Svära i kyrkan

Ja, det är väl inte så jättemånga svenskar idag som skulle reagera med någon större emfas om man gjorde just det.

Det är egentligen rätt intressant att människorna i det här blaskiga mellanmjölksfolkets land ändå verkar besitta en förmåga att bli rätt ordentligt hetsigt aggressiva när människor som jag sticker ut. Hur just ”sticka ut”, om än aldrig så millimeterlite, fortfarande verkar provocera lika mycket som tidigare; det är bara vad som provocerar, som har förändrats.

Jag tror att det sätt som jag provocerar mest på, är genom att faktiskt få mina starkaste kickar av att nå resultat. Vad det än kan röra sig om.

Jag har jobbat med en grej under ett antal veckor som kräver insikter av mig som ligger ett litet snäpp bortanför vad jag faktiskt kan. Men jag kan tillräckligt mycket om den här saken för att ganska enkelt kunna upptäcka att de som ska besitta högre kompetens och faktiskt utföra det hela, både har bristande kompetens och framför allt – bristande vilja.

Det är det senare som triggar min irritation och får mig att bli en riktigt iskall jävla bitch.

Om jag vill, så kan jag knäcka den störigaste, mest ointelligenta och slappaste dumskallen med mina ord. Men det är sällan jag vill det. Eftersom jag faktiskt, på riktigt, inte får någon kick av att jävlas med andra.

Jo, jag vet att jag skiljer mig från majoriteten av mänskligheten även ur den aspekten. Så sent som häromdagen lunchade jag med ett par kollegor som rått skrattande konstaterade att de blev glada när en annan, visserligen rätt jobbig, kollega, fick på tafsen.

Jag vet inte vad jag ska säga i de lägena. För jag kan verkligen inte, på riktigt, relatera till den känslan. Jag vet inte ens riktigt vad jag ska känna för de här kollegorna; det är människor som jag känslomässigt relaterar till – men på värderingsnivån möts vi inte alls… och hur ofta händer inte precis just det? Att de människorna som jag kan nå känslomässigt inte ens nästan liknar mig på ett mer allmänmänskligt plan?

Sorgligt ofta. Direkt beklämmande ofta.

Förra veckan fick de där människorna som skulle göra jobbet som jag hade beställt mitt tålamod att rinna över.

Under x antal veckor har jag tvingats hantera en människa efter en annan som på grund av bristande kompetens och ren och skär slöhet har försökt låtsas att det som jag har beställt inte går att göra – eller att det ska kosta en massa extra att få det jag beställt. Så nu fick jag rätt upp och ner nog av deras attityd.

Och skrev att så här är det, serni: min beställning är rätt glasklar. Och är det något i den som saknas så skulle ni ha sagt det genast, innan jag accepterade kostnaden som ni angett. Men det gjorde ni inte.

Så nu jävlar slutar ni tjafsa och gör det som jag har beställt. För det är inte svårt – trots att jag själv inte rätt upp och ner har kunskapen som behövs för att göra det här som jag har beställt, så kan jag enkelt konstatera att det jag har beställt finns all over the internet, så det kan inte vara svårt för folk som kan det som ni är anställda för att kunna.

Jag är inte Einstein eller någon annan 200-IQ-snubbe, men faktum är att jag vet att med lite, lite hjälp så skulle jag kunna göra den här skiten själv – och då hade jag sluppit tjafsa med er idioter om saken.

Riktigt så uttryckte jag mig inte. Men jag tror att en del av andemeningen kan ha lyst igenom ändå… 🙂 Eller så lyckades jag faktiskt förmedla ”jag är en stackars ledsen sårad skör liten kvinna som hoppas att jag ska kunna beveka er med min kvinnliga svaghet”… jag vete fan. Jag hoppas inte det.

