Hej på er

ni som faktiskt fortfarande orkar surfa förbi här fast jag verkar ha glömt bort att jag har en blogg… 🙂 Kram på er.

Jo, jag har faktiskt nästan glömt att jag har en blogg.

Jag har bloggat i nästan sju år.

Under största delen av den tiden har bloggen betytt… nästan lika mycket, ibland mer, än det där fysiskt närvarande livet som ganska många fortfarande tycker är det som man borde befinna sig i för att få räknas in bland de ”riktiga” människorna.

Igår när jag gick hem från jobbet slog det mig att bloggen inte längre är en självklar del av mitt vardagsliv. Och att det är… lika konstigt som om jag hade glömt bort delar av det liv jag lever i den fysiska vardagen.

Vi är alla olika.

Jo – vi är alla olika.

Glöm inte det.

Var inte heller rädda för det.

En nära vän har cancer. Har opererats för tredje gången på 1½ år nu. Vi pratade i telefon strax innan jul, samtalet bröts av nättäckningsskäl, men jag hann få veta att han skulle opereras här i januari.

Ursprungscancern är inte så dödlig, men den har spridit sig och blivit av ett slag som det är rätt hög dödlighet för. Han har inte desto mindre, och lite till min förvåning faktiskt, hållit fast vid en positiv inställning till sin överlevnad. Jag är inte alls säker på att inställningen gör varken till eller från när det gäller på riktigt dödliga sjukdomar. Men jag är glad, och hoppas in i själen, för var dag han lever vidare.

På Alla hjärtans dag skickade han ett sms med kramar och ”du är en kanontjej!”, från en sjuk vän… det var just inför nästa operation. ”Nu är jag trött på att må dåligt, nu vill jag bli frisk!”, och jag svarade att jaa, nu är det verkligen dags att du blir frisk…

Jag har, precis som han, inte riktigt tagit till mig hur det skulle vara om han faktiskt inte överlever detta.

Vi ses inte så ofta sedan både han och jag bytte jobb. Någon gång per år har det väl varit, kanske några. Men värmen mellan oss är stabil.

Jag vill prata med honom, helst träffas, och få höra hur det är. Men det är han som är sjuk, så det är han som får styra utifrån vad han orkar och vill. Han skulle höra av sig nästa vecka, skrev han… vi får väl se hur han mår då.

Rätt vad det är så står jag förmodligen inte ut med att passivt vänta vid sidan av. Jag tror inte att jag står ut med, om han bara blir sämre, att låta bli att gå in och finnas där, fast han kanske tycker att det är obekvämt att visa upp sig så utan kontroll och trasig som man faktiskt blir i hans situation. Jag är fantastiskt bra på att anpassa mig till hur människor mår och vad de förmår när läget är riktigt, riktigt illa, har jag lärt mig om mig själv.

Men jag ska försöka fortsätta att inte ta ut någon sorg i förskott. Ringer han inte nästa vecka så ska jag skicka ett sms, och i värsta fall kräva att få våldgästa.

Han är inte ensam, det är inte det. Och vi är på oerhört många sätt väldigt olika som människor. Han är av den sorten som tror att alla andra fungerar som han själv, så det är bara när det råkar vara så som han förstår andra. Men trots att vi faktiskt ganska sällan når varandra i våra samtal, så delar vi en förmåga att känna värme för andra som är ganska ovanlig hos människor idag.

De undersökningar och faktiskt fysiska komplikationer som jag har varit med om den senaste tiden har… väckt saker i mig.

Ganska länge har jag omedvetet tagit till mig att framför allt män i alla åldrar i olika sammanhang har behandlat mig som av den passé sorten. Inte bara när jag är tillsammans med min (unga) dotter och hennes kompisar. Män som vet lite om vem jag är och hur jag fungerar känner sig för det mesta hotade av att jag inte är sådär kvinnligt undfallande, servande och inställsam mot män som man måste vara för att räknas. Män som inte känner mig… ja, jag vet inte om de faktiskt tycker att jag är gammal och ful, eller om jag omedvetet ändå signalerar att jag inte lever för att tillfredsställa Mannen. Jag är faktiskt inte ens femtio, och det finns kvinnor som är bra mycket äldre än så som hittar nya förhållanden eller blir betraktade som attraktiva av män. Men där jag lever behandlar nästan alla män mig som… en osynlig möbel.

Och det påverkar till slut ens självbild.

Jag tycker att det är ganska skönt att slippa bli ”uppvaktad” av överkänslostyrda män som har helt andra agendor än respekt, medmänsklighet, värme. Mänsklighet.

Men det är klart, när man i stort sett alltid bemöts som ”totalt ointressant som kvinna” så gör det inte att man försöker extra, precis.

Jag blir lite ledsen när män behandlar mig som om jag vore deras döda mormorsmor. Det blir jag. Fast i grund och botten påverkar det inte min bild av vem jag är och vad mitt liv handlar om. Det gör bara att jag helt släpper fokus på ”att hitta någon att leva med”.

Det som känns lite mer sorgligt är att det stärker min bild av… att de flesta människor är ganska ointelligenta. Ganska… djuriska. I ordets negativa bemärkelse.

