”Hur gör du…

… när du tänker?”

Sa C till mig i telefon när hon ringde idag.

Alla har väl inte samma humor som jag, men jag tyckte att det var så kul att jag skrattade såpass högt att folk vände sig om… 🙂

Det är närapå omöjligt att inte svara: ”ja, jag har nog en del otur med tänket, jag”… 😉

Men jag lät bli. För fast jag visste att hon var medveten om att jag skulle skratta av hennes fråga, så förstod jag att den samtidigt var ärligt menad.

Vi pratade inte så länge, för hon var nästan framme i min stad, så vi la på och sågs i stället en liten stund senare.

Över en fredagsmiddag. Eller after work, vilket man nu föredrar. Gott var det i alla fall, och på ett trevligt ställe. Med väldigt mycket folk, så vi fick prata rätt högt för att höra varann.

Och jag fick halvklart för mig var hennes fråga kom från. Hon försökte helt enkelt få klart för sig… hur hennes eget sätt att hantera sina tankar skilde sig från, eller liknade, andras. Hon sa ganska omgående att hon trodde att mitt sätt att tänka var ganska likt hennes. Och frågan är självklart alldeles för stor och vid för att egentligen gå att svara på, men utifrån det perspektiv som hon hade så tror jag att hon har rätt. Vi är båda ganska systematiska i vårt sätt att gripa oss an vilka frågor det än rör. Och vi tar med oss alla våra, och andras, erfarenheter, när vi bedömer hur vi ska tycka eller tro om saken.

Jag får ofta erfara att framför allt män i min omgivning tycker att jag är skitjobbig när jag lyfter fram alla jäkla aspekter på en fråga innan jag förklarar hur jag tycker att man ska gripa sig an saken… Min nuvarande chef är en av dem. Som tycker att det bästa är att ta fasta på den första impulsen som dyker upp kring en fråga, och låta den avgöra hur man ska besluta. Och att ju fler aspekter man lyfter fram, desto mer irriterande är man… 😉 Inte bara jag, såklart. Utan alla som, med bredare och djupare kännedom om frågan än han har, tycker att frågan faktiskt behöver diskuteras innan man bestämmer sig.

Jo, jag tror faktiskt att det i någon mån är ett könsrelaterat fenomen. Generellt sett är män mer benägna att dela in frågor i svarta eller vita. Det finns nog någon biologisk orsak till det, som till exempel att män historiskt sett har tagit hand om jagandet och försvarandet, där det faktiskt inte finns tid och utrymme för att sätta sig ner och analysera situationen innan man agerar. Medan kvinnor har stått för mer av det långsiktiga tänkandet. Där alla kända aspekter behöver lyftas in och värderas innan man bestämmer sig för hur man ska gå vidare.

Hur som helst så är det en egenskap som de flesta män inte alls uppskattar hos en kvinna. De kan eventuellt beundra den om den finns hos en (som de uppfattar) överordnad man. Men kvinnor… ska ju helst inte tänka överhuvudtaget.

Och det gör både jag och C.

Sedan fick jag veta att C är sjukskriven på halvtid. För att hennes hjärna fortfarande inte riktigt klarar av att hantera för stora informationsmängder åt gången. Eventuellt på grund av att hon har adhd. Personligen tror jag att mannen som ratade henne utan någon egentlig förvarning spelar ganska stor roll i det hela. Det vill hon dock inte själv se. Men hon mådde i alla fall lite bättre nu.

Och innan vi skildes åt och hon for vidare till det hon skulle till, hann jag i alla fall säga att jag tänker på henne nästan dagligen, nästan alltid med tanken att jag ska ringa henne… och hon sa att detsamma gällde åt andra hållet.

Så var jag en stund på min dotters jobb. Hennes kollega, som det var meningen att jag skulle fika med i somras men som totaldissade mig utan minsta förvarning, kom förbi. Varm och go och nära. Sökte kontakt och närhet.

