Det finns dagar

då jag faktiskt på riktigt blir irriterad över att folk tammefan inte gör det som jag (och med största sannolikhet deras chef/arbetsgivare) förväntar sig att de ska kunna, och göra.

Jag är en överjävligt effektiv människa som, efter åratal av arbete inom en icke-vinstdrivande verksamhet, med oftast stor glädje producerar det som folk ber mig om. Vanligtvis på en bråkdel av den tid som det skulle ta om ”beställaren” hade vänt sig till dem som borde kunna det jag gör mycket bättre, eftersom det är det som är deras förmenta kompetens och namnet på deras anställningsbevis.

Det är en sak med dem som emellanåt har så mycket att göra att de säger nej till att göra det som de får önskemål eller beställningar om.

En helt annan sak med dem som har just den ”tjänst” som man beställer, som man dessutom i princip inte kan beställa från någon annan, och som slingrar sig och schackrar och låtsas att det skulle kosta så jävla mycket mer än en människa med vanligt common sense och kanske en gnutta kunskap inom området, inser att det faktiskt handlar om…

Jag beställer en IT-tjänst från företaget som har runt 200 anställda inom exakt det kompetensområdet.

För hundratalet år sedan (under gymnasiet, och innan internet fanns) gick jag en ”datakurs” där läraren kanske fattade vad han försökte förmedla, men definitivt inte lyckades förmedla särskilt mycket mer än att dataspråk bygger på ettor och nollor. För lite mindre än hundra år sedan gick jag annan utbildning där ”text på ett papper” handlade om att hålla koll på start- och sluttaggar i gul html-kod på svart skärm, om man ville att det som så småningom hamnade på papperet skulle se någorlunda ut som man hade tänkt sig.

Några år senare gick jag en väldigt kort kurs i html. Meningen med den var, om jag minns rätt, att jag skulle kunna göra en webbsida för den dåvarande arbetsplatsen.

Och flera år efter det var jag inblandad i en webbaserad tjänst där alla andra i arbetsgruppen var datavetare av något slag. Det enda de kunde prata, var kod. Jag fattade de övergripande principerna.

Idag har jag en viss grad av ansvar för en webbaserad tjänst. Jag jobbar dessutom med flera andra webbaserade tjänster, varav det är några som jag ansvarar för att bygga själv.

Jag är inte datavetare. Men jag har en logisk och strukturerad läggning, vilket slår igenom på ett negativt sätt när jag tvingas samarbeta med ”kreativa mediamänniskor”. De är ju så känsliga. Så man får ju aldrig någonsin ha ett resultatinriktat fokus med dem. Och det har ju jag, så jag undviker dem så långt jag kan, för bådas skull.

Men så jobbar jag också med människor som inte ens själva riktigt fattar när de vidarebefordrar sina kollegors överförkortade dataspråksbaserade instruktioner.

Det hände mig faktiskt just idag. (Ifall någon nu skulle undra vad som föranleder min stingsliga attityd till saken just idag… ;))

Jag har beställt en webbaserad grej som jag själv inser bara kräver en gnutta mer programmeringskunskaper än jag har själv. Som alltså har rudimentära och ganska övergripande kunskaper.

Efter en förbannad massa om och men, där ”kompetensen” gjort sitt bästa för att försöka få mig att leta upp färdiga lösningar via webben, fick jag till slut ett svar som raddade upp fraser som ”validering av vissa fält saknas” – vilka jävla fält, av de ca 5 fält som berörs, är min första undring – hur svårt kan det vara att ange ”fält 2 och 5”, om det är vad det handlar om!? Och vad menar skribenten exakt med ”validering”? Jaja, jag lugnar ner mig, jag känner ju de här killarna och vet att just kommunikation är ett av deras svagare kompetensområden, det kan jag leva med, alla kan inte vara bra på allt… andas djupt, se bortom irritationen, försök bedöma informationen…

Men när jag och en kollega har arbetat oss igenom informationen, för att försöka bedöma om det är värt pengarna att ge de här killarna i uppdrag att faktiskt göra den här grejen eller om vi ska nöja oss med den allmänt tillgängliga webbaserade tjänsten som vi kan göra själva, och jag ringer upp killen som skickat mig denna information för att ställa relevanta frågor och ge relevanta besked – så får jag veta av honom att det är inte han själv som skrivit dessa kryptiska meddelanden – OCH han fattar inte riktigt själv heller

Det är då, eller i synnerhet när han med suckande och obekväm attityd försöker hävda att de saker jag redan har beställt ska ta dubbelt så lång tid och därför kosta en massa tusen extra, som jag med en vanmäktig känsla önskar att jag hade gått den där jävla grundkursen som den jag pratar med enligt papperet ska ha gått för några år sedan…

Pratade med en kollega idag, om en annan typ av tjänst som vi också förväntas beställa från annat håll. H*n beskrev det ungefär så här: ”ja men, när man beställer samma sak som man gjorde för ett år sedan men bara med en mikroskopisk förändring, och så får man en räkning på en massa antal tusen…” Jag sa till kollegan att det h*n beskrev skulle jag aldrig ha accepterat att det skulle kosta så många tusen eftersom jag faktiskt vet ungefär hur lång tid det tar att göra det… men det visste ju inte kollegan, eller h*n anade det väl, men kunde förstås inte bevisa det.

Sånt här gör mig förbannad.

Slöa, arbetsovilliga jäkla människor som försöker lura av mindre kunniga kollegor oskäliga pengar.

Okej, om vi vore på varsin sida i ett par vinstdrivande företag. Då skulle jag åtminstone kunna ha förståelse för att de andra försöker pungslå oss. Men nu befinner vi oss på de flesta sätt inom samma jäkla ickevinstdrivande företag… så var finns moralen???

