När man inte vet var man ska börja

kan det vara lika bra att bara göra det. Börja.

Någonstans.

Jag har haft en tokintensiv arbetsvecka. Sådär så att jag faktiskt sov dåligt i natt för att det är för mycket som jag inte hinner tänka på eller göra under arbetstid, så det väller över under natten. Dessutom försöker jag hinna med att träna och annat sådant fritidsfixande, när arbetsdagen är över… och även om jag har lite mer energi nu, när ljuset kommer tillbaka, så har jag inte fullt så mycket krafter som jag tror eller tycker att jag borde ha. Stressen kryper på mig snabbare än förr i världen, helt enkelt.

Jag är bjuden på en fest. Som jag tackat ja till, och som jag tror kommer att bli rolig. Men mitt numera socialt osäkra jag oroar sig för vad jag ska ha på mig, och hur jag borde bete mig när jag kommer dit, jag känner ju egentligen bara den som bjudit mig… samtidigt som jag försöker tvinga mig att inte banga för allt sådant där socialt som jag förr i världen hakade på utan att ens tänka, men som jag numera tänker alldeles för mycket kring och därför oftast tackar nej till. Nu ska jag vara modig och ta mig i kragen och tamigtusan gå på den där festen. Och visar det sig att jag blir jättepinsam så är det faktiskt inte värre än att jag går hem. Jag vet att jag är en vänligare sinnad själ än de flesta, så om jag bara inte tänker för mycket så passar jag in hur bra som helst.

Jag tror inte att han-från-den-blå-containern kommer att vara där och Upptäcka Mig. Men jag tror att jag skulle kunna bli glad av att gå på den där festen. Att det är bra för mig, helt enkelt.

Om jag bara inte tänker för mycket. Särskilt innan.

Förresten är jag djupt tacksam över att alls ha blivit bjuden. Bara sådär, liksom.

Efter 1½ år av total avhållsamhet på exakt alla sätt som är möjliga från män som potentiella partners, slängde jag häromdagen iväg ett litet mejl till en man som besökt min sida på en kontaktsajt. Och han svarade, faktiskt. De flesta gör ju inte det, ens med ett ”hej”. Men visst, känner man genast att ”det är är fullständigt fel”, så kan man ju lika gärna låta bli att svara. Som jag själv gör, på meddelandet från en annan man som… känns som min kära kusin gör rätt ofta: verkligen, verkligen mindre intelligent. Jag tycker förstås om min kusin ändå, men vi skulle inte ha något som helst utbyte av att umgås på mer daglig basis.

Känner man direkt att något i framtoningen, värderingarna eller attityden misstämmer helt, så är det nog faktiskt bättre att låta bli.

Fast det samtidigt känns lite tråkigt att kontakter via nätet har blivit så… oengagerade. Vi är nog helt enkelt lite för många därute – vi tröttar ut varann med våra bristande samstämmigheter.

Men jag inser att nu börjar jag faktiskt lida lite för stor brist på manlig uppskattning. Jag har liksom helt halkat av banan; jag vill inte ha någon uppmärksamhet från de flesta, och de få jag skulle vilja bli uppskattad av väljer av okända anledningar att inte ge det. (Jag tänker vägra att anta att deras brist på visat intresse beror på något som jag ändå bara hittar på i min egen skalle.) Jag tror väldigt, väldigt lite på att jag ska kunna hitta den där blå-container-killen överhuvudtaget. Och vet inte säkert att jag vill bli hittad heller. Men det skulle kännas bra om någon åtminstone… visade att han tyckte att jag var lite intressant.

Det blev tydligt för mig att jag behöver tillbaks på den där banan, när jag insåg att en av vännernas ändrade statusläge från singel till ”i ett förhållande” på en av de sociala sajterna, gjorde mig… ledsen. Inte avundsjuk, inte svartsjuk och inte ett dugg missunnsam – bara ledsen. Över att det aldrig är jag som är den där… och just när jag skrev ordet ”aldrig” fick jag lov att ändra den tanken lite: herregud, fram till för åtta år sedan levde jag i relationer i stort sett i ett sträck, från tonåren. Jag har levt väldigt mycket längre i relationer, med män som varit intresserade, än jag har levt ensam. Så ”aldrig” är en rätt grov överdrift som bara gör mig mer ledsen, utan orsak dessutom.

Men det skulle göra mig gott att få uppleva att bli lite lagom, och ärligt, uppvaktad igen. Så är det.

Vi får väl se hur det går med den saken.

Under tiden är livet mer fyllt med allt möjligt slags… liv, än jag egentligen ens orkar med. En kompis kommer och hälsar på nästa vecka. En annan ville bjuda hem mig nästa helg, fast det krockar ju då med besöket så det får komma längre fram. Och så allt jobbet… allt detta jobb. Som nästan bara och nästan alltid är roligt. Och som emellanåt tar mer av min människokraft än jag riktigt orkar med… men jag klagar inte. Det gör jag verkligen inte. Jag tänker dagligen på att jag tycker att jag har det så bra, på så många sätt. Livet… kunde vara en liten gnutta bättre, på ett eller ett par områden, men på det stora hela känner jag mig lyckligt lottad.

Livet kan vara miljontals gånger värre än det här som jag har fått är. Livet är så oerhört mycket tyngre för en hel massa människor på jorden. Jag har tur. Är lyckligt lottad. Och tacksam över det, så länge det varar – för det är ju inget som någon människa vet; hur länge turen, eller oturen, ska hålla i sig.

Ja, så är det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s