Varje bilist som stannar

för att släppa fram mig när jag kommer på cykel, eller gående, lägger jag energi på att uppmärksamma. Och känna tacksamhet mot – inte bara för den vänliga gesten, utan också för att de för mig får representera människor av det enligt mig sällsynta och högt önskade slaget som lägger märke till och värdesätter andra människor.

Jag har läst en bok som i fiktiv form men med väldigt hög trovärdighet beskriver John Lennons otroligt självcentrerade och sjuka personlighet. Svartsjukt ägandebegär i kombination med totalt svek. Och trots att jag inte har levt ett liv som liknar den kvinnliga huvudpersonens, inte varit nära att göra hennes val – kanske bara för att jag inte var ung under samma period som hon var det??? – och inte heller har behövt hantera riktigt så sinnessjuk svartsjuka från en man som den i boken, så är det väldigt många delar som är mig bekanta.

Jag har träffat på oräkneligt många män som på fullaste allvar tror att det är en (eller flera) annan människa som fjärrstyr deras beteenden. Världen är tyvärr lika full av män som tror att deras oförmåga och ovilja att själva ta ansvar för sina beteenden (som de hävdar har sitt ursprung i deras känslor) idag som den var för fyrtiotalet år sedan.

Jag har inte fallit som en fura för ett as till man som jag sedan blivit på smällen med och till slut tvingats lämna för att hans svartsjuka är så sinnessjuk och destruktiv att jag skulle ha blivit sinnessjuk själv om jag hade stannat kvar.

Men världshistorien är mer än överfull av kvinnor som gjort det. Och framför allt – världshistorien är sorgligt, förbannat och sanslöst överbefolkad av män som inte ens i sina mest verklighetsbaserade stunder har kommit i närheten av att inse att deras ansvar för relationer och gemensamma barn är exakt på millimetern lika stort som kvinnans…

För vi är ju alla människor? Eller!?

Jag har haft att göra med någon enstaka sjukligt svartsjuk man under mitt liv. Jag har antagligen mest haft tur. Och jag tror att det finns lika många sjukligt svartsjuka kvinnor som män i den här märkliga världen där bara människor har en viktig plats.

Men svartsjuka kvinnor har inte mer makt än att vad de kan göra, när deras känslor blir för ohanterliga, är att döda någon. Mannen, barnen eller sig själva, eller allihop. Vilket självklart är hur mycket för jävligt som helst. Men mellan ”jag vill inte att du är otrogen” och att döda, har kvinnor ingen som helst jävla makt. Medan män mycket oftare får möjligheten att under åratal manipulera både sin kvinna och sina barn med varierande grader av våld, hot och ekonomiska och praktiska repressalier.

Jag är osannolikt glad över att vara född på sextiotalet och inte på fyrtiotalet eller tidigare. Bland oss som fötts kring 1950 och senare så är det inte självklart att acceptera att ens föräldrar och/eller vänner tar kyligt avstånd ifrån en för att man inte först gifter sig och sedan blir på smällen med rätt man.

Jag förstår att förutsättningarna när min mamma blev på smällen med en man som hon verkligen inte kunde se sig själv dela en framtid med, var helt annorlunda när jag blev på smällen med en bra man som jag nästan just träffat och inte var gift med. Hade jag blivit med barn under de förutsättningar som faktiskt rådde, och tiden hade varit runt 1960, så hade mitt liv blivit oerhört mycket jobbigare än det blivit.

Så på många sätt är det verkligen, verkligen bättre nu än förr.

Det gör ändå ont på en hel massa ställen i mitt hjärta när jag läser om kvinnan (hur fiktiv hon än är) som faller in i passionen och väljer att hoppas att passionen är ett förtecken till kärlek. För människor gör precis likadant idag.

Både män och kvinnor.

Idag är det dock inte riktigt lika självklart att den enda som förlorar big time på den där sinnessjuka jävla passionen, är kvinnan. Vilket, sorgligt nog, måste betraktas som ett framsteg.

Man hittar en människa som av någon vanligtvis ganska komplex anledning berör en.

Och herregud vad vi människor söker och längtar efter och önskar oss att känna oss berörda i våra inre. Någonstans är den känslan det enda som vi upplever som viktigt i våra liv.