Men samtidigt har allt detta med min egen kropps åldersdefekter, och framför allt hur ”vården” har förhållit sig längs den vägen, gett mig en starkare känsla av att: jag är JAG. Och jag bestämmer över vad som ska hända med mig, så länge som jag inte lider av någon dödsallvarlig sjukdom som gör att jag blir tvungen att överlämna mig i vårdens händer.

Jag menar inte alls att jag misstror vården eller tycker att de som jobbar där inte är att lita på. Verkligen inte alls. Snarare tvärtom faktiskt, det känns lite besvärande att de så väldigt gärna vill ”åtgärda” mina (för mig) knappt märkbara bekymmer, när jag vet hur många det är som inte blir tagna på allvar och inte får de behandlingar de behöver. Jag vet inte om det är min initierade frågvishet som på något vis appellerar till något hos doktorerna… flera erfarenheter säger mig att ”akademiker” får bättre vård än icke-akademiker, helt enkelt för att vi pratar doktorernas både verbala och sociala språk. Det stör mig, faktiskt. Jag är av den där sorten som på riktigt tycker att människor har exakt lika värde och ska behandlas därefter.

(Det kanske kan låta paradoxalt för den som har stört sig på mitt sätt att beskriva människor i kategoriska termer. Men kategoriserar gör jag bara när jag försöker förstå hur ”människor” fungerar, som kollektiv betraktat, och särskilt när det gäller sådant som jag inte känner igen mig i och därför vill försöka förstå.)

Jag lever ganska mycket i ett mentalt tillstånd där andra människor inte finns mer än resten av den fysiska världen. Ibland får det mig att undra om jag håller på att bli senil eller något annat mindre önskvärt tillstånd. Kanske mest för att jag inte känner igen mig.

Men ibland, när jag försöker vara en schysst kompis till mig själv, tänker jag att jag är en kanske lite mer känslig människosort än snittet. Och att jag har fått några kok stryk av andra människor som är lite för hårda för att sådana som jag ska orka hålla dörren öppen och låta människor komma mig nära.

Att det helt enkelt är en ganska naturlig effekt av hur mitt liv har råkat gestalta sig.

Samtidigt vet jag att det har inneburit att jag har blivit en mer försiktig människa. Mer rädd, faktiskt.

”I´ve put my trust in you
Pushed as far as I can go
For all this, there´s only one thing you should know…

I tried so hard, and got so far
But in the end, it doesn´t even matter
I had to fall, to loose it all
But in the end, it doesn´t even matter…”

Jag har vänner som säger saker som att ”det är inte sakerna man gjort som man ångrar, utan det man inte gjort”, och ”baksidan av myntet med att känna sig stark, framgångsrik och oövervinnerlig, är ångesten och självtvivlet när allt inte går som man trott eller tänkt”. Fast poängen är att man ska leva med att må skit mellan varven för att det är så himla viktigt och rätt att känna sig som Världens Frälsare under annan tid.

Och jag säger: nä.

Klyschor hit och klyschor dit, ”folk som vill kontrollera sina känslor är bara rädda för att Leva” och blaha blaha… jo visst. Vi som inte tror på ett känslostyrt liv utan en fot i verkligheten, vi är nog många gånger rädda för det som vi har erfarenhet av att livet kan drämma oss i ansiktet med om vi förlitar oss på den så kallade ”magkänslan”. Men vi kan lika gärna vara födda med en icke-rädsla för att se och sätta ord på även de mindre snygga sidorna av livet, hellre än att ljuga oss själva blå för att få stanna kvar på ett rosa moln där verkligheten inte ryms.

Men det är verkligen inte populärt på en enda punkt.

Idag var jag på en sammankomst där de som pratade var väldigt ”roliga”. De sålde in sig själva (och sina tjänster) på det typiskt amerikanska, publikfriande sättet som för mig alltid blir så uppenbart bekräftelsehorande och ångestdrivet när det kommer ur svenska munnar. Jag tappar snabbt förtroendet för människor som så uppenbart fiskar efter ”publikens gillande” och, när de tycker sig ha fått den, vanligtvis inte kan hejda sig utan går över gränsen i sitt privata bekräftelsefiskande.

Jag trodde att de flesta såg igenom sånt.

Men bredvid mig satt en kollega med liknande bakgrund som min. Kollegan skrattade inte, enligt traditionell svensk återhållsam roll, på de ”rätta” ställena, visade inte att h*n föll för tricken. Jag skrattade när jag tyckte att det var roligt, men såg igenom alltihop samtidigt. Och efter en stund sa kollegan: ”de verkar ju vara bra”.

Så det svenska sättet är att aldrig visa att man uppskattar det man ser. Men att i stället gå rakt i alla försäljarfällor… jag blir så trött.

