Så mycket… bättre?

Ja, vem vet. Egentligen. Vad som är bättre, och vad som inte är det.

Kanske är det en fråga som är mer självklar och uppenbar för andra. För mig är den allt mindre självklar för varje dag som går.

Har tänkt lite på det där med bekvämlighetszonen. Den där som människor sålda på vissa slags personligutvecklingsteser är helt övertygade om att man ska ta sig ut ur för att bli lycklig.

Sedan har jag tänkt på den nyligt uppmärksammade forskningen som konstaterar att en del människor som går igenom livskriser kommer ut på andra sidan som lyckligare varelser, medan andra blir lika olyckliga som de som inte stöter på ett enda hinder i sina liv. Och teorierna om att det är en lagom mängd kriser som är stärkande. Inte för många, inte för få.

Och att det antagligen (men outforskat) finns rent individuella olikheter som spelar in för att avgöra om man blir en av de lyckligare eller en av de olyckligare.

Jag tänker dessutom på forskningen som handlar om att vissa människor är av en mer känslig sort än andra.

Och att det är både märkligt och lite sorgligt att olika forskningsfält lite för ofta fastnar i att hålla sig inom det egna definierade fältet, och lite för sällan vågar sig på att ta större grepp genom att våga sig på att vara lite mer tvärvetenskapliga. Helt enkelt för att jag tror att det leder till att den mänskliga utvecklingen går långsammare än nödvändigt.

Men från den lilla reflektionen till mer vardagliga sådana.

De är å andra sidan ganska många. Och spridda.

Jag har fyllt år igen. De flesta av oss gör ju det ungefär en gång om året. Jag hade inga som helst förväntningar på den här födelsedagen. Det brukar ofta vara ett vinnande koncept, och så även denna gång.

Min älskade, fina, fantastiska dotter bjöd mig först på en särskild sorts konsert som hon hade kommit på alldeles själv. Det var dagen innan jag fyllde år. Och det var väldigt intressant och trevligt på en massa olika sätt.

Sedan ordnade hon med sång och frukost på sängen på min födelsedag. Och en heldag med mamma-dotter-umgänge. Mycket gemensamt fniss, och i övrigt trevligt på alla vis. Och så en lång, god gemensam middag på kvällen ute på lokal, tillsammans med hennes pojkvän som fyller år i trakterna av min födelsedag. Avslutad med en stund på annan lokal, tillsammans med några av dotterns vänner, varav åtminstone några är vänner även med mig.

Skitmysigt, rätt upp och ned.

Och så har jag haft en överintensiv jobbvecka. Mest superroliga saker, som oftast. Men visst, jag är sämre än dålig på att spela det där spelet som handlar om att ”säga nej” bara för att andra ska få respekt för en och tro att man är en Viktig Människa. Jag försöker komma ihåg att det är viktigt för andra, men för det mesta orkar jag faktiskt bara inte bry mig utan tycker att det faktiskt inte är mitt utan andras problem. Vilket det också faktiskt (igen!) ÄR, rent objektivt.

En afton tränade jag, en kväll hade jag tokroligt av att körsjunga och en annan pratade jag länge i telefon med en av barndomsvännerna.

Som bland väldigt mycket annat sa: ”Vi gjorde det skitbra tillsammans, vet du. Vi räddade varandras liv genom att ha varandra att prata och umgås med, när våra föräldrar flippade ut i sitt föräldraskap. Och eftersom våra barn har blivit så häpnadsväckande kloka människor i så unga åldrar, faktiskt lika kloka (livserfarna) som vi var själva var i den åldern om du tänker efter, och vi har ofantligt mycket mer förtroendefulla relationer med våra barn än vi hade med våra föräldrar, så ska vi känna oss stolta över att ha lyckats bryta det dåliga mönster som vi fick med oss från våra föräldrar.”

Min vän har levt i eviga tider med samma man. Hennes barns far. Och nu har barnen flyttat ut, typ. Och vännen och hennes make söker nya vägar tillsammans – med, såvitt jag kan förstå, framgångsrika resultat. ”Att efter bortåt 30 år tillsammans fortfarande kunna bli förälskade i varandra…” sa min vän. Ja, jag är glad för deras skull. Verkligen. Att jag inte har det de har innebär inte att jag… ens jämför, faktiskt. Livet är sådär. Förbaskat nyckfullt och ganska slumpartat. Samtidigt som jag aldrig någonsin har varit så grävlingshugg-i-stöveln-enträgen att få det att fungera med en man, eller människa, som min vän är och har varit med sin man. Jag säger faktiskt inte ett enda dugg om det, mer än att det finns lika många sätt att vara människa som det finns människor. (Eller – det är väl vad jag hoppas… för jag är väl inte alltid helt säker på att människor är sig själva och individer i den utsträckning som jag hoppas och önskar att de vore…)

Och så har vi det där med Livets Erfarenheter och vad det får för konsekvenser att både utsätta sig för nya människor och att bli jävligt bränd av dem.

