Det är ändå intressant

I fredags skrev den där mannen med snigelfart i kontakten. Trevligt, han verkar vänlig och respektfull, men som sagt ganska svalt intresserad… varken på eller av, riktigt.

Och när jag ändå var inloggad var det en herre söderifrån som tog kontakt. Svårt att veta hur han såg ut på bilden han lagt upp, halva ansiktet täcktes av solbrillor… men leendet var stort och varmt. Han gick rakt på, direkt. ”Vem är du då?? Det du skrivit i din presentation är ju mer som en berättelse om vad du gillar och hur du ser dig själv, man får ju inte veta något som är viktigt eller intressant!?” Fast han skrev inte bara så hårt, det fanns värme och mycket humor också i det han skrev. Så jag frågade tillbaks: ”Jaha, säger du det, men vad är det man vill veta då?”. Han ville veta hur lång jag var och vad jag vägde, antagligen hade han velat veta byststorleken också, men han var belevad nog att inte säga det rent ut… 😉 Och om jag var flyttbar. Han ville att jag skulle skriva en presentation som svarade på om jag var den rätta för just honom, helt enkelt.

Han var väldigt drivande och dominant. Men som sagt med mycket glimt i ögat, så jag tyckte mest att det var lite charmigt. Till slut skrev jag till honom att ”jag kan minsann också vara dominant emellanåt, som du”, och det gillade han… 🙂

På ett sätt var det lite skönt att få kontakt med någon som frågade, krävde, ville något. Var tydlig med sitt intresse.

Jag kan bli stressad med väldigt dominanta män. Men för det mesta tar jag dem som om de skämtar hela tiden, tycker att de är underhållande. Och framför allt är jag numera så otroligt lite bortskämd med att män tar kontakt med mig eller driver på en kontakt eller visar intresse överhuvudtaget… så det var verkligen skönt att han liksom ”tog rodret” så att jag kunde luta mig tillbaka och bara följa med.

Vi skrev korta meddelanden med varann, mer som en chat. Hann inte säga så mycket till varann egentligen, men båda hann nog upptäcka att den andra hade humor, och gilla det… så när vi la av för kvällen skrev han ”vi borde prata i telefon”. Jag svarade att visst, men inte i kväll, och han svarade ”nej, men i morgon”. Och det var inte en fråga… 😉

Och under den kanske timmen som vi chatt-skrev med varandra, såg jag att den mer försiktige herren var inloggad. Men svarade inte på mitt mejl. Så jag drog slutsatsen att han skrev med någon eller några andra… vilket inte störde mig, men jag kände allt tydligare att nu vill jag veta om han egentligen alls är intresserad av att fortsätta kontakten med mig eller inte. Så jag skrev det till honom. Jag skrev också att jag förstod att det inte var så lätt för honom att veta om han är intresserad av mig eller ej när han inte vet hur jag ser ut. Och samtidigt som jag skrev och skickade det, skickade han ett svar på mitt föregående meddelande… 😉 Det blev nästan lite pinsamt, vi var ju så tydligt i så olika faser just då. Han svarade att han hade kollat på film och inte loggat ut under tiden, och att han gärna fortsatte skriva med mig om jag ville… inte så mycket tydligare än innan, egentligen. Ungefär att ”tja, med kontakter på nätet så kan man bli brevkompisar, eller fikakompisar eller mer, eller ingenting alls”. Han verkade liksom inte bry sig…

Men för att kanske ge det en sista chans ändå, så skickade jag honom några bilder igår. Jag vet att han var upptagen hela dagen igår, så jag drog inga växlar på att han inte svarade (eller svarat ännu heller). Jag skrev också till honom att jag uppfattar honom som väldigt försiktig, och att jag tycker att det kan vara lite svårt att hantera så att det inte blir fel, samtidigt som andra män är precis raka motsatsen…

Mannen som var raka motsatsen skrev ett meddelande på lördag förmiddag: ”ge mig ditt nummer så ringer jag”. Inga krusiduller där inte… 😉 Och jag tänkte efter litegrann: ska jag verkligen ta det här ett steg till? Och kom fram till att visst, ska jag kunna ta reda på om det finns något alls möjligt med den mannen så måste vi ju ta det ett steg till. Så han fick mitt nummer, och ringde ett tag senare.

