Att vara

människa.

Vad det kan innebära.

Är av ganska naturliga skäl – jag är en människa – en av de mer intressanta frågeställningarna för mig.

Eller, av naturliga skäl. Jag vet inte. Det verkar finnas bedrövansvärt många människor i dagens lyxvästerland som har dragit det ett steg längre –

det finns bara en sak som intresserar mig, och det är jag själv.

Det finns, för mig, en gräns för när det kan anses som naturligt att ha ett intresse för det mänskliga och ett ointresse för ”resten av universum”.

Den gränsen är alldeles okänd för majoriteten av dagens lyxvästerlandsmänniskor. Inte bara okänd, utan direkt ointressant.

För dagens lyxvästerlänning bryr sig bara om en enda sak:

Me, myself and I.

För sådana människor som jag är det så djupt störande att vi inte ens orkar tänka på det. Så vi låter oftast bli. Eftersom den trenden är för stor och stark för att vi enstaka individer ska kunna påverka den.

Förändra det du kan, acceptera det du inte kan förändra, och gör ditt bästa för att försöka greppa var gränsen går mellan det du kan och inte kan förändra.

Vete fanken vem som från början kom på ”Sinnesrobönen”, men den personen besatt mänskliga förmågor som vi alla skulle kunna besitta men de flesta väljer att inte göra.

Jag önskar ibland att jag både kunde och vågade sätta allt som händer i mitt liv, på pränt. Jag önskar att jag kunde göra den här bloggen till en dagbok som beskrev min vardag.

Men nu ser dagens verklighet ut på ett sådant sätt att jag både måste akta mig för att formulera något som skulle kunna tolkas som kritiskt mot min arbetsplats, som någon inblandad i mitt liv skulle kunna känna igen sig i (här pratar vi om integritet, dvs att formulera en text på ett sätt som gör både mig och den det kan tänkas handla om till hundra procent oidentifierbar) och… ja.

Det är helt enkelt, i dagens socialmediesamhälle, helt enkelt mindre acceptabelt än det någonsin varit, att berätta för någon annan människa hur man tänker och känner kring saker som händer i ens liv.

Idag hade jag ett på-riktigt-samtal med en annan människa.

Det händer försvinnade sällan nuförtiden. För det allra, allra värsta som kan hända en vanlig lyxvästerlänning idag är ju att hamna i ett samtal med en likvärdig och jämbördig människa som inte har en vinnaragenda.

Om jag bara tyckte att det verkade mer attraktivt att leva som en alltid-genomfattig-urinnevånare i någon u-landsdel av världen. För i en del avseenden tror jag faktiskt att människor i ”mindre utvecklade” delar av världen har ett mindre navelskådande, analt och narcissistiskt förhållningssätt till sig själva och sina medmänniskor.

Det säger en hel del om rasen ”människor”; det faktum att när vi får det bra nog att inte behöva kämpa för överlevnaden, då blir vi narcissister i stället.

Någonstans i mig finns det en sorg över att vi människor, som tror oss om att vara den mest utvecklade arten på det lilla dammkornet i universum som vi har valt att kalla Jorden (på minoritetsspråket svenska), uppenbarligen saknar förmåga att förvalta rikedomen som det innebär att inte dagligen vara tvungna att kämpa för att överleva.

Ja. Jag är kritisk till den kultur som vi lever i idag. Till säkert en hel del av er som läser här.  Lev med det, svenska människor. Ni kunde ha levt i ett land där varje uttryckt tanke hade renderat i åratal av sadistisk tortyr, intill döden. Från andra ”medmänniskor”.

Men ni fattar förmodligen inte ens vad det betyder.

Jag är väldigt långt in i märgen trött på västerländska människors upprörda, fjantiga krumsprång av ”protester” mot att de ska behöva anpassa sig själva och sina barn efter det samhälle som de haft den ofattbara turen att födas in i. Jag är så satans trött på svenskars bortskämda jävla skitattityd av att de borde få väldigt mycket mer än allt av allt som kan tänkas finnas.

Come on, people. Försök att i er ofullständiga fantasiförmåga ändå föreställa er att varje morgon hela livet vakna till insikten att allt som denna dag ska handla om är att hitta tillräckligt med mat och någonstans att sova nästa natt.

Gör åtminstone ett enda seriöst försök att begripa att det är i de trakterna som huvuddelen av världens inte-alls-lika-privilegierade människor befinner sig.

Om jag kunde, om kanalerna fanns och jag dessutom trodde att det var värt ett försök, så skulle jag ställa mig upp och skrika in i öronen så att trumhinnorna sprack:

FATTA NU HAR JÄVLA BRA NI HAR DET. OCH SÄTT IGÅNG ATT VISA HUR NI ÄR TACKSAMMA ÖVER JUST DET.

Men det är en av de där fighterna som jag, i enlighet med Sinnesrobönen, inser hamnar på sidan ”sånt du inte kan förändra”.

Organismer av arten Homo sapiens som har haft den ofattbara turen att födas in i det lyxliv som det innebär att vara västerlänning, de är inte intelligenta nog för att ha vett att känna tacksamhet, och ge tillbaka, för den fantastiska gåvan som slumpen har gett dem.

Det säger en hel massa om den arten.

Och leder mig uppenbart logiskt till slutsatsen att människor verkligen inte är värda att satsa någon energi på.

Men idag hade jag ett riktigt samtal med en människa. Eller i alla fall ganska nära ett riktigt samtal. I det samtalet dök just funderingen upp som handlade om att vi västerlänningar idag skiter så jävla högaktningsfullt i alla andra och tror på fullaste allvar att hela universum finns till bara för att sätta just oss själva i centrum.

Det gjorde mig i vilket fall glad någonstans. Att få ha detta riktiga samtal med denna människa. Med ett i alla fall nästan äkta möte mellan två varelser av Homo sapiens.

Jag tror faktiskt inte alls att det handlar om åldern. Däremot tror jag att om man lever tillräckligt många år så träffar man tillräckligt många andra organismer av det där fjantiga släktet Homo sapiens för att tvingas inse att det i stort sett inte finns en enda varelse av det släktet som besitter minsta gnutta respekt för vare sig sitt eget eller andra släkten.

Människor tror att de är universums centrum. Det är förmodligen delvis religionens  fel. Men religionen är ju också något som Homo sapiens har hittat på alldeles på egen hand.

Så hur man än ser på saken så är mänskligheten en genomrutten art. Det finns förmodligen fler arter på jorden med samma avsaknad av samvete, moral och medkänsla som mänskligheten. Men de har i så fall mindre (eller ingen) hjärna. Och ingen fysiologisk förmåga till allt det fantastiska som människor kan – men inte vill – använda sina hjärnor till.

Att vilja men inte kunna är värt respekt.

Att kunna men inte vilja – är inte värt något annat än förakt.

Skäms. Ja, skäms, människor. Jag menar det.

En annan dag kanske jag berättar om det mänskliga och idag synnerligen ovanliga samtalet som jag hade med en människa idag. Och om andra saker som gör mig glad – trots att de största delarna av dagens västerländska mänsklighet faktiskt rätt upp och ner är bara skit.

Man kan lirka, lura, smöra folk till att göra sig själva till bra människor. Ett annat sätt är att säga vet hut och skärp er för fan.

Gissa vilket av de sätten som ligger närmats till hands, för mig? 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s