Vad det är krångligt

Jag skrev till en man på en kontaktsajt. Han svarade som sagt efter några dagar, när jag hade glömt att jag ens skrivit. När kontakten är helt ny och man inte alls har lärt känna varandra spelar det mig ingen känslomässig roll om den jag skrivit till svarar eller ej – förutom att jag blir lite besviken över att jag tydligen uppfattas som ointressant att jag inte ens förtjänar ett ”hej du”… det känns lite konstigt, fortfarande, att många verkar finnas på kontaktsajter utan att egentligen vilja kontakt med nya människor.

Men men, på den här sajten finns det inga bilder på mig, bara en ganska ingående personbeskrivning. Och det är väl så att särskilt män attraheras av kvinnors utseende mer än av personliga egenskaper, säger i alla fall forskningen (generellt alltså).

Han skrev i alla fall lite. Och jag skrev tillbaka. Jag höll verkligen tillbaka, såg till att inte bli för personlig för snabbt, vare sig i vad jag berättade om eller med frågor till honom. Jag har lärt mig att jag lätt öppnar mig för mycket för nya människor, för att jag tror att alla är som jag… 🙂 Och så är det såklart inte, de flesta är vare sig särskilt medvetna om vilka de är (så de kan inte beskriva det, eller svara på mina frågor) eller öppna om sig själva. Den här mannen har verkat… lugn, ganska omtänksam, lite smårolig och inte så personlig.

Han skrev också att han gärna skulle vilja veta hur jag såg ut, men accepterade att jag ville vänta med det med motiveringen att det är ganska stor risk att vi finns i varandras bekantskapskrets, och om det skulle kännas ganska snabbt att vi inte passar ihop kan vi lika gärna inte riktigt veta vem den andra är också.

Och som ganska ofta, så skrev vi mer med varann under fredag och lördag. Man har mer tid på helgen, är mer ”sig själv” och får fler tankar, har tid att känna efter, och vill då oftast kommunicera mer… men vi talar verkligen inga mängder text här, utan ca 3 korta meddelanden från vardera under lördagen. Han skrev det sista på lördag kväll, och jag läste det, men orkade inte svara just då. På söndagen kände jag att jag behövde pausa lite. Så jag svarade honom först frampå eftermiddagen. Det läste han på söndag kväll, men svarade inte på förrän på måndag kväll, då med orden ”det har varit fullt upp men jag skriver så att du inte tror att jag glömt bort dig”… Jag svarade direkt på det, men utan att kommentera det han skrev om att ”glömma bort”.

Hur ska man tolka det, att han tänker att jag ska tro att han glömt mig? Ska det tolkas som om det är precis så det är, att han känner sig pressad att skriva fast han egentligen tappat sugen, eller ska man tolka det som motsatsen – att han har tänkt på mig, och inte vill att jag ska tappa intresset?

Han läste mitt svar från i måndags, tidigt på tisdag kväll. Men svarade inte på det. Kanske svarar han i kväll… men känslan jag får, är att han nog tappat sugen, intresset.

Han kollar uppenbarligen inte sajten om morgnarna. Inte heller från jobbet, vilket inte är att säga något om – det kan lika gärna handla om att han jobbar vid en dator men har jobbdisciplin eller en arbetsgivare som kontrollerar vad de anställda gör i sina datorer, som att han inte jobbar vid en dator om dagarna. Jag vet inte vad han har för arbetsuppgifter.

Han kanske bara är en sådan sort som… odlar sitt intresse med väldigt låg intensitet. Att han är intresserad, men vill ta det till och med ännu lugnare än jag strävar efter att göra nu. Man är förstås oerhört olika som människor, när det gäller hur intensivt man kan eller vill kommunicera med andra.

Men jag tänker lite på filmen jag såg för några veckor sedan, där en killkompis försökte få den ganska intensiva tjejen (mer intensiv än jag! ;)) att fatta att: ”är han intresserad så hör han av sig. Vill han träffa dig så ser han till att det blir så. Hör han inte av sig, så är det för att han inte är intresserad… försök inte tänka ut förklaringar till varför han inte hör av sig eller ni inte träffas, det vinner du inget på själv. Hör han inte av sig så vill han inte träffa dig, så är det bara.”

En amerikansk film. Det har betydelse. Och så ska man som sagt betänka att människor är olika, i sitt behov av och sin förmåga att kommunicera med andra… många tänker och känner mer än de säger. Särskilt svenskar, tror jag. Och kanske särskilt män i allmänhet.

Det lär visa sig om det rann ut i sanden eller inte. Kanske mer intressant är mina reaktioner på alltihop…

Han har inte sett hur jag ser ut. Jag har sett bilder på honom, och faktiskt är jag rätt säker på att jag såg honom i verkliga livet häromdagen. Han kan inte veta om han tycker att jag är attraktiv eller inte. Jag vet att jag tycker att han ser helt okej ut. Det förenklar för mig, i mitt intresse… för visserligen kan man falla för det skrivna, om det stämmer väldigt bra, och då spelar utseendet mindre roll. Men utseendet, och hur personen rör sig, vad h*n signalerar om sin självuppfattning och roll i sina sammanhang, har ändå rätt stor betydelse i slutänden för om man ska känna att man funkar ihop eller inte… så är det. Så det kan förstås vara en ganska viktig faktor för att hans intresse svalnat, om det gjort det – att han kommit på att han kanske tycker att jag är oattraktiv. Men då kunde han ju skriva något om det, att han ändå skulle vilja se mig, kanske föreslå ett fika ihop för att få den saken ur världen… om han var intresserad.