Vi pratade ganska länge. Båda pratade mycket, och lyssnade mycket, vi skrattade mycket och det var väldigt lätt och trevligt helt enkelt. Han ställde en massa frågor om mig, och verkade faktiskt nästan föra anteckningar under tiden… 😉 Så småningom konstaterade han att vi har lätt att prata och kul ihop, men att vi nog är väldigt olika på det viset att jag analyserar både mig själv, andra och livet, medan han inte gör det – han tänker inte efter när saker händer, utan går bara vidare. Han såg en större olikhet än jag uppfattade, eftersom han uppenbarligen var analyserande eftersom han kunde se och konstatera den olikheten… 😉 Men det var andra saker också. Han kunde absolut inte tänka sig att flytta från den lilla orten där han var född och uppvuxen. Han hade väldigt bestämda åsikter om att man måste gilla samma saker, att det där med att kompromissa bara får en att tappa sugen efterhand. Han verkade helt enkelt ha ett väldigt stort behov av att ha allt på sitt sätt… och på allvar. Jag tänkte från början att ”han får väl köra sina race så kör jag mina, man måste ju inte göra allt tillsammans”, men han verkade vara mer inne på att det ska man, och då ska tjejen gilla allt som han gillar… 😉

Vi pratade litegrann om tidigare erfarenheter. Han berättade om en tidigare tjej som enligt hans åsikt vägde för mycket, att han blev rent äcklad av det. Samtidigt kommenterade han att det verkade som om jag är smal, inget extra hull, och det var inte bra det heller… Han verkade ha lika bestämda preferenser när det gäller kvinnors utseende som med det mesta annat. Och som de flesta män så hade han uppfattningen att hans ”smak” när det gällde kvinnor, är universell… 😉 Tänk att så många män tror att alla andra män fungerar som de själva, att de inte inser att det är bara killarna i deras närmaste omgivning (som är lika dem själva) som i bästa fall tycker likadant som de själva gör… Det är tur att jag, som kvinna, har pratat med såpass många män om de här sakerna att jag vet att alla inte alls gillar det som den här killen gillar.

Men det blev mer och mer tydligt att om jag inte stämde med hans utseendeideal så skulle det inte bli något mer. Så han ville att jag skulle skicka bilder. Så då gjorde jag det. Och han svarade att tyvärr, jag var för mager och korthårig för hans smak… 😉 Jag är absolut inte mager. Men inte mullig heller – normalsmal, faktiskt, med lite fett här och där som inte ska vara på en ”perfekt” kropp. Tror faktiskt inte att jag någonsin förut har varit med om att en man tycker att jag är för smal för att vara snygg… 😉

Jag kan inte säga att jag föll som en fura för honom heller, det kändes inte som om jag hade hittat min självfrände – men däremot hade vi roligt ihop, och så kände vi det båda. Han verkar vara en varm kille, men med alldeles för stort behov av att allt ska stämma med hur han vill ha det – han trodde nog själv att han kunde få svårt att hitta sitt drömideal till tjej… 🙂 Men jag gillar verkligen att han var rak, direkt, ärlig och samtidigt varm, snäll och generös. En bra kille, helt enkelt, men inte för mig.

Jag passade på att fråga honom hur väl han tyckte att mitt utseende stämde överens med hur jag hade beskrivit mig. Och han konstaterade att jag är som han, vi är medelmåttor, inga tiopoängare men ser helt okej ut. Det kändes rätt bra att få bekräftat att min självbild fortfarande verkar hålla… 🙂 Och så tyckte han att jag såg ung ut, vilket förvånade mig lite. Just mitt åldrande har jag lite svårt att ”se” själv, tycker att jag blivit rynkig och ser gammal ut, men responser som jag får från andra (och då inte bara från min dotter! ;)) är att jag ser rätt ung ut för min ålder. Vet inte själv om det är något bra eller dåligt, i andras ögon… men det borde kunna innebära att jag inte har anledning att tro att orsaken till att män här där jag bor så gott som aldrig flirtar med mig, inte beror på att jag har blivit fulare än jag var när jag var yngre och männen faktiskt gjorde det. Vilket leder mig tillbaka till att inte fatta vad det är som är skillnaden mellan då och nu, varför det har blivit så svårt att hitta någon…

Det som känns så himla intressant ändå, med den här helgens ”händelser”, är den enorma skillnaden mellan de här två männen som jag haft kontakt med.