För några veckor sedan råkade han ut för en ganska hemsk olycka. Vilket väckte min medkänsla så djupt att allt annat blev oväsentligt. Så jag skiter i att han dissade mig, och både känner och visar inget annat än värme. Vi börjar om från början – med min vetskap om att han har enorma problem med att bestämma något, bland alla andra problem han har. Han är en av de där numera väldigt få människorna som kryper innanför skinnet på mig så att jag älskar dem fast de kanske inte egentligen förtjänar det alls. Som med min dotter. Den enda skillnaden från mitt gamla jag är väl att jag samtidigt behåller den nödvändiga distansen – beredskapen för att de kommer att göra mig illa. För det gör de. Det är inte om, utan väldigt mycket att och bara när.

Han smög förbi flera gånger och sa att ”vi borde ta den där fikan…” Och den här gången sa jag i alla fall: ”visst – hör bara av dig”.

Det finns en underströmskontakt mellan oss som jag vet att vi båda känner av. Det är inte en laddad kontakt, inte en med sexuella undertoner. Utan en av det slaget som man har med sin närmaste familj. Min hud är tjock och ogenomtränglig nu, jag är inte längre sårbar inför honom. Men jag är beredd att älska honom som den fåfänga, ytliga, kärlekstörstande, icke-ansvarstagande, deprimerade och helt jäkla passiva människa han är. Jag är medveten om att han spelar på allas medkänsla och att han är snabb med att låta andra jobba för honom. Han är verkligen inget praktexemplar till människa. Men det är okej, om jag bara vet att det är så det är.

Det är värre med dem som lyckas lura i mig att de är något att hänga i en julgran. Och sedan visar sig vara de värsta svinen. Som J.

Jag tror inte att han kommer att höra av sig för en fika. Dotterns kollega. Eftersom han har en fobi för att bestämma något. Och det spelar inte heller någon roll, längre.

Jag undrar om han fattar hur älskad han är av dem han har närmast sig. Jag tror inte det. När han skadade sig härom veckan var det ingen i hans familj som kom för att ta hand om honom. Det verkar som om även han är ett offer för narcissister. Men han har valt att hantera det på det mer klassiska sättet – att sätta den icke-älskande familjen på en piedestal – medan jag inte har hanterat min familj så. Jag har varit – är – en sådan där besvärlig, jävligt obekväm kvinna som ställer krav på sin familj i stället.

Och båda sätten ger skador i själen. Men jag tror att mina argsinta krav har gjort mig lite friskare än om jag hade övervårdat mina icke-älskande, narcissistiska föräldrar.

Om det blir någon fikastund med den där killen så kommer jag förmodligen att prata klartext med honom. Både om hans självdestruktiva sätt att sätta sin icke-älskande familj i centrum för sitt innehållslösa liv, och om hans möjligheter att själv styra upp sitt liv. Jag kommer absolut inte att ta hand om honom. Bara visa på möjligheter i hans liv som han envisas med att inte ta.

Jag tror inte alls att han vill veta vad jag har att säga. Han vill tycka synd om sig själv och bli tyckt synd om. Och jag har massor av medkänsla att erbjuda, den kostar mig absolut noll att dela med mig av – men jag lämnar också över livsbollen till den som äger den. ”Vad tänker du göra av det här – framöver? Vilken är din plan för förändring? ” sa jag till honom idag. Han såg ut som om han inte fattade vad jag menade – eller som om han inte trodde sina öron… 😉

Kanske behöver jag uppfostra fler människor än min nu vuxna dotter. Kanske skulle jag haft fler barn att hjälpa ut i vuxenlivet… så att jag i stället samlar på mig redan vuxna människor, för samma uppgift.

De senaste dagarna har jag fått meddelanden från kollegor som tyder på att det finns otroligt negativa åsikter om vår arbetsplats som folk inte ens vågar uttrycka. Det gör mig irriterad. Dels på mina kollegor, som i vissa avseenden beter sig som hormonstinna konspiratoriska mellanstadieungar. Och dels på min chef, som inte är beredd att kliva ur sin hierarkiskt orienterade roll för att faktiskt skapa bättre och mer genuina relationer med sina anställda.

Jag hade ett långt och väldigt givande samtal med en kollega som ska sluta på jobbet. Vi luftade ganska ärligt de observationer och reflektioner vi har kring våra chefer – och blev nog båda lite överraskade över hur stor överensstämmelse det var mellan våra slutsatser…

Det är mänskligt att vara rädd för att förlora ansiktet. Att vara rädd att förlora makt.

