Nästan död, eller

Det mesta av jul- och nyårsledigheterna har varit antingen helt ljuvliga eller absolut välbehövliga.

Det enda som jag gruvade mig för redan halvlångt i förväg, var min mors besök…

Tidigare klarade vi tre dagar tillsammans innan all hell broke loose. (Ja, jag överdriver rätt kraftigt.)

Nu skulle hon vara hos mig i lite drygt två dygn. Och med tanke på hur vår kontakt har varit de senaste åren, så… förstod jag att jag ganska troligt skulle tvingas använda en ganska stor del av mina energiresurser för att orka med de dagarna.

Nej, ni som tycker att Alla Mammor Måste Hedras Hur Fan De Än Beter Sig, det är inte min avsikt att snedvrida bilden och smutskasta min mamma. Jag beskriver bara hur vår relation fungerar ur mitt perspektiv. Jag påstår inte att det jag upplever är en Sanning. Ni som hellre känner sympati med henne än med mig för att ni tycker att jag verkar vara en outhärdligt ”bra” eller korrekt människosort – varsågod. Valet är ert, inte mitt. Och det är inte första gången det händer mig, i så fall. Go ahead punks, make my day.

Min mamma hör till de numera ganska vanligt förekommande narcissistiskt lagda och alldeles oempatiska människorna. För er som inte förstår vad det innebär vill jag bara ge en liten, liten tanke: fundera på hurdana ni själva är, på den skalan.

Första kvällen ville min dotter att vi skulle äta ute på ett ställe som betyder ganska mycket för henne. Jag tror att en del av hennes tanke var att späda ut mormorsdosen lite, både för henne själv och för mig. Jag älskar min dotter för att hon är just den människan som hon är, och extra mycket för att hon förmår hjälpa både sig själv och mig genom att fungera på det sättet.

Vi hade trevligt. Även om en oproportionerligt stor del av kvällen gick åt till att jag och dottern lyssnade på min mors berättelse om nästan-släktingen till henne som har varit gift med en för-länge-sedan-lite-känd människa, och denna nästan-släktings uttryckta vilja att vara vän med min mor.

Jag undrade helt ärligt varför denna nästan-släkting ville vara vän med just min mor, eftersom människan verkade ha gott om vänner ändå. Det var inte min avsikt att förringa min mors Enorma Betydelse för Världen med min fråga, jag tyckte faktiskt verkligen att det var lite… förvånande. Och min mammas bitska respons visade att jag trampade rakt på tån som hon trodde sig ha fredat med sin berättelse…

Men annars gick det bra. Vi pratade inte ett ord om mig, och det vi pratade om min dotter fick ingen större uppmärksamhet hos min mor. Och under dag ett av hennes besök var hon faktiskt ganska balanserad i humöret och temperamentet.

Dag två hade jag riggat långt i förväg genom att bjuda in min och min dotters härliga utvidgade familj till fika. Så det mesta av dagen gick åt till att förbereda för det. Men min mor var redan från arla morgonstund såpass frenetiskt upptrissad, alldeles av sig själv, att hon var millimeter från att väcka mig timmavis innan det var nödvändigt.

Jag hade sovit minimalt under natten. Det sa jag till henne när jag gick ut i köket och gjorde frukost åt mig själv och henne (hon hade redan ätit frukost, men när jag nu erbjöd mig…). Jag klargjorde att jag ville äta min frukost i min säng och läsa tidningen där i lugn och ro. Hon accepterade det. Men ganska snart kom hon och ville fråga om sånt hon hörde på radion, och rätt som det var satte hon sig utan att vilja något i fåtöljen i mitt sovrum… hon sa inget, och jag låtsades att hon inte var där. Till slut gick hon ut. Sedan kunde hon inte sluta prata med mig fast jag gått in på toaletten och stängt dörren. Hade jag inte låst så hade hon kommit in. Det har hänt förr.

Jag fick alltså lägga en hel del energi på att tvinga ner hennes totalt ofokuserade och ostrukturerade närmast maniska beteende, genom att gå och prata långsamt. Jag visste av erfarenhet från resten av mitt liv att om jag låter mig dras med av hennes hyperenergi så leder det bara till att vi ryker ihop å det värsta till slut.

Sedan hade vi en väldigt, väldigt mysig och trevlig stund med den utvidgade familjen. Faktiskt helt i klass med amerikanska mysfilmer. Vi trivs faktiskt i varandras sällskap, betraktar uppenbarligen varandra som just familj. Vi är inte bästisar, men vi älskar varann så som familjer gör. Och har trevligt ihop. Det är jag både stolt och oerhört tacksam över.

Och den här gången la min mor inte enormt mycket energi på att ta över hela showen. Som hon gjorde när vi firade min dotters student, och 18- och 20-årsdag. Resten fick plats, vilket kändes oerhört skönt.

