Gott slut, gott kommande

Jag försöker hålla den här bloggen anonym, för människor som finns i min vardag. I stora drag har jag lyckats med det också. Hur det än är så är det ganska ovanligt att någon du känner liksom bara råkar ramla över just din blogg, och dessutom fattar att det är just du som skriver… Men det har hänt mig. En gång, med en människa, under snart sju års bloggande – och under huvuddelen av den tiden har jag skrivit i stort sett dagligen, och om massor av ämnen, så min blogg verkar hamna rätt högt upp i sökmotorer (att döma av besöksstatistiken och av urvalet av ord och meningar som människor sökt på för att hamna här).

Tråkigt nog reagerade just den människan… negativt, av det h*n läste här. Så vår relation påverkades negativt, svalnade och blev till en bekantskap efter att ha varit en vänskap. Det skyller jag inte på någon annan än mig själv; jag borde kanske inte ha skrivit om våra samtal, även om jag inte alls skrev negativt och den personen inte går att känna igen för någon annan människa än den själv. Jag är ledsen att det jag skrev ledde till en negativ reaktion hos den andra, och lägger inte ansvaret någon annanstans än hos mig själv.

Tyvärr har den personen i sin tur delat med sig av vetskapen om att den här bloggen är just min. Häromdagen såg jag att en vän till denna, och som jag också är bekant med genom jobbet, hade läst en hel del på den här bloggen… och mina erfarenheter av människor, i synnerhet när det handlar om nätet, är tyvärr sådana att jag får svårt att tänka ”men vad roligt, hoppas att personen gillade det den läste”. Det är inte alls säkert att den personen fick ett så negativt intryck av mitt skrivande som min ryggmärgsreflex utgår ifrån… men jag har väldigt svårt för att tro att människor som läser det jag skriver numera, ser något gott, användbart, klokt eller ens mänskligt i mitt skrivande. Jag skriver det jag behöver skriva precis just då, och har faktiskt inget fokus alls på att åstadkomma effekter hos läsaren; jag pratar med mig själv. Men jag gör det i ett publikt forum, för att jag ändå någonstans tänker eller tror att någon kanske kan ha någon nytta av att läsa mina tankar… om inte annat så tycker jag själv att det är lättare att se ”mönster” i andras skrivande. Det är framför allt därför jag läser romaner; för att förstå människan som varelse, och se mig själv i relation till de mönster jag skönjer.

Jag kan förstå om man i mitt skrivande kan tolka in en människa som mest är arg och på kant med tillvaron. Jag skriver oftast när jag känner något starkt, reagerar på något. Det behöver inte vara personliga saker; ofta handlar det om samhällsfenomen och kollektiva mänskliga uttryck.

Men den som tror att den känner mig genom det jag skriver på bloggen, måste inse att det bara är vissa delar av mig som den får se.

Det mesta av mig är rätt stillsamt, förnöjt, ofta rätt trött eftersom jag lägger rätt mycket energi på mitt jobb (som jag oftast älskar). Jag skrattar ofta. Jag sjunger i duschen nästan alla morgnar, och ofta även på jobbet. En stor anledning till att jag skriver allt mer sällan här, är just att jag vanligtvis inte känner särskilt starkt överhuvudtaget numera.

Och de funderingar som upptar min mesta energi, som (förutom jobbet) handlar mest om vem jag är nu, hur och varför jag blivit den och vad jag vill göra för att mitt liv ska bli ännu bättre, dem tänker jag oftast när jag är ute och promenerar eller tränar. Och de tankarna är inte tillräckligt starka eller strukturerade för att jag ska orka eller komma ihåg att skriva ner dem här när jag väl har möjligheten… dessutom har jag som sagt, på ”goda” grunder, blivit en aning paranoid när det gäller vad jag gör på nätet. Eller vad jag säger eller gör när andra människor kan tänkas höra eller se, överhuvudtaget… det är en ytterst ledsam utveckling, som tyvärr är formad av verkliga upplevelser. Under året som gått har jag försökt hantera en situation med en kollega som fått höra på alldeles för långa omvägar från en människa jag trodde var en vän, från ett samtal jag trodde var i ömsesidigt förtroende, att jag sagt saker som jag borde ha sagt direkt till kollegan och inte till någon annan. Återigen, felet är självklart bara mitt (att jag sa det jag sa till den jag trodde var en vän), men effekten har blivit att min redan ganska skrala tillit till andra människor gick i graven helt, detta år…

Det finns en bild av det här med att vara människa som handlar om att alla behöver få befinna sig i mänskliga sammanhang där man kan känna sig trygg. Dessutom älskad, enligt den bilden. Jag har fått erfara att det där med att vara älskad är ett passerat kapitel i mitt liv, och medan jag har kämpat för att försöka få mig att tro att jag ändå har rätt att känna mig älskad av åtminstone någon, så har människorna omkring mig i stället dragit mig ännu ett snäpp nedåt och tvingat mig att inse att jag inte kan lita på någon enda människa… den yttre utvecklingen i mitt liv har gått åt fel håll, samtidigt som jag har försökt kämpa för att intala mig att jag måste bli bättre på att lita på människor.