Det är förstås något som min vän inte har gjort.

Och även där tänker jag inte ett dugg hävda att det ena är mer rätt än det andra. Ska jag överhuvudtaget luta åt något håll så blir det åt det hållet som min vän har valt. Jag tror, ju äldre jag blir, att det bästa man kan göra är att stå ut (fast till en viss gräns) och tolerera (kanske både olikheter och otroheter).

För min egen alldeles personliga del tror jag att jag hade kunnat få ett bättre liv om jag hade förmått stå ut med exets demonstrativa respektlöshet för mig när det var som allra värst – om jag helt enkelt hade härdat ut. Inte som en ryggradslös mes, utan med krav – men på en nivå som hade fått exet att inse att jag var den bästa kvinnan han hade kunnat få… och bara medan jag skriver detta så inser jag att det tyvärr (för min skull) inte finns på kartan att göra så mycket våld på den egna personligheten eller att spela så mycket spel som det hade krävt. Min vän hade klarat det. Men jag är inte hon.

Vi är helt enkelt olika, vi människor. Och det får konsekvenser för våra liv.

Jag ska försöka lära mig att acceptera att mitt bitvis kompromisslösa sätt att vara innebär att det är ovanligt svårt för just mig att få ett förhållande med en man, uppfostrad enligt ”jag-ska-ha-fördelar-inte-för-att-jag-bevisar-det-i-handling-utan-bara-för-att-jag-har-fötts-med-privilerigerna-som-följer-med-att-vara-man”-principen.

Jag är en sådan där konstig och jobbig jävel som inte ens riktigt fattar att det inte är vad man gör och lever som spelar roll, utan vad man har fötts till.

Könsroller, ja alla slags jävla roller som bara handlar om maktfördelning, är både främmande och ointressanta fenomen för mig. Ja, jag vet, jag är en alien… 😉

Jag vet inte om min framtida strävan ska vara efter att försöka anpassa mig efter de rådande förväntningarna i det sociala sammanhang där jag befinner mig, både i tid och rum. (Jag vet inte om alla är medvetna om hur tidsbundna de rådande värderingarna är…? Om alla som läser här är medvetna om att för hundra år sedan såg förväntningarna på en människa som jag helt annorlunda ut…?) Eller om jag ska fortsätta hålla fast vid att jag är jag, med de gränser som just jag har för hur jag står ut med att människor behandlar mig. Det är en fråga som får fortsätta skvalpa i mig, tills det känns som om det ena eller andra är mer rätt.

En annan dag pratade jag länge och väl med en vän om det här med att bli medelålders kvinna. Vad det innebär för hur andra bemöter en, och ser på en. Jag vet faktiskt inte alls om män bemöts på annorlunda sätt för att de blir gamla rynkiga och mer eller mindre halvfeta gubbar. Men som kvinna kan jag konstatera att man blir klassificerad – på daglig basis.

Å ena sidan kunde jag inte bry mig mindre. Å andra sidan kan jag titta på fenomenet utifrån och värdera det, eftersom jag ändå inte befinner mig på någon ”marknad”.

Å tredje sidan kan jag bli djupt irriterad över att människorna som finns omkring mig är så satans ytliga och ointelligenta att de ser människor bara som ”varor”.

Och å fjärde sidan kan jag fundera över om jag, för min egen ensamhets skull, borde förhålla mig till saken på något sätt.

Det är bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två.

Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig upplevt ”ensamhet när man är två”. Ingen av mina relationer har varit ens i närheten av ett sådant begrepp. Men jag har tillräckligt många vänner som lever precis i det, och har träffat tillräckligt många män som hellre har ensam tvåsamhet än ensam ensamhet. (Om tjejen bara släpper till tillräckligt ofta, alltså. Bara just det synsättet är nog det allra mest osexiga jag kan tänka mig.) Så jag kan enkelt säga att för mig, personligen, finns det inget för mig känt som skulle kunna motivera mig till att leva med en människa som är hur snygg och sexig som helst men som jag inte kan nå på det mänskliga planet.