Hur som helst, när det gäller mina känslor i den här processen… Jag blir inte lika ”till mig” efter första kontakterna som jag blev under mina första år av nya kontakter på nätet. Det känns som något bra, faktiskt, att jag inte drar upp mina förväntningar för mycket. Men sedan… får jag en hel del känslor som handlar om… ”usch så jobbigt, orka lära känna en ny man, vill jag verkligen behöva anpassa mig efter en ny man, ha ett nytt förhållande”… Tankarna handlar ganska mycket om att jag behöver mycket egentid. Jag funderar kring om jag vill släppa in en ny man i mitt hem. Om jag vill anpassa mig… och någonstans, förstås, om jag vill utsätta mig för att bli beroende av en mans uppskattning. Göra mig sårbar.

Så inledningsvis är det jag som… bromsar. Inuti. Medan jag skriver glatt, men inte så personligt som jag skulle kunna göra, med den här mannen.

Och sedan… när han drar ner på intresset, eller intensiteten. Så känns det i alla fall… lite ledsamt. Jag blir lite låg. Känner mig lite ratad. Tappar lite av den där ökade livskänslan som trots allt kommer med att ha fått kontakt med en ny, möjlig vänskap eller kärlek.

Jag pratar med mig själv och konstaterar att det i alla fall inte är mitt utseende som det är fel på… 😉 Men jag försöker förstå vad det är som jag gör fel. Om det är jag som gör något fel. Jag blir hur som helst lite sänkt av att folk tröttnar så oerhört snabbt på mitt sällskap, nuförtiden… och kanske är det inget som gäller bara för mig. Kanske upplever de flesta samma fenomen? Kanske är människor helt enkelt mindre intresserade av andra människor nuförtiden?

Eller kanske är det bara verkligen väldigt stora skillnader i hur intensivt människor engagerar sig i den här sortens situationer.

Och jag vill ju inte bli för intensivt ”uppvaktad” heller, det gör mig stressad och jag anpassar mig efter den andras förväntningar trots att det inte känns bra för mig…

Min dotter och jag pratade härom dagen om det här med att följa det som känns rätt för en själv, även om det innebär att andra blir besvikna. Att både hon och jag har ganska svårt för det… vi fattar direkt vad folk förväntar sig, och gör vad vi kan för att inte göra andra besvikna, hellre än att göra så som känns rätt för oss själva.

Ett ganska typiskt beteende för den som har blivit kränkt av andra i unga år…

Men om jag behöver att någon visar mer intresse än den gör. Och om jag talar om eller visar det. Så leder det så gott som undantagslöst till att den andra drar sig undan ännu mer, eller helt. Så om jag följer det som känns rätt för mig, så blir det vanligtvis fel. I det avseendet kan jag alltså inte påverka situationer/relationer/interaktioner i den riktning som jag behöver…

Vad kan jag då göra? Nöja mig med att gå omkring och känna mig osäker, eller ratad? Ja, det är ju ett alternativ. Som jag förstås inte mår så bra av.

Det andra jag kan göra är att tala om hur jag uppfattar den andras beteende, fråga om det stämmer, och om den andra backar undan då så plockar jag tillbaka mig och mitt intresse och konstaterar att den andra förmodligen har mer problem med anknytning till andra än jag själv har. Så att den personen helt enkelt inte var rätt för mig, åtminstone inte där vi befinner oss just nu i livet, och släppa den och gå vidare med mitt fokus på annat och andra.

Det är förmodligen det mest ”friska” sättet att hantera mig själv. Att prata med mig själv, övertyga mina känslor om att det inte måste vara fel på mig för att den andra backar undan. Att vi helt enkelt inte matchar varann, just nu. Men att jag har rätt att vara lika glad och känna mig lika värdefull ändå.

Det skulle nog vara enklare att lyckas med om jag hade fler män omkring mig som kändes intressanta… om det fanns fler att lägga fokus på.

Att vara rak med hur man uppfattar situationen, men utan att skuldbelägga, är ju det som t ex Eva Rusz rekommenderar för dejtande människor. Klarar den andra inte att hantera den rakheten så är det ett tecken på att man ändå inte skulle ha kunnat få till en bra relation tillsammans, eftersom förmågan att kommunicera ärligt med varandra är basen för en fungerande relation.

Problemet är väl bara att det är väldigt, väldigt ont om människor, och kanske särskilt män, som har tänkt i de här banorna… som har funderat igenom vilka de själva är, vilka relationsmönster de har med sig i livet och hur de vill att en ny relation ska vara. Som kan tänka kring sina känsloliv på ett sätt som innebär att de tar ansvar för sig själva. Så erfarenheten man får av att agera så här i nya presumtiva relationer, blir att det aldrig blir några relationer…

Och om man, som jag nu, inte direkt har en uppsjö av möjliga kandidater att välja bland som presumtiva partners, så är det lätt hänt att de negativa erfarenheterna staplar sig på varann och blir till ”sanningar” som blir svåra att hålla ifrån sig när man får nya kontakter.

Det stör mig att jag blir såpass påverkad av att en man som jag kanske skulle kunna bli mer intresserad av som möjlig partner, backar ur. Jag skulle vilja… kunna vara öppen, prova nya relationer, men utan att fara så jäkla illa så fort det går fel. Jag inser att jag inte kommer att kunna träffa en ny kärlek om jag fortsätter att vara sluten (för att skydda mig), samtidigt som jag uppenbarligen inte äger verktygen för att hantera mina egna känslor om jag är öppen och blir ratad eller illa behandlad.

Ja, det var den reflektionen. Som jag får lov att brottas mer med, ett tag framöver.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s