Min starkaste förhoppning är att de här helt-fel-besserwissriga grabbarnas chef, som jag också skickade mejlet till, faktiskt på riktigt har ett kundfokus i sitt arbete och sin roll. Så att h*n tog ett riktigt stadigt kragtag på de här killarna som är både slöa som fan och saknar kompetensen för att göra det här som jag hade beställt. Det där som jag, helt ärligt, hade kunnat göra själv om jag bara hade fått ett mikroskopiskt korn av introduktion.

Jag är en besvärlig jävel. En riktigt jobbig jävla människa. En sådan där i övrigt utrotad jobbiga jävla människa som ställer krav på andra. Och som tycker att andra människor självklart borde kräva någon jävla insats av sig själva. Kanske faktiskt en riktig jävla bitch, som man ju automatiskt blir om man är kvinna, tycker något väldigt starkt och har fyllt 30.

Det finns inte särskilt mycket utrymme för att vara människa i det här jäkla landet som de flesta av oss som pratar det här språket som jag skriver på bor i. Och med att vara människa menar jag inte att såsslappa sig genom tillvaron medan man samtidigt kräver att alla andra ska tycka att man är jävligt märkvärdig.

Vi är så satans rika så vi hade superenkelt kunnat låta oss själva och varandra vara just det. Människor. Men det verkar som om högst däruppe på Maslows behovstrappa så skruvar vi till oss, byter fokus, och blir allt sämre människor igen… det finns en evolutionsteori som menar att populationer, vilka arter det än gäller, växer och växer och verkligen blomstrar, tills vi kraschar igen. Och nästan dör ut. Min gissning är att det är där som mänskligheten befinner sig just nu. Att det tyvärr finns en bortre gräns där människor förlorar förmågan att vara det allra bästa som de faktiskt skulle kunna vara. Vi har potentialen, kapaciteten, men vi är tyvärr för korkade för att använda den. Som art betraktad.

Hur det än är med den saken… jag vet förstås inte. Jag är inte den som besitter Gud-artade förmågor att överblicka precis exakt allt. Det finns det självklart inte någon människa som gör. Ingen Gud heller. Det är bara önsketänkande… ojojoj vad jag svär i alla kyrkor nu… 😉

Men hur det än var med alltihop.

Jag sa till min chef häromdagen att jag helst inte skulle vilja komma till det läget där jag tycker att folk är idioter. För jag tycker att den inställningen är rätt aspergig och översittarmässig. Polarisering, att dela in verkligheten i svart eller vitt, är oerhört sällan meningsfullt. Typ aldrig.

Så jag låter bli. Jag stannar vid att konstatera att grabbarna som ska göra det här jobbet som jag har beställt sitter på en massa rädslor som de uttrycker genom att låtsas veta saker som de inte har en aning om, att tycka saker som är helt irrelevanta för det som jag har beställt, och att försöka låtsas att det där som jag har beställt kostar extra mycket pengar (fast det de menar är att de hoppas att jag ska låta bli att ändå beställa det så att de slipper erkänna att de inte har en jävla susning om det där som jag har beställt)…

Jo. Jag har en starkt kompromisslös sida i mig. För jag tycker att det är så jävla enkelt.

Och jag fattar att någonstans så besitter jag en trygghet i mig själv som majoriteten av mina svenska, bortskämda, slöa och rädda medmänniskor inte gör. Är det mitt fel?

Vem ansvarar för en människas rädslor för att säga precis som det är? Tänk efter. Vem?

När jag uttrycker vad jag ser, tycker, tror och vill, och jag redan innan vet att det här vill den andra inte höra (trots att det är den andras agerande som är hela orsaken till att jag alls säger det), så vet jag alltid att omgivningens reaktioner kan bli allt från uppbackning och förståelse till totalt avståndstagande.

För det är så som ”vi människor” fungerar. Det är någon slags osynlig slump som avgör om man får med- eller mothåll. I synnerhet, jo faktiskt, om man är kvinna.

Att förakta dem som föraktar andra. Ja, hur intelligent är det. Eller är det ens en fråga om intelligens?