På kvällen stannade dottern och hennes pojkvän kvar och vi lagade och åt middag tillsammans. Dotterns pojkvän var alldeles ljuvligt trevlig, bjöd till så att mitt hjärta nästan snörptes. Vi spelade spel sedan, och min mor, som den evigt dåliga förlorare hon är, blev lite snörpigt sur och ville gå och lägga sig när det lutade åt att jag (och inte hon) skulle vinna. Hon försökte tvinga oss att sluta spela när hon var ute ur spelet för att hon skulle gå och lägga sig och plötsligt var så ljudkänslig (något som hon alltid skrutit inför mig om att hon inte är). Vi viskade oss väldigt glatt igenom resten av spelet, och min mor somnade lättare än Snövit.

Älskade, älskade ungar. De är fina som snus, de.

Sista dagen var det bara jag och min mor. Hon berättade om att den där nästan-släktingen minsann bara hade blivit glad för hennes skull när hon fick veta att min mor har en ny man utöver nästan-släktingens släkting (som är min mors officiella partner). Min mamma har lyckats få hela sin omgivning att inte på minsta vis fördöma att hon har skaffat sig en ny man medan hon samtidigt åker snålskjuts på sin sjuka ex-sambo. Jag gratulerade henne till det; när hon skilde sig från min far var det trots allt en del människor som tyckte att det var fel av henne att skaffa en ny karl innan hon ens nämnt för min far att hon var på väg ut ur förhållandet.

Jag konstaterade att det någonstans faktiskt förvånar mig lite att folk tyckte att det var fel av henne att träffa en ny när hon skilde sig från pappa, men ingen verkar tycka att det är något fel med att hon nu faktiskt inte har brutit med sin sjuka ex-sambo samtidigt som hon har en ny man.

Men egentligen borde jag väl inte bli förvånad. Människor reagerar i allmänhet bara utifrån sina egna intressen.

Ex-släktingen hade sagt till mamma att ”du har ju en framtidstro”. Och det påminde mig om något jag tänkt på lite då och då den senaste tiden. Att jag faktiskt inte alls tänker framåt. Jag har absolut inga drömmar; jag lever i nu, och struntar helt i att tänka på vad som kan tänkas komma. Jag planerar inte för en framtid och räknar egentligen inte ens med att jag har en framtid.

Det ville inte min mamma höra. För att det ”tvingade” henne att visa medkänsla med någon annan än sig själv. Och det kan hon helt enkelt inte.

Hon tävlar med hela världen och allra mest med mig. Samtidigt som hon faktiskt saknar empatisk förmåga.

En ”normal” vän, människa eller i synnerhet förälder skulle stanna upp, lyssna, engagera sig… bry sig om, försöka förstå. Inte min mamma. Aldrig någonsin.

Lite senare sa jag att det kändes märkligt att min mamma och hennes sjuttioåriga väninnor hittar en ny karl nästan innan den förra hunnit dö eller försvinna på annat sätt, medan jag, som inte är femtio, helt enkelt inte har en enda chans att hitta en vettig karl att leva med. Jag sa att jag inte trodde att det berodde på mitt utseende – ”jag har faktiskt aldrig egentligen funderat på hur jag ser ut, jag tror inte att jag vare sig är supersnygg eller skitful, jag har inte behövt lägga fokus på just mitt utseende”.

På det svarade min mor: ”Har du inte???”

En normal människa skulle fatta att en sådan respons är oförskämd, eller faktiskt direkt elak.

Men jag tror att min mamma utgår så mycket ifrån att hela universum finns till bara för hennes skull, så att hon med det bara ville säga att hon minsann har tyckt att hon är ful. Jag tror faktiskt inte att det var hennes avsikt att säga det hon faktiskt sa, nämligen att det var helt ofattbart att jag aldrig har tänkt på mig själv som ful.

Eller så vet hon det. Det kanske är hennes avsikt att vara elak. I hennes tävlan med mig, som såvitt jag förstår uppstod när jag föddes, kanske det är alldeles självklart att försöka få mig att tro att jag är tusen gånger fulare än hon. Men jag tror inte det.

Jag tror att det bara, bara finns hon i hela hennes universum.

Jag såg en snutt intervju med Anna Wahlgrens dotter som skrivit en bok om sin hemska uppväxt. Jag betvivlar inte att dottern har upplevt gränslösa, skrämmande och inte-alls-bra situationer för ett barn. Jag förstår att Anna Wahlgren kanske inte var en så optimal mamma som hon beskrev i sin Barnabok. Jag förstår också att Anna Wahlgren är en ovanligt stark och dominant kvinna. Och att det inte alls är lätt att vara barn till en sådan människa. Jag har en kollega som har liknande ”demoniska” sidor, som med stor sannolikhet har skadat sina barn en hel del. Fast kanske ändå inte lika mycket som den människan har skadat de flesta av dem som h*n har arbetat med.

Jag kan förstå att det faktiskt inte heller alla gånger är alldeles enkelt att vara en så överkontrollerande och samtidigt stark kvinna. Det finns skäl till att de är så dominanta, bortsett från att det är deras grundpersonligheter. Det är ingen ursäkt för att de skadar andra oerhört mycket. Men förklaringarna finns inte desto mindre.

