Har varit sjuk

några dagar. Efter ett par dagar med hög feber, kan känslan när man vaknar en morgon och är feberfri, vara nästan euforisk… 🙂 Man är inte helt redo att studsa upp och köra i hundraåttio som vanligt, men det är en befrielse och en lättnad över att känna sig någorlunda som sig själv igen.

Jag har drömt en massa i det här febertillståndet. Bland annat jobbiga saker, om familjen och viktiga relationer som gått i kras de senaste tiotalet åren.

Såg ett avsnitt av Grey´s anatomy häromdagen. Vet inte riktigt vilken säsong det är som går just nu och vad som hänt och inte… men Torres och Sloan hade blivit nära vänner i alla fall, i avsnittet jag såg. Och när Sloan försökte peppa Torres till att våga satsa på kärleken igen så sa hon ungefär: ”först hände det där med kärlek X, sedan det med kärlek Y, och så var det vännen Z och Å och Ä och Ö… jag har haft personliga motgångar den senaste tiden som har fått mig att gå på knä. Och om det händer fler personliga motgångar av det slaget igen, så är risken stor att jag aldrig lyckas räta på mig igen, att jag kommer att gå på knä resten av livet. Så nej, jag är inte beredd att chansa just nu…”

Det väckte en påminnelse i mig. Jag har haft minst lika smärtsamma erfarenheter av nära människor under de senaste tiotalet åren som de Torres räknade upp. Även mindre nära människor har visat mig att de inte är att lita på, att de inte bryr sig om andra på riktigt, att de använder andra människor för sina egna syften och behov och ytterst sällan faktiskt är intresserade av vem den andra människan är.

Jag tänker sällan på det. Det har gjort så ont att försöka hantera de kriserna när de inträffade och det kom faktiskt inget ”gott slut” ur någon av dem, så det jag har lärt mig är bara att det skadar mig mer att tänka på det än det gör någon terapeutisk nytta… men kanske skulle jag behöva gå till en terapeut och riktigt bryta ihop, få det ur mig. Jag vet inte. Det råder delade uppfattningar i psykologivärlden idag om värdet av att känslomässigt gå igenom, bearbeta, smärtsamma upplevelser…

Men det jag tror, till min sorg… är att jag faktiskt har blivit sådär krökt, knägående, knäckt för livet, som Torres pratade om…

Jag släpper nästan aldrig någon inpå livet numera. I samtal kring fika- eller restaurangbord pratar jag aldrig längre sådär spontant och enkelt om erfarenheter från tidigare i livet. Varken dem jag är glad eller ledsen för. Jag vill inte påstå att jag har blivit mer misstänksam mot människor; jag har bara blivit av med någon slags oskuld som handlade om att jag alltid trott att människor i grunden vill varandra väl… eller, jag har insett att fler än jag trott tidigare, oftast har egna agendor med alla samtal de har med andra. Och att dessa agendor när som helst kan hugga mig i ryggen… eftersom de faktiskt gjort det, och gör det.

Jag har erfarenhetsbaserade skäl att inte chansa med människor.

Kanske behöver jag bara tid att läka. Men jag tror, precis som pratmänniskan jag träffade ett tag i våras, att det måste till några bra, friska, pålitliga, varma erfarenheter av andra människor också, för att jag ska kunna öppna själen igen… och sådana kan man inte bara ”skaffa sig”. Det finns en hel del saker på jorden och i livet som man faktiskt inte styr över. Dr Phil må ha en viss poäng när han säger att man skapar sitt liv utifrån hur man ser på sig själv och sitt egenvärde, men det är inte hela sanningen. Andra människor kan fräta ner ens känsla av egenvärde (i andras ögon) utan att man själv har förändrat sin självbild… och jag tror att vi alla har egna erfarenheter eller haft människor omkring oss som har lärt oss att talesättet ”good things come to good people” inte är någon direkt sanning.

Men jag har märkt att min känsla för moral och att ta ställning för de svagare har slipats ner i samma takt som människor, utan några ”moraliska” orsaker, har behandlat mig mer och mindre illa genom åren. Jag har lärt mig att lägga krutet på att försöka hålla ifrån mig och inte ta åt mig av hårdheter och elakheter som människor gör, snarare än att söka mig till de eventuella äkta varma människor som finns. Av nödtvång; möts man nästan varje vecka av människor som av olika personliga skäl försöker trycka ner, kränka eller maktlöshetsgöra en, så är det där man måste lägga sin energi. Lite som i krig – soldaterna i Afghanistan kan inte koncentrera sig på att tänka varma, kärleksfulla tankar om dem de möter som just håller på att skjuta ihjäl dem. Inte om de vill överleva. Lever man i krigsklimat så måste man hitta sätt att överleva det.