Både arbets- och företagsmoralen? För att inte tala om yrkeshedern???

Just när detta pågick var mitt enda fokus att lösa saken.

Det är ju så jag fungerar. All the tjafs aside, nu löser vi skiten.

Men så här lite i efterhand känner jag att… jag tänker träffa den här killen. Som jag haft att göra med i tidigare projekt, jag känner honom litegrann. Och jag tänker vara den medelålders besvärliga jävla bitchkäringen som

faktiskt inte accepterar sådan här skit.

Min irritation späds förmodligen på litegrann av att det finns ett helt annat tekniskt projekt som jag å ena sidan otroligt gärna skulle vilja ta på mig själv och å andra sidan inser att det inte uppenbart ligger inom mitt ansvarsområde och det tar en oherrans massa tid att göra – men det ligger inte inom någon annans ansvarsområde heller, på min arbetsplats… och när jag lyfte frågan med min griniga chef, och talade om att det handlar om ett hyfsat stort antal timmars arbete, så… ja, jag ska ju inte döma ut honom utan orsak. Det kan hända att han tolkade min beskrivning som att jag inte tyckte att det var min sak att göra detta… så kan det vara.

Men hans omedelbara respons var att föreslå att en annan person skulle ta hand om det hela. Han frågade faktiskt inte om jag ville ta det. Vilket rimmar en aning illa med våra senaste löne- och utvecklingssamtal, där han uttalat att han inser att han måste erbjuda mig bra utmaningar för att få behålla mig…

Jaja. Min chef gör sig hotad av mig, han tror (uttalat, på olika sätt) att jag är en bättre ledare än han, vilket är hans egna jävla hjärnspöken som jag inte borde behöva ta hänsyn till, men jag är ju medveten om att det är så.

Så som kvinnor i alla tider har tvingats försöka förstå och ta hänsyn till mäns bristande självkänsla eller självförtroende.

Jag insåg idag att det faktiskt inte är mer än 2½ år som jag har jobbat helt på denna arbetsplats. Satan vad mycket jag har fått gjort under den tiden… men framför allt, det är inte tillräckligt lång tid för att jag ska kunna luta mig tillbaka och vara bekväm.

Jag får tamigtusan fortsätta att söka jobb. Jag har hur kul som helst på mitt jobb, med mina arbetsuppgifter. Men jag har en chef som… ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt. Han var en fantastisk pärla när jag började, ja ända fram till i höstas faktiskt… men nu… jag vet inte vad han är. Vad han vill, vad han håller på med. Men konstruktivt, innovativt och intelligent är det inte.

Hur som helst blir det om och om igen uppenbart för mig att min kunskap ligger millimeter ifrån den som de jag är beroende av att de gör det jag ber om, har. Utan större ansträngningar skulle jag själv kunna göra det jag nu beställer. Till stora delar gör jag faktiskt precis just det – lär mig det som vi annars beställer, för att jag själv gör saker på fem minuter som de vi beställer av tar ett par timmars betalt för.

Irriterar mig som fan. Vart tog tjänstvilligheten vägen, i vårt samhälle??

Människor som jag har nära, som jag kommunicerat personligt med, har emellanåt sagt (vilket jag verkligen uppskattar!) saker i stil med att ”alla har det kanske inte lika förspänt som du”… alla har inte den i grunden trygga uppväxten, alla är inte trygga med att det de har och är, faktiskt är värt något… och jag vet inte hur eller varför. Men jag har en viss logisk, strukturell men även empatisk förmåga, som gör att jag kan… bedöma sådana här saker.

Och på ett mänskligt plan kan jag känna förståelse för att de som tror (eller vet) att de egentligen inte kan, vet eller fattar riktigt de saker som de får lön för att kunna, kan drabbas av något som ser ut som hybris. För att försöka dölja sin egen känsla av att inte fatta ett skit.

Men när det är jag som drabbas av andras inkompetens i sådana sammanhang… så tappar jag rätt mycket av den förståelsen.

Då tycker jag att vanlig mänsklighet innebär att det jag inte kan, det erkänner jag också att jag inte kan. Man ska helt enkelt inte låta andra människor bli lidande av ens eget behov av att försöka skyla över sitt dåliga självförtroende.

Ärlighet vinner faktiskt i längden.

På riktigt, i det verkliga livet med vanliga människor. Jo, jag lovar. Det är sant.

Ja, jag menar då om man vill att ens jobb eller ens personlighet ska vara på riktigt i relation till andra människor.

Det vill ju faktiskt inte de flesta människor.

Vilket är både korkat och alldeles, alldeles obegripligt i mina ögon. Men alla är vi olika. Inte alltid till gagn för mänskligheten.

Sådär, nu har jag klagat klart om den saken. Och ska fundera på om och hur jag ska kompetensutveckla mig för att få möjligheten att göra alla de saker som jag faktiskt skulle kunna, och som skulle innebära att jag slapp hantera inkompetenta idioter med helt fel fokus i sina jobb.

På gott, och ont, är det faktiskt min strategi sedan rätt lång tid tillbaka. Att se till att kunna ”allt” själv, så att jag slipper brottas med idioter som har en helt annan agenda med livet än jag har. Det blir en hel del att ”kunna själv”, men det är både roligt att lära mig nya saker och – framför allt – att slippa tjafsa med folk…

Jag har annars haft en ovanligt bra vecka. Oerhört arbetsfull, intill utmattningsgränsen, men verkligen väldigt rolig och bra. Och lugnande, på en del väldigt bra sätt. Med lite ork och disciplin kanske jag hinner skriva lite om det i morgon förmiddag. Det visar sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s