Tankenedslag

I veckan som gick fick jag höra från en tidigare kollega att någon som denne hade träffat på ett möte, hade lovordat mig och mina insatser i jobbet på ett alldeles översvallande sätt. Jag vet inte vem personen var som gav mig alla dessa lovord. Men jag blev väldigt glad. Både över att den jag träffade ville låta mig få veta att både den själv och någon annan hade väldigt goda tankar om mig, och över att denne för mig okända människa, som jag tydligen har samarbetat med, verkligen hade noterat flera av mina goda kvaliteter…

Jag har ett pågående skriftligt samtal med en vän om bland annat det där med att behöva bekräftelse. Jag är medveten om att för väldigt, väldigt många människor så är vilken slags ”beröm” eller smicker som helst något som skapar starkare band mellan dem själva och den som ger bekräftelsen. För egen del så blir jag inte särskilt berörd av att få smicker eller beröm för saker som jag vet inte riktigt stämmer, eller som jag inte tycker är något att haussa upp.

Det som gör mig glad, är när jag får märka att en annan människa verkligen har sett vem jag är. Om de sedan lyfter fram dessa sidor som positiva eller negativa spelar mindre roll. Faktiskt. Jag är van vid att folk försöker hitta saker att kritisera mig för, och jag tror att det framför allt beror på att jag faktiskt lever som jag lär, att jag tar ansvar för de saker jag gör (både bra och dåliga), och att jag faktiskt sällan gör fel… samtidigt som jag talar om att jag förväntar mig av andra att de ska anstränga sig mer för att vara ”bra människor”. Att jag dessutom inte bryr mig särskilt mycket om andras bekräftelse och att jag helst klarar av saker själv (och sällan ber om hjälp), bidrar nog till att en del människor blir provocerade… man får inte vara för bra. Särskilt inte som kvinna.

Det är ganska vanligt att man hör människor, och i synnerhet män, säga om sina partners att orsakerna till att de tycker om sin partner är att den har brister. Det verkar vara väldigt viktigt för många att få känna sig starkare, bättre eller ”över” sin partner…

Jag gör för lite fel och har för få uppenbart bristande förmågor för att många ska kunna tycka om mig på riktigt. Ska man hålla på och tala om att man tycker att folk kunde göra bättre ifrån sig, så ska man åtminstone vara rätt misslyckad själv…

Samtidigt, kanske lite paradoxalt nog, så blir många väldigt stressade när jag berättar att jag lagt märke till när andra har behandlat mig illa eller respektlöst. Det tycker tydligen många är att blotta sina svagheter för mycket… eller om det bara är på fel sätt, jag vet inte. Eller kanske blir de bara stressade för att de inser att om de behandlar mig respektlöst så kommer jag att märka det också

Jag noterade, i Keith Richards bok, att han pratade väldigt mycket om hur mycket han älskade sin ex, de äldsta barnens mor. Som gick ner sig så illa i knarket till slut att han blev tvungen att lämna henne… som verkligen var en usel morsa, och som kanske till och med orsakade eller bidrog till att deras tredje barn dog som spädbarn. Medan han skriver ett kort stycke om sin nuvarande fru där han beskriver hur perfekt hon är – och i övrigt i stort sett inte nämner henne eller några känslor som han har för henne överhuvudtaget…

Det är tydligen lättare att älska en människa som är sämre än man själv. Eller i alla fall rejält misslyckad på något område. I alla fall om man är man, och lever med kvinnor.

Det tycker jag är både lite sorgligt och rätt frustrerande.

Jag läser en annan bok där den kvinnliga huvudkaraktären lever ensam i skogen och observerar naturen. Hon gillar att vara oberoende av andra, och när det dyker upp en man som hon blir fysiskt väldigt attraherad av och inleder en fysisk relation med, så konstaterar hon att han, som de flesta män, direkt sätter igång med att pinka in sitt revir. Rent bokstavligt, i fallet med just den mannen. Men hon konstaterar att det stör henne att männen så ofta kliver in och invaderar i en kvinnas liv. Nu tror jag i och för sig att det kan vara lika vanligt åt omvänt håll. Men jag reflekterar ändå över att… det nog kan vara den största orsaken till att jag blir så obekväm och så irriterad på flera av de män som har velat inleda relationer med mig. Att de inte respekterar mina gränser, min personlighet och mitt liv.

Jag har också tänkt på att mitt starka inre motstånd mot att släppa en man inpå livet, både fysiskt och känslomässigt, nästan kan liknas vid en allergisk reaktion. Eller en fobi. Det är några spärrar som slår till i mig när jag bara tänker på att låta en man ta över min kropp eller mina känslor… på något vis så reagerar jag som om jag hade blivit traumatiserad. Kanske har jag det också, men jag kan inte riktigt komma på varifrån den starka reaktionen kan komma… förutom från det faktum att flera av dem som jag har litat på, har svikit mig så djupt och brutalt att det inte ens med all vilja i världen har varit möjligt för mig att intala mig att den andra någonsin har brytt sig om eller älskat mig på riktigt.