Och jag tror inte att min arbetsplats och mina vänner och släktingar är så väldigt unika för hur det ser ut i Sverige, eller i västvärlden, idag. Det är en förändring i synen på människors värde, på hur vi förhåller oss till varandra och hur vi visar varandra respekt. Inte bara i media, t ex Skavlan som hurtigt skämtar sig igenom den ena djupa eller tunga frågan efter den andra som hans gäster bär med sig (och som också är skälet till att de bjudits in till showen). Vanliga svenskar behandlar varandra med samma totala brist på intresse, medkänsla och respekt.

Vi låter inte varandra prata till punkt numera. Inte ens i personliga samtal. Inte ens om personliga, ibland svåra, frågor… Vi pratar med andra bara för att själva få bekräftelse.

Undrar hur många år det kommer att ta innan majoriteten av svenskarna, västerlänningarna, inser att det sättet att använda varandra bara leder till att vi själva får allt mindre uppmärksamhet och bekräftelse? Att det faktiskt måste till både ge och ta för att en dialog ska kunna kännas äkta? ”Man vill ha en bit av kakan, men man vill äta den med – folk vill få tillbaka men vägrar att ge” skrev Timbuktu redan för sex år sedan… men är det någon som lyssnar, eller förstår det budskapet?

Jag noterar, med visst intresse och en gnutta irritation men utan att ta det personligt eller bry mig på riktigt, att när kollegan ringer mig för att h*n vill träffa mig för att prata om det senaste ”stora” som hänt i kollegans tillvaro, och jag svarar att jag är hemma och sjuk, så avbryter kollegan min beskrivning av hur jag är sjuk efter mindre än en halv minut med: ”jag vill inte vara oförskämd, men jag står och ska ta sallad till lunchen nu så jag kan inte prata”… Jodå, kollegan vill visst vara oförskämd. Eller snarare: vill markera att nu var det ju (som alltid) kollegans ärende som h*n ville prata om, och jag ska minsann inte få showen genom att ens få berätta hur jag är sjuk

Visst, jag har nog dragit till mig några mer narcissistiskt lagda människor till följd av min uppväxt med en narcissistisk mor. Alla är inte riktigt så här – faktiskt – oförskämda. Men de flesta är i grunden lika ointresserade och oengagerade; de flesta skulle nog låtsas lyssna i alla fall, men det lyser igenom tydligt på det disträa hummandet att de inte gör det.

Berättar man om saker som gör en glad, om något gått bra eller man trivs med livet, så reagerar människor med avundsjuka. Avundsjuka är en helt accepterad känsla som det är fullständigt socialt korrekt att berätta att man har, idag. Berättar man om sånt som är jobbigt så reagerar de med att tycka att man är just det – jobbig, neggig… egentligen vill de flesta att man inte ska prata överhuvudtaget eftersom man då tar ifrån dem pratutrymme. Fast en människa som aldrig berättar något om sig själv, sina tankar, värderingar, intressen och sitt liv blir också så ointressant att h*n blir borträknad av det skälet…

Vanliga svenskar, västerlänningar, lever idag som om alla vore, är på väg till eller har varit med i, True Talent, Idol, Fångarna på fortet, Top model, Baren eller vilket som helst av alla program som bara syftar till att bejaka folks önskan att vara Känd Från TV… jag vet inte när jag såg en ärlig relation senast, vare sig för egen del eller omkring mig. Jag dömer inte folk för att de vill stå i rampljuset, jag beklagar bara att ärliga relationer är ett fenomen som har blivit totalt ointressant…

Och visst, det kräver mycket mer av självkännedom och av arbete med den egna själen, att delta i djupa, ärliga, långvariga relationer. Det kräver också en förmåga att bibehålla en känsla för en annan längre än till att människan öppnar munnen och säger något.

Det pågår liksom två utvecklingsspår idag: det vanligaste, som lägger allt fokus på ytlighet, och det som kanske är ett försök att hantera smärtan över ytligheten och som handlar om personlig utveckling på olika sätt. Ofta med andliga inslag. Och någonstans så blir spåret ”personlig utveckling” idag mest en variant av den som handlar om yta: man jobbar med sig själv, lägger allt fokus sitt eget tänkande och beteende. ”Du kan inte förändra andra människor, bara dig själv”, så då lägger all vår energi på oss själva…

Och visst är det sant. Man kan inte ändra på andra människor, och bara ta ansvar för sina egna (och i viss mån sina barns) handlingar. Men hur ska vi kunna odla eller åstadkomma hållbara ömsesidigt givande relationer med andra människor, hur ska vi kunna undvika att bli alldeles förtvivlat ensamma, om vi lägger allt krut bara på oss själva och våra behov, önskemål, mål, drivkrafter…?

