nu var jag som for illa, och måste försöka ta ansvar för att åstadkomma en situation som skadar mig så lite som möjligt (eller helst inte alls).

Så jag sa bara att jag tycker att han är fin. Att det liksom är basen… och att jag inte vet riktigt, i övrigt.

Och han blev glad så att det hördes genom telefonen, när jag sa att jag tycker att han är fin.

Sedan kom en del relevanta frågor, som hur jag skulle vilja att han är mot mig… och det kändes att han verkligen ville. Att han tycker om mig. Men att han inte vet riktigt hur, eller hur mycket… och jag sa att om man upprepar negativa utsagor eller farhågor tillräckligt ofta, så påverkas ens hjärna av ens ord, och det man är rädd för slår in till slut. Han sa att han förstod vad jag menade, men att han bara var så himla rädd för att det ska bli jättefel mellan oss att han liksom fastnar i att försöka hålla just det ifrån oss.

Men vi förstod varandra. Väl, till och med. Det gick hur bra som helst att prata om de här sakerna som var mer eller mindre känsliga och jobbiga för båda. Han sa, med värme, att han var så glad att jag säger hur jag känner och att vi kan prata om hur det känns så bra som vi kan. Det blev tydligt att han faktiskt verkligen försökte lära känna mig mer… till slut kunde jag inte ta miste på att han verkligen bryr sig.

Men att det ska behöva vara så… olika. Svängigt. Dels är det förstås för att vi inte känner varandra så väl att vi självklart hänger med i varandras svängar, och dels har både han och jag en del känslomässiga ärr som ibland gör att vi beter oss mer skyddande än vi nog egentligen vill.

Det var i alla fall varmare än någonsin förut mellan oss när vi till slut la på. Det kändes faktiskt som om vi båda börjat få lite förälskelsekänslor… inga stormar alls, men små spirande korn av värme.

Han ville ses innan han åker. Så han kommer hit i kväll. Jag räknar med att han fattar att det inte är läge för sex nu… att det inte är därför han vill ses. Jag tror faktiskt att han börjar… ja, få känslor för mig. Det finns potential för det hos mig också. Men nu är jag kanske ännu lite mer… försiktig. Jag hoppas att han är det också.

Idag har jag… mått bra. Stabilt glad, mitt gamla vanliga jag, med kanske en gnutta mer värme än vanligt. För att han finns. På något vis litar jag ändå mer på honom än jag har litat på de flesta män tidigare när man varit i den här fasen som vi är i nu. Och det tror jag åtminstone delvis handlar om att jag är mer nyktert uppmärksam på verkliga tecken/signaler hos den andra nu, och att jag värnar om mig själv på riktigt.

Jag tror att vi båda kände av hur hälsosamt det är att visa vad man känner och står för. Ärligt, liksom, inte som ett spel. Jag känner att det är väldigt bra för min självkänsla att jag står upp för mig själv – och jag tror att även hans respekt för mig ökar av det. Det fungerar helt enkelt på ett friskt sätt mellan honom och mig… åtminstone nu, och jag tror faktiskt att det kommer att fortsätta vara så, hur det än blir med oss som par.

Jag tror, efter gårdagens samtal, att det finns bra potential för att han och jag skulle kunna få det riktigt, riktigt bra med varandra. Göra varandra glada, lära oss av varandra, må bra tillsammans.

Den som lever får se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s