Det är inte heller så lätt

att till slut tvingas inse att ingen enda människa på jorden märker att man finns.

Jag tänker igen på den där devisen om att:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jag tycker att det är typiskt manligt, i ordets allra mest negativa mening, att tänka att andras rädsla, avsky eller förakt ens på något sätt skulle vara jämförbar med andras kärlek eller uppskattning.

Jag tycker också att ”själen ryser för tomrummet och vill kontakt”.

Men det ska till en riktig idiot för att tro eller tycka att ”kontakt” på något positivt sätt skulle kunna hänga ihop med ”rädsla, avsky, förakt”. Det finns inget som är värre än att ens människor är rädda för en eller avskyr eller föraktar en… det är tveklöst bättre att vara osynlig än att väcka sådana negativa känslor hos sin omgivning.

Fast det är ju helt uppenbart, av historien och nutiden, att så tänker inte män. Och då menar jag stereotypen ”män”. Som det visserligen finns ganska gott om, men som inte innefattar alla män.

Inte desto mindre är det… ohanterligt, att från olika håll och på olika sätt bli tvingad att inse att man inte väcker någon enda människas positiva intresse. Obegripligt. Ovant.

Jag kan minnas att det har funnits en tid i mitt liv då det spelade roll för andra om jag tyckte om dem eller inte. Då mina ord, tankar, känslor och min närhet, spelade roll. För andra omkring mig.

Då min blotta existens kunde påverka andra.

Och det är svårt att hantera att den tiden ohjälpligt verkar vara förbi.

Jag kanske skulle kunna väcka andras positiva känslor om jag kunde låtsas att jag levde endast för att bli bekräftad. Eller om jag förmådde spela kvinnligt mjuk och svag.

I teorin finns det möjligen män i min omgivning som tycker att jag är sexig. För att jag med min styrka och brist på bekräftelsebehov utgör en utmaning som de skulle vilja försöka bryta ned, i vanlig manlig ordning.

Men jag vill fan inte betraktas som ett byte att jaga. Jag vill inte betraktas som sexig, i meningen ”nedläggningsintressant”.

Jag vill ha en varm, mjuk, totalt självtrygg man som gärna håller mig i sin famn när jag är ledsen för att världen har slagit mig lite för hårt på käften lite för många gånger inom lite för kort tid. Och som tycker att min sexighet bara beror på att jag är jag – inte att jag är svag och underlägsen, eller stark och en ”utmaning” att ta sig an.

Jag är en vanlig människa som vill vara omtyckt av en vanlig, verklighetsbaserad man.

Fast sådana finns inte längre.

Det är inte säkert att det beror på mig att inga människor omkring mig förmår värdesätta den jag är ens i tre sekunder.

Men själen dör likförbannat av att vara så osannolikt osedd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s