Annonser

4 thoughts on “Har varit sjuk

  1. Fin beskrivning av känslan när man håller på att tillfriskna, när krafterna gradvis kommer tillbaka, när man får möjlighet att göra något igen.

    Tror nästan att det hör till livet att man blir av med sin oskuld i fråga om andra mänskor (och om sig själv), man måste liksom igenom den svåra perioden.

  2. Kanske är det så, att alla blir av med den där oskulden förr eller senare… jag vet inte. Kanske är det så att många, kanske de flesta, aldrig haft den? Eller förlorat den som så unga att de inte minns att de någonsin litat på andra människor?

    Jag är inte säker på vad du menar med att man förlorar oskulden om sig själv – tänker du att man inser att man själv inte är mycket att hänga i julgranen när det gäller personliga egenskaper? I så fall är det kanske det som gör att jag känner mig ”annorlunda” och inte riktigt förstår varför människor gör onda saker mot andra; jag har nog aldrig gått och burit på ”hemliga” onda eller socialt oaccepterade, själviska drifter eller drömmar. Det låter kanske självgott eller som om jag har den oskulden kvar att förlora :), men det är nog faktiskt så ändå. Jag tror att det är stora variationer mellan människor när det gäller hur starka drifter man har efter att få sätta sig själv i hela rummet, då gärna på andras bekostnad. Och jag kanske befinner mig ute i ena änden av den skalan…

    Jag antar att det jag har kvar att lära i livet (bland mycket annat förstås) är hur man gör för att hitta ärlig, äkta livsglädje och glädje i att ha människor nära sig trots att man tappat förtroendet och därmed respekten och delvis intresset för dem…

  3. Tänker mig kanske att alla har alla slags känslor. Vem går t.ex. fri från vanlig avundsjuka? Mest utsatt är man förstås de gånger som är missnöjd med sitt eget liv. Jag kan t.ex. känna mig trött och oduglig – och fy sjutton, om någon börjar tala om duktiga mänskor! 🙂

    Men det är ju inte detsamma som att ha en illvillig agenda. Det tror jag faktiskt är ganska sällsynt, de flesta mänskor vill ju ändå tänka gott om sig själva…

    Jo, det tänkte jag också. Många har nog inte fått växa upp i så trygga förhållanden som jag (och kanske du) gjorde.

  4. Jaa, jag vet inte… jag är faktiskt på riktigt väldigt sällan avundsjuk. Om någon har något som jag gärna skulle vilja ha så kan jag känna ledsenhet över att jag inte (också) har det – men det är verkligen så självklart för mig att jag inte får det den andra har bara för att jag missunnar den att ha det… jag är faktiskt så ”rationellt” fungerande. Men jag säger inte att man är en dålig människa för att man känner t ex avundsjuka – det jag menar är att jag inte gillar eller förstår den nya trenden att öppet tala om hur avundsjuk man är på någon, och utan att vilja försöka jobba med eller ta ansvaret för sin egen känsla. Är det OK att dämpa andras glädje genom att inte säga ”grattis” utan ”ååhh, jag blir så avundsjuk!”? Jag tror att för 10-15 år sedan och dessförinnan så fanns det en social kod som sa att ”sådant säger man verkligen inte”, och jag tror att det är ett bättre sätt att främja värmen i relationer, att stärka det sociala kittet. Visst, det pratades säkert en hel del skit bakom ryggen på den som hade det man själv skulle önska sig, och det är förstås inte bättre det heller.

    Jag tror att problemet ligger någonstans där – i att de flesta vill tänka gott om sig själva, men däremot inte aktivt göra något för att bli så där goda som de vill se sig… det är då jag tror att det lätt blir ”onda” resultat i form av handlingar/beteenden, i glappet mellan den man vill tro sig vara och den man faktiskt är. Jag har helt enkelt svårt att förstå att man som människa inte vill sträva efter att bli ”sitt bästa jag”, först och främst enligt sin egen personlighet och värderingar men även i relation till andra. Att man kan använda sin tid till att i stället lyfta fram, och därmed odla, sina sämre sidor. Och säkert beror det, som du säger, delvis på att ”livets (människornas) hårda skola” drabbade mig som mest sedan jag blivit vuxen; antagligen är det lite lättare att ta ansvar för och arbeta med sig själv om man har fått med sig en ganska sund ”bas” hemifrån. Men ändå… vad tänker sig människor att det leder det till för gott i världen om man själv inte försöker minska sina sämre sidor och odla sina bättre? Jag fattar inte det… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s