Å ja ba

Vem spelar någon roll. För någon. Nuförtiden.

Med lite tur bryr sig en och annan förälder om sina barn. Och ett och annat barn om sina föräldrar, eller syskon.

Fast det är allt med en hel del tur, det.

Nej. Jag tror inte längre att det är bara jag.

Jag har börjat märka och förstå att även de som lever tillsammans, kanske till och med har barn ihop, vare sig har någon susning om vem människan de lever med eller är ett enda dugg intresserad av den saken.

Det ser onekligen ut som om människor idag står så hysteriskt mycket i centrum för sina egna liv att andra människor bara knappt utgör statister i deras liv.

Nä, jag ger inte ens ett halvt ruttet lingon för människor numera. Och det har jag bättre skäl till än jag skulle önska…

Det är tyvärr verkligen bara inte jag. Det är inte åldern, eller könet på mig, som alstrar den upplevelsen.

I veckan som gått har vi haft en större happening på min arbetsplats. Jag har en vag känsla av att folk på jobbet tror att det är jag som är upphovsmänniska till den där aktiviteten… min chef verkar i alla fall ha den uppfattningen. Jag har fått i uppdrag att leda utvecklandet av det hela. Men själv tycker jag verkligen inte på en enda punkt att det är min ”grej”…

Min chef tyckte å andra sidan inte att han själv behövde delta i den här aktiviteten som på sätt och vis innebar att vi marknadsförde allt det som vi är och står för.

Det säger förmodligen mer om vår chef än det gör om vare sig mitt eller resten av mina kollegors engagemang i jobbet vi gör.

Vi tolkar det nog, lite var för sig, som om vår chef är på väg bort.

Det är den positiva tolkningen.

Den negativa är att allt han gör, gör han för att hålla sig väl med sin chef. Medan han försöker hålla sig kvar och behålla alla privilegier.

Vad var det jag just sa, om mänskligheten?

Vi har en sådan sanslös potential. Vi människor. Våra hjärnor är så komplexa och fantastiska att vi skulle kunna åstadkomma…

Ofantliga fantastiskheter.

Om vi bara slutade ha så jävla mycket fokus på våra egna mellanmänskliga maktförhållanden. Och valde att se att livet och världen är så sanslöst fulla av… möjligheter.

Men inte då. Viktigare är att vi petar oss själva i naveln och aldrig någonsin lyfter våra blickar från denna synnerligen ointressanta lilla grop mitt på magen.

Det är lätt att säga. Men rätt ordentligt mycket svårare att göra. Det vill säga: skita i vad alla andra gör, tror eller tycker. Att gå den väg som var och en av oss tror på.

Steve Jobs dog här i veckan. Ni vet, den där snubben som faktiskt fick Apple att skapa produkter som gick utanför ramarna för vad ”allmänheten” kunde föreställa sig, eller förväntade sig. En av människorna som förmodligen har åstadkommit ett av mänsklighetens ”språng”. Mycket tack vare att han struntade i vad alla andra tyckte och tänkte. Vilket är vackert, värdefullt och beundransvärt. Men som antagligen handlar mer om någon slags ”funktionsstörning” av typen aperger, än om en verklig framtidsseende genialitet. För människor måste vara ganska oberoende av sociala sammanhang för att kunna och våga kliva så utanför alla sociala spelregler. Och det är inte ”normalfungerande” människor. Sorry to have to say it, folks.

Så antingen har man haft den ofantliga turen att ha fått människor i sin närhet som älskar en trots att man faktiskt är ett socialt freak som skiter totalt i vad andra tycker eller känner för en. Eller så är man så extremt oberoende, så extremt asperger, att det inte spelar en någon roll.

För att man ska kunna agera så tjusigt som herr döda Jobs tyckte att vi borde.

Tack för allt det du åstadkom för oss människor, Steve Jobs. Jag och väldigt många fler är verkligen ödmjukt tacksamma för det.

Men vi som fortfarande lever ska nog inte ramla alltför långt ner i gropen av att tro att det är så busenkelt att ”följa sin intuition” som väldigt många fler ”du-skapar-ditt-eget-öde”-människor än Steve Jobs försöker intala oss.

Jodå, absolut: vi väljer själva. Var och en av oss.

Men de flesta av oss går sönder och tvärdör inombords om ingen enda människa ens tolererar att vi finns.

Själv har jag inte tvärdött. Mer förtvinat, sakta…

En tjeckisk-amerikansk kille med allvarliga problem med sitt förhållningssätt till kvinnor, som jag kände en gång i tiden, brukade säga: ”life´s a bitch – so why marry one?”

Jag skulle gärna ta ett snack med honom idag. För det är inte life som är en bitch. Det är MÄNNISKOR. Resten av världen och universum är det inga större problem med. Och om fler människor besatt förmågan att lyfta blicken och fatta att människan bara är en enda av alla fluglortar till arter som rasslar runt på det lilla gruskornet i universum som vårt jordklot utgör – så kanske, kanske, att relationerna mellan människor skulle se lite annorlunda ut…

Under denna vecka, som utgjort ett slags kulmen på min faktiskt enorma arbetsinsats för min arbetsplats skull, har jag fått hantera kollegor som har betett sig mer omoget och icke-ansvarstagande än jag ens med bästa fantasi hade kunnat föreställa mig. Det har fått mig att tänka att jag har skäl att ifrågasätta om jag bör fortsätta att jobba på den här arbetsplatsen. Det är säkert bra att jag får riktiga skrevsparkar som påminnelser om att jag måste söka mig vidare. Men kul är det tamigfan inte.

Jag är en människa som inte på minsta vis behöver fler exempel på hur jävla mycket skit det är med mänskligheten.

Och någonstans i min själ så blöder det av den totala avsaknaden av människor som uppbär en sådan inre resning att de förtjänar ens en gnutta uppmärksamhet från mig eller någon annan människa.

I gotta get outa here.

Och apropå absolut inget så har jag öppnat kommentarsfunktionen igen. Ifall någon vill förmedla något klokt, intelligent eller varmt. Eller bara medmänskligt.

Annonser

2 thoughts on “Å ja ba

  1. Bitterhet… ja, så kan man kanske uppfatta det. Det kanske är vad det är också. Jag vet inte säkert. Jag tror att det kan vara en fråga om hur man tolkar hur människor som har farit rätt illa kan uttrycka sig. Och visst ska vi hoppas på att hösten för med sig sådant som gör livet bättre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s