I veckan fick jag möjlighet att lyssna på ett ”proffs” på bland annat kommunikation. Den människan sa, sådär nästan lite i en bisats, att h*n hade uppfattningen att det blivit allt mer sällsynt idag att människor faktiskt tar in och lyssnar på det som en annan berättar om. Att den sortens samtal som innebär att man faktiskt både ger och tar, nästan helt har försvunnit. I dagens relationer handlar det mesta av samtalen om att den som lyssnar för stunden, bara sitter och väntar på att den andra ska ta en andningspaus så att de kan bryta in med det den själv vill säga… vare sig det den vill säga har något att göra med det som den första personen pratat om eller ej.

Jag tycker att det handlar både om bristande respekt för andra, men också kanske framför allt om att människor blir allt mer självcentrerade.

Det kändes rätt skönt att det där proffset beskrev sin iakttagelse, som jag kände igen. Att höra att det nog inte är bara jag som reagerat på att kvaliteten i relationer och samtal försämras allt mer hela tiden…

Och jag tror att det dels beror på en kulturförändring som på något sätt hör ihop med det ökande utbudet av medier att göra sig hörd och sedd i. Jag tror också att det kan bero på att människor som har alla sina basbehov tillgodosedda, förlorar sin ödmjukhet inför att de ändå fortfarande behöver andra människor för att må bra med sina liv.

En annan tanke…

Medan jag hade kommentarsfunktionen igång på mina bloggar, så hände det ibland att någon som skrev en väldigt otrevlig kommentar av något slag sedan blev upprörd över att jag valde att inte publicera den. Jag fick reaktioner som handlade om att den otrevliga inte tyckte att jag hade rätt att ”censurera” den… och jag tyckte, och tycker, att det är så svårt att förstå. Hur någon kan tycka att jag har någon slags skyldighet att låta andra använda mitt ”hem” som publik klottertavla…?

Nu hörde jag häromdagen att folk hade reagerat liknande när webbtidningar valt att stänga sina kommentarsfunktioner. ”Ni försöker hindra folk från att uttrycka sina åsikter”… som om det handlade om att yttrandefriheten stod på spel.

När det gäller media så kan jag till viss del tycka att de har ett ansvar för att inte bara låta sina egna utan även andra människors röster få komma fram och presentera sina åsikter. Eller, jag kan litegrann förstå att om ett medium först har skapat möjligheten för folk att häva ur sig sina osorterade, onyanserade och ofta respektlöst formulerade frustrationer, så kan det kännas lite snopet om samma medium sedan stänger av den kanalen…

Men samtidigt: det är ju egentligen bara sedan internet kom, som människor har haft denna obegränsade möjlighet att säga vad de tycker. Även på tidningars eller TV-kanalers utrymmen. Och faktum är att om en tidning låter folk kräkas ur sig eller ej, spelar ingen roll, för var och en kan skapa sig en blogg eller hemsida eller välja bland alla offentliga diskussionsforum som redan finns på nätet, om de vill kräkas ur sig.

Jag hörde också att ungarna på ett antal skolor i landet hade blivit ”förvånade” när skolorna valt att publicera resultatet av de politiska valbarometrar som skolorna erbjudit ungarna att ta del i, som ett led i den demokratiska skolningen. Inga namn har uppgivits, bara siffror för hur många ”röster” de olika partierna har fått… och ungarna känner sig tydligen kränkta i sin integritet av det?

Jag tycker att det säger något om hur uppfattningen att man har rätt att tycka saker och att vara anonym när man gör det, har etablerat sig ganska stadigt sedan internet kom… innan nätet fanns var möjligheterna att slippa stå för det man tycker eller säger, mer begränsade.

Som en vanlig människa som skriver en blogg som man har skapat alldeles själv, så tycker jag att det är direkt obegripligt hur någon som vill kommentera där kan känna sig censurerad. Att jag inte skulle ha rätten att ”fösa ut” dem som beter sig som tjuren i porslinsfabriken, från min egen blogg… Jag skulle vilja att de som tycker sig ha rätten att häva ur sig otrevligheter anonymt, skulle fundera lite på hur de skulle tänka och agera om de varje dag drabbades av att någon, när de var som minst förberedda på det och kanske hade gäster hemma eller behövde sova, gläntade på deras brevlådeinkast och skrek in en massa hot, hat och andra otrevligheter. Skulle de verkligen inte ringa polisen till slut? Skulle de inte känna sig hotade, eller att någon kränker deras privata sfär?

Jag tycker att det är en bekymmersam utveckling, att allt fler av de kategoriskt och destruktivt lagda människorna, tycker sig ha rätten att invadera alla (och alla andras) områden för att få häva ur sig åsikter som de tydligtvis inte skulle våga stå för om de inte kunde vara anonyma…

Annonser