Och för all del, det är fullt begripligt. Faktiskt väldigt friskt – ifall det vore så att vi vore hela, friska, känslomässigt sunda varelser… för då skulle vi välja partners som faktiskt verkligen passade ihop med våra egna själar. Men nu är det tyvärr oftast så att ju större känslomässigt hål vi har i våra själar, oftast till följd av föräldrar som inte har förvaltat sitt föräldraskap som föräldrar borde, desto knäppare mönster har vi. Och desto värre ”passioner” ramlar vi in i…

Många tycker att man ska följa sin magkänsla.

Samma människor inser oftast inte att deras egen ”magkänsla” handlar mer om att de dras med stora, olösta trauman som leder dem in i destruktiva förhållanden som snarare förstör än berikar deras liv, än att landa i deras livs Stora Lycka som Varar Hela Livet.

Jag låter måhända sarkastisk här. Men jag vet precis hur det känns. Hur man tänker och tror. Vi är många som lider av det här handikappet. Det gör mig bara jävligt provocerad och förbannad när jag stöter på människor som missionerar känslans lov. För att det oftast är just de där människorna som missbrukar andras behov av att känna den där beröringen i själen. Visst, de flesta av dem är väldigt känslomässigt trasiga människor själva, men de uppfattar sig själva som känslomässigt överlägsna och osårbara och missbrukar sin mänsklighet.

It´s all a matter of balance.

Vissa använder sina själsliga skador för att låta andra, oftast helt oskyldiga människor, betala. Och i min värld är det inte i närheten av okej.

Boken jag läst handlar inte om John Lennon. Fast det är rätt troligt att den ändå gör det. Men framför allt belyser den hur deprimerande många ”relationer” mellan (oftast) män och kvinnor som var, och fortfarande är, av det slaget att kvinnan betalar. Med sin själsfrid, sin fysiska hälsa, sin framgång – med sitt liv.

And that pisses me off. Like hell.

Det får mig att drabbas av ett behov av att skriva ett riktigt jävla verklighetsbaserat och därmed skitigt mejl till J. För han var en av de mer missbrukande männen i mitt liv. Men det gör jag verkligen inte. För min egen självrespekts skull.

Jodåvisst, allt handlar om vad man lägger fokus på. Eller… allt handlar om hur man är skapt i grunden? Om vem man släpper in, och varför? Om hur man förmår hantera maktbalanser och människors svek mot ens innersta?

Eller vad handlar det om, det där allt?

I boken lämnar den fullständigt kontrollerade men okända älskarinnan mannen när hans svartsjuka har nått millimetern ifrån att han ska slå ihjäl henne. Hon har gett honom stora delar av hans framgång. Hennes storhet och talang, hennes uppfinningar och arbetsinsatser, får aldrig någon belöning under hennes liv. Hon är ju kvinna.

Och så ser tyvärr världen ut till stora delar även idag.

Kvinnor förmår väga den ena vinsten mot den andra förlusten, och låter andra få håva in storkovan för deras arbetsinsatser. Så lever jag själv. Fast för min del är det inte en enskild man som tjänar på min förmåga att väga vinster mot förluster. Vilket på sitt sätt gör mig både lättad och tacksam… ja fy fan.

Häromdagen såg jag några minuter av ett program på TV som handlade om buddhismen, där en utövande buddhist (man) ”erkände” att Buddha, han hade minsann redan för tusentals år sedan deklarerat att en manlig rättrogen buddhist hade en högre nivå av karma än en kvinnlig… och så sa han att det faktumet var det bara en inre krets av manliga buddhister som ”kände till”.

Jo hejsan.

Jag kämpar och bemödar mig och flyttar fokus så mycket som jag bara förmår, för att lägga märke till de där männen som varken slåss ur underläge eller är passivt aggressiva eller öppet försöker tvinga på världen en bild av att det skulle vara bättre att vara man än kvinna. Jag gör allt jag kan för att notera de tyvärr få exemplen på när män inte… är omänskliga, helt enkelt.

Men jag finner det allt mindre sannolikt att jag någonsin i det här livet kommer att älska och bli älskad av en man som fullt ut och på alla sätt äger, utan skuld, ansvaret för sina egna val och handlingar – och som väljer att vara en god, medkännande människa…

Mer om andra reflektioner en annan dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s