Min mamma har inga sådana skäl. Hon är förvisso inte en i närheten av så dominant personlighet som t ex Anna Wahlgren. Vilket nog är min smala lycka. Min mamma är übernarcissistisk, och inte särskilt intelligent. Hur irriterande jag än kan tycka att det kan vara emellanåt när hon svamlar iväg i generaliserande idiotresonemang, så ska jag nog vara glad att hon inte är just intelligent. För med lite intelligens ovanpå hennes narcissism så hade hon förmodligen knäckt mig för hela mitt liv.

Jag fick ett litet, litet utbrott vid ett tillfälle då jag försökte förklara för henne att mitt liv inte kändes så optimalt och varför, och hon ”svarade” med att trava iväg och gå ett antal meter före mig. Respektlöst och empatilöst. Då sa jag med irriterat hurtig stämma: ”nej, men nu ska vi inte prata om det mer”. Hon uppfattade inte min irritation utan trodde faktiskt att jag på något sätt bad om ursäkt för att jag delat med mig till min mamma om något som var ganska känsligt för mig. Så hon svarade lättad och med ett skratt: ”nej, nu pratar vi om något annat!”.

Så långt ifrån varandra finns vi.

Jag svarade med bett: ”nej, nu ska vi verkligen inte prata om mig, det är ju det värsta som kan hända.”

Hon fattade att jag var förbannad men var inte ens nästan i närheten av att ta in vad jag förmedlade. Hon började prata om precis allt möjligt totalt oviktigt och ointressant, sådär hysteriskt frenetiskt och korkat som hon har en läggning för att göra (oavsett vad jag signalerar). Och jag släppte det.

Hon kan ju inte.

Inte ens om hon fattar, så kan hon.

Hon har enda primär ryggmärgsreflex:

Jag, jag, jag och jag.

Jag har i nuläget två andra människor i min närhet som har samma slags beteende. Jag inser att jag inte mår bra av att umgås med dem, så jag undviker dem så gott jag kan. Jag undviker min mamma också, så gott jag kan. Drygt två dagar med henne lyckas ändå få mig att må sämre ‘n annars, att tappa en del av fotfästet.

Jag sörjer det.

Extra sorgligt blir det när jag, som denna vecka, besöker vården på en rutinkontroll och det besöket leder till att jag tvingas genomgå en fruktansvärt obehaglig undersökning och eventuellt en operation. Det är ju sådana gånger som ”normala” människor kan ringa till någon av sina föräldrar och få någon slags stöd.

Men så ser inte mitt liv ut.

Jag får i stället försöka hantera ångesten över detta alldeles ensam.

Efter några dagar berättar jag för min dotter. Som genast säger ”du kan ringa eller sms:a mig om sånt, precis när du vill”. Min dotter reagerar så som jag tidigare i livet har trott att det var normalt för människor omkring mig att reagera. Men jag har alldeles tappat den tron. Min bild av människor har blivit helt skevad. För jag har haft lite för många människor omkring mig som alldeles, alldeles saknar vanlig mänsklig medkänsla och som i stället bara sätter sig själva i exakt hela rummet.

Även det ger mig sorgkänslor.

Och när jag idag träffar min dotters far och kort berättar om den förestående undersökningen som jag är rejält orolig för, så reagerar han med medkänsla. Han tar det jag förmedlar på större allvar än jag vet att jag faktiskt förmedlar. Han säger att han förstår att det känns oerhört jobbigt. Och erbjuder sig att hjälpa mig i anslutning till undersökningen.

Sådär som en partner antagligen skulle ha kunnat göra. Eller en familjemedlem.

Min värld är upp och ner, jag har för det mesta inte en enda människa att dela livsviktiga saker med, och rätt som det är så har jag både en och annan människa som… ställer upp.

Jag tror inte att min dotters far är medveten om vilken osedd, oälskad och totalt oviktig människa i världen som jag har blivit. Jag tänker inte berätta det för honom. För då blir han bara lika likgiltig eller tävlingsnedtryckande som alla andra.

Under så många år nu har mina närmaste människor gjort sitt allra bästa för att förminska mig. Vissa för att de uppfattar mig som för stark, andra för att de enda människorna som egentligen finns i deras liv är de själva.

Men visst känns det sorgligt att veta att jag inte kan ringa till min mamma och berätta om det som nu väntar och som hon själv gått igenom en gång i tiden. För om jag gör det kommer hon att förringa mig på alla sätt hon kan. Och den ångest jag upplever när alltihop inträffar blir än större av vetskapen att min mamma vill att jag ska veta att allt som är mitt liv och som jag upplever är värdelöst skit.

Jag ska ta mig igenom detta hemska. Kanske tar jag hjälp av min dotter och hennes far. De verkar ju faktiskt vilja hjälpa mig. Något som jag inte riktigt kan minnas när jag upplevde senast, och som får mig att gråta, bland annat av den anledningen…

Annonser

2 thoughts on “Nästan död, eller

  1. Jag har inte mycket att infoga i din text, vilket kanske är skönt ;-), vill bara skriva att jag har läst och önskar dig en god fortsättning.

  2. Tack vännen. För att du följer, och visar omtanke. Vi tänker bitvis ordentligt olika om saker, men människor kan mötas på olika plan. Kram så länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s