Det finns säkert ganska många som uppfattar mig som lite naiv, lite ”underlägsen”. Eftersom jag skrattar när jag tycker att något är kul, och visar medkänsla även med dem som jag vet spelar för att få sympati. Det är nog bara vissa som har jobbat med eller på annat sätt befunnit sig närmare mig som inser att jag inte spelar svårfångad – men är ytterst vaksam och analyserande medveten om vad det är som händer. När det kommer till kritan är jag så svårflörtad att man nog nästan kan säga att jag inte är flörtbar överhuvudtaget. Det är så man blir när man inte primärt är känslostyrd.

Jag är så himla tvärtom mot hur man ”ska” vara.

Så jag kan lika gärna fortsätta att befinna mig i en mentalt ganska frånvarande position, i relation till människor.

”Men säg mig
hur ska
du och jag
kunna veta

Om vi funnit våra rätta?
När ska man sluta leta?”

sjunger David Shutrick i låten ”Finland”.

Och jag tänker att… hur länge sedan är det som jag var med i klubben för dem som faktiskt letar?

Jag har konstaterat att det både är ganska skönt och lite sorgligt att jag helt har släppt jakten. Det är inte omöjligt, snarare ganska troligt faktiskt, att jag inte kommer att leva i ett förhållande mer under det här livet. Jag har insett att de grundläggande egenskaperna och drivkrafterna som jag behöver att en man har för att han ska bli intressant för mig, är så sällsynta att det är väldigt troligt att jag inte kommer att hitta någon som har dem. Män i min ålder har numera så fullt upp med sitt privata balanserande av den gamla mansrollen, den där som innebar att en man blir firad och uppburen för inte-särskilt-märkvärdiga insatser eller egenskaper om man bara råkar vara född till Man, med den nya mansrollen som innebär att en man bör försöka vara jämställd med kvinnor på all de där sätten som de männen inte har lärt sig eller förstår, att de faktiskt inte riktigt går att nå. De känner sig konstant underlägsna och som om de slår knut på sig för kvinnor utan att få den bekräftelse som de tycker att deras krumbuktande förtjänar (fast de inte gör mer än kvinnorna), så de pendlar friskt mellan att visa sin osäkerhet på ett överdrivet sätt och att förnärmat kompensera för det genom att hata alla kvinnor som inte underordnar sig deras underordnande. Jesus, hur lite värda måste vi bli, vi människor, för att kunna interagera med varandra utan krig… tröttsamt blir det. Destruktivt och ointressant.

Det jag önskar mig i samspelet med människor, oavsett kön, vet jag ingen annan som förstår och håller med om än min dotter.

Visserligen är hon en ganska lättpåverkad människa, med två väldigt dominanta föräldrar och andra vuxna omkring sig, men jag tror faktiskt att hennes analyser, beskrivningar och uttryckta värderingar när det gäller samspelet med andra människor kommer inifrån henne själv.

Det är en stor tur och lycka för mig att just min dotter har blivit en människa som vill ha ärliga, äkta relationer med andra. Att det är just min dotter som är den där enda människan.

Visst hade både hon och och jag önskat oss att vi hade fler omkring oss som delade den känslan och bilden. Det hade förstås varit en ännu större lycka. Men med tanke på åt vilka håll min dotter tidigare har försökt styra sin utveckling, så är jag faktiskt på djupet tacksam över att det är som det är.

Jag kunde ha varit helt ensam. Det kunde ha varit så att den enda människan som jag älskar förbehållslöst, dvs min dotter, var lika fejkad och ytlighetssträvande som t ex min mamma. Eller så gott som alla andra människor som finns omkring oss.

Under väldigt lång tid har jag känt att det liv jag lever misstämmer så kraftigt med min bild av hur mitt liv ”ska” vara, att jag bara har känt mig vilsen, bortglömd, i väntan på att något eller någon ska hända så att jag halkar tillbaka på det rätta spåret igen. Jag har känt mig ganska… hjälplös. Verkligen i väntan på vad då.

Det gör jag fortfarande, i ganska hög grad. Men allt det här med kroppen som inte fungerat som den borde har på något sätt fått mig att… komma närmare att acceptera att det här är det liv jag har nu. Och det är inte nödvändigtvis fel eller sorgligt. Det mest bara är.

Och det innebär att jag måste låta bli att lyssna på hur de jag har omkring mig tror och tycker att man ska forma sitt liv för att vara en lyckad människa. De flesta vill ha något helt annat än jag vill, det är lätt för mig att se, men eftersom jag vill träffa både vänner och en man så har jag försökt förhålla mig till hur andra uppenbarligen fungerar.

Nu går jag ännu längre ifrån att anpassa mig efter den förväntade rollen. Det är kanske dumt. Och kanske det enda rätta. Vi har ju, var och en av oss, såvitt vi vet bara ett enda liv att leva. Det livet vill vi leva i relation till andra människor. Men kanske inte så att vi försöker göra oss så lika andra människor att vi förlorar oss själva, i strävan efter att få höra till.

Annonser

2 thoughts on “Hej på er

  1. 🙂
    Tack som undrar, jo det gjorde det nog… har inte fått återkoppling än från läkaren som drog igång alltihop. Men tror att just i nuläget så måste jag inte genomgå något större ingrepp. Kanske senare, men inte just nu. Tror jag, ifall doktorn inte insisterar på det! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s