Men någonstans, med egna erfarenheter av att vara chef, har jag faktiskt svårt att fatta att man kan ta på sig en chefsroll utan att vara medveten om att man är absolut tvungen att släppa ansiktet mellan varven för att behålla sin trovärdighet.

Jag är absolut övertygad om att jag inte skulle vilja vara chef. Att jag inte skulle göra ett tillräckligt bra jobb i den rollen, idag. Den uppfattningen bygger jag både på självkännedom och på egna förväntningar på vad en ytterst välbetald chef bör kunna åstadkomma för att framstå som trovärdig.

Nuförtiden skulle jag inte orka företräda mina chefers (mer eller mindre dåligt insatta) beslut så lojalt som jag vet att man måste om man är chef. Jag skulle inte orka förtrycka min egen personlighet i så hög grad som man tyvärr faktiskt måste om man är chef. Vi vanliga människor är tyvärr inte ”smartare” än att vi behöver att en chef är lika fläckfritt ofelbar som vi trodde att våra föräldrar var när vi var barn.

Så jag väljer medvetet att inte sträva efter en roll som ledare.

Att jag sedan verkar ha en naturlig fallenhet för att inta en roll som andra tolkar som ”ledare”,  är faktiskt en helt annan femma.

Och den sårbarhet jag kände förra hösten, då mitt plötsliga inträde i ledningsgruppen på min (i mitt tycke) lilla obetydliga arbetsplats ledde till diverse motreaktioner som handlade om att folk räddes och ifrågasatte den ledande roll som de trodde att jag därmed fick, har numera övergått i en ganska obrydd irritation över att mina medarbetare beter sig som om de var inblandade i en inbillad komplott på mellanstadienivå.

Det värsta är att det är precis vad jag är beredd att säga till dem som tramsar till det. Faktum är att det var vad jag svarade en medarbetare här i veckan… och jag kommer att säga det till cheferna om de börjar tramsa till det igen. Det vet jag för att jag på omvägar fick klart för mig att en av cheferna tydligen fick ett tuppjuck idag och hade tänkt vräka den hysteriska reaktionen över mig… nu hade jag sådan tur att jag var upptagen när den chefen kom förbi och hade tänkt explodera i mitt nylle. Jag är glad att jag var upptagen. Och att jag sedan hade turen att få veta att det var vad den där chefen hade tänkt göra… så om h*n fortfarande är lika hysterisk på måndag så är jag i alla fall beredd.

Ibland tänker jag att jag borde vara ännu ärligare. Tala om att jag ser vad det är folk gör. Men oftare tänker jag att jag borde fortsätta att hålla käften… och jag tror så här: det är mer socialt taktiskt av mig att hålla käften och låta folk tro att jag är en i mängden av menlösa fruntimmer som inte fattar när andra pissar dem i ansiktet. Fast en liten del av mig tror fortfarande att ”ärlighet varar längst”… men den lilla delen är samtidigt medveten om hur ofantligt mycket det kostar att vara så inihelvete jävla obekväm.

Jag tror att allt irriterande jävla skit som händer på jobbet är skrevsparkar till mig att se till att ta mig därifrån. Jag tror att jag borde söka ett annat jobb.

Men en gammal, ursprunglig del av mig anar att det finns andra vägar… att det jag kanske borde göra är att stanna kvar. Och vara brutalärlig.

Någonstans gör det mig förbannad att människor under de senaste tiotalet åren har lyckats få mig att tänka att det bästa jag kan göra för att orka överleva, är att anpassa mig efter den förväntade strömlinjeformade kvinnorollen.

Men jag vet inte om jag har orken och kraften att göra mig så jävla obekväm som jag blir om jag står upp och talar om vad jag ser. Jag vet inte om jag har kraften att ensam vara en hel folkmassa som backar upp mig själv i det.

En liten glädjande sak som jag noterar är i alla fall att en kollega som jag uppfattar som både känslig, tänkande och jäkligt skärpt, sedan det sociala evenemanget för ett antal veckor sedan då jag satt bredvid honom och var lite öppnare om mig själv och mitt förflutna än jag brukar vara, har behandlat mig med större närhet och sänkt gard än tidigare. Det bekräftar både min ursprungliga uppfattning om honom, och gör mig glad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s