Jag tror att ganska många skulle karaktärisera mitt synsätt som ”kräset”. Så för att slippa diskutera saken med andra sätter jag själv den stämpeln på mig själv.

Och en dag hade jag ett samtal med en annan vän om tant-begreppet som visst är på uppsving just nu. Det känner jag viss kluvenhet inför. Å ena sidan är det förmodligen något positivt att en gammal gnetig kvinnoroll lyfts upp och görs till något som kanske i alla fall är värt viss respekt. Å andra sidan tror jag inte att ”tant” är en stämpel som någonsin kommer att få någon status i samhället. Kvinnorollen, ju äldre man blir, blir snävare och mer inskränkt för varje månad man lever. Vilket jag tror att mansrollen inte blir i motsvarande utsträckning.

Och så pratade jag lite med en man… som är ganska otydlig med vad det är han egentligen vill med mig. Själv ger jag absolut inga tecken på att jag vill ”något mer” än vänskap. Vad han tycker, tänker eller känner om det vete fan. För egen del är jag öppen och släpper in, samtidigt som det finns en gigantisk beredskap för att han ska tappa intresset vilken sekund som helst. Han är av det narcissistiska slaget, som min mor och några andra människor som finns i min närhet. Den typen som jag av precis alla skäl bör undvika, alltså.

Men jag kan å andra sidan säga att antalet människor som har en ärligt mötande agenda och som finns i min omgivning (och då talar jag om några hundra människor) är så försvinnande litet att de nog får anses inte finnas alls.

Det är grejen med nutiden: allt handlar om jag, JAG, jag och jag. Folk tror på fullaste allvar att de kommer att bli lyckliga om de bryr sig bara om sig själva. Tyvärr tror jag inte att den trenden kommer att gå över på minst tiotalet år. Generositet, vänlighet, äkta intresse för någon annan (utan ett hemligt fokus att få prata om sig själv) är egenskaper eller beteenden som inte kommer att återkomma hos svenskar på de närmaste minst tio åren.

Den här mannen pratade i alla fall om att han kände massor av människor som är singlar. Jag sa som det är, att i min omgivning är så gott som inte en enda kotte singel.

Vi bor i samma inte-så-stora stad men har så vitt skilda sammanhang ändå.

Han sa att det här med att ha en relation ändå inte är den avgörande faktorn för att livet ska kännas… som bäst.

Jag tror att det är en av de saker han säger för att svenska människor inte till något pris får erkänna att de saknar någon av de aspekter som anses ingå i ett socialt accepterat liv. Man är helt enkelt lite svag om man erkänner att man skulle tycka att ens liv skulle ha högre kvalitet om man hade barn, flera nära vänner som man är lycklig med eller en partner.

Jag tror med ganska stor säkerhet (baserat på egna erfarenheter) att jag skulle uppleva mitt liv som ”fullt” om jag hade en partner som jag älskade och som var bra för mig (och omvänt). Men det sa jag inte till honom. För att jag inte ville bemöta vad jag uppfattade som hans ytlighet, med ärligt djup.

Han tyckte, när jag sa att det fanns egenskaper som exet hade som jag har svårt att tänka mig att ge avkall på hos en möjlig framtida partner, att jag nog måste ändra fokus eller bild när det gäller vad (vem) jag söker.

Men jag vet inte jag.

Det är trots allt bättre med den relativa ensamheten jag lever i, än ensamhet i en tvåsamhet. Så är det inte för alla människor, men för mig är det tveklöst faktiskt så.

Och med tanke på alla samtal jag haft, på de människor som hör av sig eller på andra sätt visar att de önskar mig i deras liv, så insåg jag i morse att jag nog gör lite fel i att betrakta mig som så ensam som jag ofta gör.

Nog för stunden. Önskar alla en riktigt varm och ljus helg.

Annonser

2 thoughts on “Så mycket… bättre?

  1. Ditt sätt att ta emot intryck och behandla dem är så likt mitt. Inte så att vi alltid tänker lika, men just sättet…

    Ett lite sent grattis på födelsedagen!

  2. Jaha… intressant! Jag har inte tänkt på det så tydligt, men säkert kan det vara en förklaring till att vi genom åren haft många givande ”samtal”?

    Och tack för grattis! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s