Det är lättare att få en överblick, verkligen se olikheterna och se att det beror mer på dem än på mig att en relation leder hit eller dit, när jag har två såpass olika män på tråden samtidigt. Det har också varit väldigt befriande härligt att prata med en man som är så ärlig med vad han ser och tycker, särskilt när han är ”snäll” i botten, inte vill göra illa. Det är så sällan nuförtiden som jag får några raka reflektioner från andra om hur de uppfattar mig, åtminstone sådana som inte är avsedda som kritik utan faktiskt bara handlar om att sätta ord på vad man ser. Det gör mig också glad att märka att jag förmår ta orden som just det: en mans uppfattning om mig. Inte en universalsanning som sätter en etikett i min panna.

Den ena herren är så lågintensiv att jag faktiskt fortfarande inte kan avgöra om han skriver med mig för att han faktiskt vill det, eller om han bara är artig. Den andra är så högintensiv att han slänger sig handlöst in i fantasier om hur det skulle kunna bli om vi levde ihop, när vi lever ihop, och det innan han hunnit konstatera att han inte vill leva med mig… 🙂 Det man skulle kunna säga om herre nummer tvås väldigt drivande stil, är väl kanske att om jag hade varit en sådan som tog folk mer på orden så hade jag kunnat känna mig blåst av honom på grund av att han pendlade från extremt tydligt intresserad till att säga tack och hej inom loppet av mindre än två dygn. Jag är visserligen en känslig, rätt seriös och väldigt analytisk människa som lätt hade kunnat dra för höga växlar på hans intresse, men jag fattade snabbt att det är hans sätt att testa tankar om framtiden: genom att prata om saker som om de redan fanns.

För flera år sedan fick jag kontakt med en herre som bor inte så väldigt långt ifrån där jag bor (fast inte så nära att man tar en spontanfika). Han delade frikostigt med sig av vem han var, bilder på sig och barnen och huset och… ja, han bjöd in mig rätt upp och ner, utan att verka desperat på något vis. Hans sätt att försöka hitta kärleken var genom att vara totalt öppen med hela sig själv. Han var också en driven personlighetstyp, generös med värme och väldigt positiv i sin grundinställning. Egenföretagare, fullt av projekt på gång, men ändå med en stabilitet i livet och i sina val. Vi hann bara knappt få kontakt med varann och inse att vi trivdes bra med varann, så träffade jag en annan… och när det tog slut, och jag tog kontakt med honom igen, så hade han träffat en annan. Sådär gick vi om varann under något år, med sporadiska kontakter när det var läge, och vi lyckades inte vara singlar samtidigt under de där åren, tyvärr. Nu var det länge sedan vi hade kontakt, men han var en sådan man som jag kände att jag nog skulle må väldigt bra av att leva med… han var en riktigt positiv erfarenhet av en man, fast vi inte ens hann träffas.

Den här herre nummer två under helgen, liknade den mannen. Båda är, eller var, sådana män som hjälper mig att återfå en positiv bild av män… och det är något som jag verkligen uppskattar. Det är den typen av ”möten i livet” som jag är tacksam över att ha fått uppleva, som bidrar till saker på pluskontot i mitt liv.

Nu återstår att se hur herre nummer ett reagerar på mina bilder och mitt mejl. Jag är rätt säker på att han kommer att svara något i alla fall, han verkar vara tillräckligt väluppfostrad, respektfull och ansvarstagande för att göra det. Det kan säkert dröja till minst i morgon innan han läser och svarar… 🙂 Och sedan får vi väl se om det leder till att vi träffas eller inte.

Ännu en man har försökt få kontakt med mig på den där sajten under helgen, och jag har känt att nu har jag nått min maxdos för stunden för vad jag orkar med i form av helt nya kontakter. Så det har jag berättat för honom, eftersom han undrade varför jag sa att jag inte var på hugget. Jag hoppas att han förstår att det inte beror på att jag har något emot just honom. Och gör han inte det, så orkar jag inte ta hand om det heller just nu… det enda jag orkar är att gå ut i solen och ta mig iväg och träna, så det får det bli! 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s