Ofattbart egentligen

hur lite som ibland krävs för att människor fullständigt ska dissa varandra.

Men sådan är människan.

Rättså jävla rätt upp och ner rutten.

Med de få, starkt lysande och lyckoskapande undantagen.

Härom dagen, när jag åt lunch långt efter alla andra (som lite för ofta just nu) och mitt enda sällskap var Dagens Nyheters nya pretentiösa look, så läste jag en försvarsartikel av Maria Sveland om hur provocerande det tydligtvis fortfarande är att en kvinna säger att det är något positivt att skilja sig ur ett mindre bra förhållande. Medan jag läste tänkte jag på en kollega som berättat att h*n hade blivit hyfsat provocerad när samma Sveland, på ett nyligt gemensamt flyg, brett ut sig väldigt HÖGLJUTT… den svenska småskurenheten kräver fortfarande att människor, och i synnerhet kvinnor, till synes ödmjukt håller sig tillbaka.

Nåväl. Jag hyser i allmänhet stor respekt för nämnda kollega.

Och medan jag satt där och åt och läste, kom nämnda kollega gående förbi. Så jag tog tillfället i akt och hejdade kollegan för att berätta om artikeln som kollegan kanske borde läsa.

Denna kloka, varma och intelligenta kollega inte bara stannade för att (på riktigt) engagera sig i själva frågan.

H*n lyckades på något nu glömt vis dessutom föra samtalet vidare till att landa i slutsatsen:

”Idag ska man bara byta ut eller undvika människor som är ”jobbiga”. Vi har glömt bort att människor ofta är ”jobbiga” för att de inte alls mår bra – och att det man ibland behöver som mest när man mår dåligt, är andra människor…”

Vad betyder lite jantestänk, när man möter en människa som är så nutidsmedveten och som samtidigt vägrar göra om sig till de sämre delarna av nutiden…?

Notering 1: jag var ute med jobbet häromdagen. Det hände inget på-riktigt-superroligt. Men jag hann få några mer engagerade och verkliga samtal med dem som jag valt att dela bord med. Och när jag kom hem kände jag mig glad.

Once upon a long ago, så var nästan alla de samtal som jag hade med människor ute på lokal, riktiga samtal. Folk var faktiskt de de var. På riktigt.

Det har försvunnit.

Numera spelar ju människor oftast roller som de tror att de ska vinna något på.

Så då blir samtalen vanligtvis inte ett dugg roliga.

Men det var bra nära, härom kvällen.

Så jag insåg att jag är en sådan människa som behöver prata med andra människor som menar något mer allvarligt med det de säger, för att jag ska bli glad av att vara med andra.

Och att det är något som så gott som helt har försvunnit ur alla delar av mitt liv.

En av mina närmaste och mest långvariga vänner (typ 35 år tillbaka) fyllde år häromdagen. Senast vi pratade hade hon valt att söka ett nytt jobb, och fått det. Jag lät nog inte hennes bestämda inställning att allt blir bra om man bara själv ser till att skapa sina möjligheter, ta kontrollen över vårt samtal… och efteråt kände jag mig nästan lite skyldig. Jag tänkte att det är mitt eget fel att ”folk” inte orkar umgås med mig; det är jag som är för ärlig med hur det faktiskt är.

Jag trodde att ”det rätta” att göra, för att inte belasta andra människor med det som händer i mitt liv, är när jag lyckas vara så tyst som möjligt och bara bekräfta den andras berättelser.

Men kollegans konstaterande om hur vi idag på ett osunt sätt uppmanas att undvika människor som inte mår så bra (av olika skäl) för att de ska uppfattas som ”energitjuvar”, hur det ibland slår över i ren destruktivitet för mänskligheten… slog an någon slags friskare sträng i mig.

Notering 2: jag har glömt hur det känns att älska en annan människa. Det är så ofantligt länge sedan jag kände uppriktig glädje i magen över att få umgås med en annan människa att jag faktiskt inte minns hur det kändes. Jag vet att jag har känt det. Men kan inte hitta igen känslan.

Och häromdagen när jag besökte min dotter på jobbet, på väg till annat, kände jag den igen.

Känslan.

Av att faktiskt älska en annan människa.

Det är klart att jag alltid har älskat min dotter. På någon slags organiskt plan. Hon är en del av mig. Både fysiskt och mentalt.

Men att veta att man älskar en annan människa handlar om… en känsla i magen.

Faktiskt.

En känsla som handlar om att bli glad, rätt igenom, när man ser den andra människan. Eller tänker på den.

En känsla av att vilja umgås med den människan.

Och hur konstigt, absurt eller obegripligt det än kan låta, så kan jag faktiskt inte minnas att jag känt den känslan sedan jag var tillsammans med exet. För mer än sju år sedan.

Med min dotter så var det under många år, och accelererande, så att hon krävde mig. Hon ville mig något, ville och ville och ville… få bekräftelse. Till en grad som åt upp mig. För ingen enda människa orkar vara en annans enda källa till bekräftelse. I synnerhet inte när den andras behov av bekräftelse är så avgrundsdjup att den inte är alldeles frisk.

(Men vem fan är frisk idag, i bekräftelsejagardjungeln…)

Men min dotter åt praktiskt taget upp hela mig.

Jag hade ingen ork att känna att hon var en fin, fantastisk människa. Jag visste att hon var det. Men jag hade ingen ork över till att känna det.

Och så flyttade hon hemifrån.

Första gången: litegrann hals över huvud, i starkt behov av att bevisa för mig att hon klarade sig på sina egna ben. I mig gjorde det bara ont, blev bara ett sår som inte fyllde någon konstruktiv funktion. För hennes del så… lyckades det inte sådär vidare värst.

Så hon flyttade hem igen. Till en betydligt mer vuxen och jämlik relation med sin mor. Men hos henne: en längtan efter att få återgå till det sanslöst krävande stadiet, igen… och till hennes heder får jag säga att hon lyckades bemästra den impulsen med bravur.

Och så flyttade hon ut igen. Den här gången för den sista, som vi båda tänkte… och det blev en skakig resa mot vad som måste bli en mer hållbar mor-och-vuxen-dotter-relation. Först för mycket avstånd från dotterns sida… och sedan närapå det tidigare överdrivna närhetssökandet.

Men till slut så. Har vi nog hittat en ganska okej balans. Där båda ansvarar för att relationen är god, varm och lagom.

Så när jag hälsade på henne på jobbet härom dagen och både hon och jag blev ungefär lika glada över att ses… så slog den till i mig.

Den riktiga kärleken.

Den som är frivillig.

Det gör mig glad in i benen att ärligt, äkta och på riktigt få känna den där kärleken igen.

Det känns som ett steg i rätt riktning.

Annonser