Eller är det egentligen förakt det handlar om. För min egen del, tänker jag.

Det handlar såklart om

avgrundsdjup

besvikelse.

För jag vet att så gott som alla människor är intelligenta nog för att

kunna om man vill.

”Man kan så bra när man måste”,

sa den unga, kloka Astrid Lindgren-figuren Emil till hästen Lukas när de bara måste köra Alfred till doktorn i Mariannelund om Alfred inte skulle dö av blodförgiftning.

Ja. Man kan så jävla bra när man måste. När situationen kräver att man gör sig själv till sitt bästa jag, så kan man faktiskt. Och med ”man” menar jag

varenda jävla människa som inte är mentalt handikappad och som har ett IQ över 70.

Det är fascinerande att tvingas inse hur många av mina medmänniskor det är som aldrig någonsin reflekterar över att det finns något som man faktiskt

måste.

För att livet faktiskt inte är en räkmacka. Även om de flesta bortskämda västerlänningar på fullaste allvar tror att det är så.

Häromdagen var jag ute med ett gäng arbetskamrater, för att ”fira av” en kollega som har slutat. Jag hade inga förväntningar alls, ville bara visa respekt och erkänsla för kollegan som slutar.

Jag ställde en fråga till kollegan som slutar. Och den frågan resulterade i ett mer personligt samtal i hela gruppen än jag hittills upplevt.

Det där som händer i rummet mellan oss människor. Det som inte bara styrs av en människa. Inte ens om det finns en stark, dominant person som dessutom rent formellt är ledare. Det vi alla bidrar med som skapar en dynamik och en process för gruppen som ingen i förväg hade kunnat förutsäga.

Det är faktiskt både intressant, och litegrann en bit av meningen med livet.

Jag delar en egenskap med min dotter, eller om det kanske är mitt fel att hon har den också: vi är väldigt prestigelösa. Vi vill inte ”vinna” på andras bekostnad. Vi fattar aldrig poängen med social eller arbetsmässig tävling. Vi har ett mål, som oftast inte handlar om den sociala gemenskapen, och det är det målet som är ”priset” som ger oss den belöning som vi kanske, men oftast inte, söker.

Min älskade, underbara, superfina dotter har ett bekräftelsebehov som jag inte har. Jag behövde inte kämpa ihjäl mig för att mina föräldrar skulle lägga märke till mig; de fattade aldrig vad jag sa eller vem jag var, men de såg mig ändå på något vis. När jag var barn alltså, nu finns jag ju inte överhuvudtaget för någon av dem, men det är trots allt en annan historia. Min underbara dotter kommer aldrig någonsin att bli synlig i sin fars ögon: inga människor finns på riktigt i hans värld, de är bara projektioner av hans behov. Tyvärr. Jag tror att det är förklaringen till att hennes och mitt behov av bekräftelse skiljer sig så avgrundsdjupt mycket, på vissa områden.

Men någonstans verkar jag ändå ha fört över på henne en egenskap som jag har, som jag tror är rätt frisk:

Jag behöver nästan aldrig att någon annan säger att det som jag har åstadkommit, är bra. Jag kan bli lite ledsen när, för det mesta, någon annan än jag får credit för det som jag har åstadkommit. Men i grund och botten fungerar jag så att jag blir glad när det som jag har jobbat för och brunnit för, har gått i mål.

Resultatinriktad. Det är jag, det. Och väldigt få av de människor jag känner idag fungerar på liknande sätt.

Men idag är jag alltså glad så det spritter över att jag har drivit två rätt stora projekt i hamn. Fröna till projekten är inte mina, men det är jag som har plockat upp fröna och sett till att de blivit till verklighet. Över det är jag väldigt glad och stolt. Väl medveten om att just jag inte kommer att få minsta lilla erkännande för det.