Och mitt i allt detta har det såklart också funnits människor och situationer som har varit rent goda.

Men år efter år har jag fått råsopar av människor av ett slag som jag vet att många skulle tappa både fotfästet och all tro på människan, av.

Huvuddelen av det gångna året har dock varit lugnare än på väldigt, väldigt länge. Kanske mest beroende på att jag har lyckats undvika närmare kontakt med människor så mycket jag har kunnat… tyvärr kan det nog vara så.

Men kanske har jag, förutom att lägga det mesta av mitt fokus på att jobba med sådant som jag blir glad av, också lyckats hålla mig mer till den sortens människor som… inte skapar så mycket känslomässigt kaos omkring sig, och som inte har på sin agenda att alltid sko sig på andras bekostnad. Jag tror faktiskt att det kan vara så också.

Jag vill kunna vara mer öppen i relationerna med andra människor igen. Jag behöver nog bara bli ännu bättre på att förutse vilka människor som kommer att visa sig vilja hugga mig i ryggen, och vilka som bär på guldkornen som jag kan få vila i… och så behöver jag få tillbaka tron på att det kan finnas människor som gillar mig på riktigt. Det har inte varit så lätt de senaste åren, för som bland andra min chef brukar säga: du är för duktig/smart/bra, folk känner sig hotade…

Jag har just läst ett antal böcker av en alldeles fantastisk ung kvinnlig svensk författare. Hon har förmågan att beskriva känsliga människor, och människors inre, så nyanserat, balanserat och icke-polariserande, så att jag verkligen känner att jag lär mig något om människan. Genom denna författare har jag kommit närmare en känsla av att kunna förstå att när en människa känner sig otrygg med sig själv så kan den bli både missunnsam, avundsjuk och direkt elak. Att om man inte har något lager av trygghet i sig själv, så ligger ondskan oerhört nära och kan ta över när som helst… och det blir lite lättare för mig att förstå och hantera att andras elakhet kanske inte är något som jag ska ta åt mig av.

Häromdagen fick jag en väninbjudan på det sociala forumet från min dotters chef. Det är en otroligt duktig människa inom sitt område; ingen perfekt människa, det finns en del skitsnackstendenser och andra utslag av för starkt kontrollbehov där, men det är en människa som jag känner mycket respekt för eftersom h*n klarar av sin situation så bra som h*n gör. En människa som verkligen inte saknar vänner, både närmare och mer sociala/jobbetingade. Och jag kände mig hedrad över att h*n ville bli vän med mig på det forumet.

På något vis kändes det som om… något har jag kanske gjort bra ändå, hur knepig och distanserad jag än kan vara i de sammanhangen. Kanske känner den människan respekt för mig också…?

Kanske kan det vara så att jag firar in det nya året ensam, visserligen efter en ljuvlig kväll med min dotter och hennes pojkvän, inte så mycket för att ”ingen tycker om mig” utan mer för att jag a) upplevs som ”för duktig” av dem som tror sig vara svagare än jag, och b) själv håller distansen ganska hårt mot andra människor för att jag är helt övertygad om att ingen skulle vilja vara med mig om de inte måste?

Ambitionerna för det kommande året är att försöka minska avståndet till andra människor. Men ”med förnuft”, som linje 2 sa om kärnkraftsavvecklingen… 😉 Det jag menar är att det faktiskt finns en oherrans massa människor som jag absolut måste undvika att komma nära. För att de är destruktiva för mig, antingen genom att ha ”onda” agendor (vad de än beror på) eller genom att vara så osanna mot sig själva att de bara gör mig väldigt irriterad. Och så finns det med all säkerhet fortfarande en och annan som det skulle kunna göra mig väldigt gott att släppa närmare inpå livet… jag behöver verkligen mänskliga sammanhang, där jag är lika självklart tillhörig som övriga. Så jag ska försöka att låta mig bli inbjuden… inte reflexmässigt putta bort andra innan de ens vågat chansa på att försöka bjuda in mig.

En annan ambition är att försöka hitta igen den roliga människan som jag faktiskt är. De senaste åren har jag tryckt undan den sidan, dels av bristande självförtroende men också (kanske mest) för att undvika att hamna i alla slags känslostyrda situationer – eftersom mina erfarenheter lärt mig att känslosamma människor så gott som alltid förr eller senare blir hemska människor. Nu ska jag försöka hitta igen mitt roliga jag som inte ber om ursäkt eller håller igen. Mest för att få det roligare själv, och lära mig slappna av mer i det. Men också för att ge andra chansen att upptäcka att de vill vara med mig.

I övrigt vill jag bara att det kommande året ska bli ännu lugnare, i betydelsen mindre känslostormande och relationskaotiskt, än det år som just är till ända. Jag önskar att jag ska känna tacksamhet minst en gång om dagen, och att jag ska hitta igen känslan av att det finns en mening med att jag lever.

Med det önskar jag alla som läser här ett varmt, ljust, glatt och gott nytt år.

Annonser

2 thoughts on “Gott slut, gott kommande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s