För att, som min chef sagt några gånger, ”de känner sig nog hotade av dig”. Sådär som han själv gör. Inte för att jag hotar deras position, utan för att jag genom mitt agerande påminner dem om det som de tycker är deras egen bristande kompetens eller förmåga.

Det är verkligen inte hos mig det ligger. Men det kan mycket väl gå ut över mig.

Och då vill det till att den där inre förmågan att bekräfta sig själv är på riktigt. Vilket den är, hos mig. Och vilket samtidigt är vad som många skulle betrakta som en brist eller svaghet. För om jag ”förstod” andra människor (vilket jag gör) så skulle jag lägga mer krut på att visa dem hur jävla svag jag är utan deras bekräftelse.

Så att jag ändå i slutänden var sådär sårbar, och blev sådär knäckt som jag borde av att de ger vem som helst bekräftelsen för det som jag har gjort, utom just mig.

Jodåvars. Jag fattar att jag är lite för stark på egen hand för att få ingå i de sociala sammanhang där det outtalade kontraktet handlar om att känna sig mer eller mindre misslyckad.

Sorry, folks. Då är jag hellre just så ensam som vissa kanske tycker eller tror att jag är.

Det finns flera sätt att tackla sin relation till sina medmänniskor. Mitt nuvarande sätt är att skita i, eller låtsas ovetande om, andras krigiska agendor. Jag behåller min öppenhet; den får vissa, kanske många, att tro att jag är en naiv dumskalle. Det får de oerhört gärna tro. Jag är så jävla in i märgen less på människans ”naturliga” drift efter att tävla och försöka vinna över andra. Det är deras paket att bära, inte mitt. Jag tycker att den driften är tröttsam, irriterande, meningslös och i värsta fall faktiskt direkt ointelligent. Eller korkad, om ni så vill.

Once upon a long ago, I spent a summer in Ireland. Det tänker jag göra igen innan jag dör. Jag bär i minnet kompromissande i vitrappat vackert vandrarhemskök på den irländska västkusten, och varma spontankonserter på puben.

Jo, faktum är att saker som hänger ihop med mitt jobb oftare kan göra mig glad in i själen än ”relationsorienterade” saker som kanske kan anses höra hemma i mitt privatliv. Att berätta en sådan sak för kreti och pleti skulle rubba deras världsbild; idag ska ju ”en riktig människa” bli som mest lycklig av familj och nära relationer. Och jovisst, det händer mig oftare att jag blir lycklig av att vara med min dotter än jag blir glad över jobbet, men utöver henne så innebär sociala relationer av ALLA slag oftare att jag tappar ork, energi och livsglädje, än jag någonsin upplever när det gäller jobbet.

Så skjut mig. Eller kalla mig för känslomässigt eller neuropsykiatriskt störd, om det gör era livssanningar enklare. Det ändrar ändå inte på den verklighet som jag lever i. Jag skiter ärligt talat i alla ”livssanningar” som handlar om att anpassa sig efter dagens förväntningar och att inte leva sitt eget liv.

Jag är en sådan jobbig jävel som förväntar sig av sina medmänniskor att de ska göra sitt jobb och göra sitt allra bästa för att det ska bli bra. Jag vet, det är samma sak som att vara en jävla bitch. För herregud, det är väl varje Svenssons förbannade rättighet att låtsas att de kan eller vet något alls, medan omvärlden ska låtsas att de får det de beställt fast de inte alls fått det!?

Nä, det handlar inte om förakt. Det gör faktiskt inte det. Det handlar om en irritation över att svenska människor inte längre tror eller tycker att de ska göra så gott de kan i de jobb eller andra roller eller uppdrag de tagit på sig. Irritation över att människor inte äger ödmjukheten att säga ”jag kan/vet inte” i stället för att kräva att andra ska tro att de kan eller vet…

Jag vet inte vart jag ska gå eller vända mig för att hitta människor med äkta ödmjukhet och självkänsla och egen trygghet i sig själva. Jag är alldeles säker på att de finns. Jag vet bara inte var de är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s