Fina, rara…

… TACK, ni som fortsätter att orka smyga förbi här nästan dagligen, trots att det går längre och längre perioder mellan att jag skriver här…

Det spretar åt alla håll i mina tankar just nu. Så det här blir ett spretigt inlägg.

Förkylningen slog till i helgen. Gick igenom alla faser från raspont i halsen via hosta långt ner i lungorna till nysande och snorande. På bara fem dagar, faktiskt. Jag blev lite låg över att jag alls blev förkyld – jag brukar faktiskt inte bli det en gång per år ens, men nu har jag fimpat yogan nästan helt under ett par månader för att snubben som är expert på vävnader rekommenderade mig att prova… och uppenbarligen har det försämrat immunförsvaret mer än jag riktigt står ut med.

Hur som helst så lägger en förkylning som ett lock på det mesta av tankeverksamheten.

Så fokus den här veckan har varit på att alls orka. Jobba, framför allt.

Men så hade jag ju sagt att jag ville följa med ett gäng på jobbet ut, igår… och igår kände jag mig faktiskt ett snäpp fräschare i kroppen, och middag behövde jag ju äta, så jag for dit.

Och jag vet inte riktigt vad jag hade med mig som jag inte var riktigt medveten om, men jag slog mig ner bland några som jag inte brukar jobba jättenära, och helt enkelt surrade. Om saker i mitt liv (som jag aldrig ens närmat mig att berätta om) och med både frågor och engagerade kommentarer kring saker som de berättade. Och jag hade roligt. Vare sig de andra ville ha det eller inte… 🙂

Jag fick veta en hel del personliga saker om dem som satt närmast mig. För att jag frågade. Så där som jag har gjort i hela mitt tidigare liv, utan att ens komma på att man kanske inte borde…

Så när jag kom hem, lagom tidigt för att hinna sova en hel natt, kände jag mig glad.

Fast sedan vaknade jag ju i alla fall vid fyrasnåret som jag tydligen tagit för vana att göra, igen… men den här gången somnade jag faktiskt om till slut.

Och drömde väldigt levande och händelsefulla drömmar. Bland annat drömde jag att jag och exet var tillsammans, men vi hade det inte alls bra tillsammans. I drömmen förstod jag att vi nog inte riktigt var meant to be, att det nog skulle ta slut. Och det kändes… beklämmande. Inte så överväldigande smärtsamt som det gjorde när det hände på riktigt. Inte roligt alls, men inte fullt så… tungt. Som det var i verkligheten.

Drömmarna involverade en massa andra människor också. Killen jag lärde känna sedan jag flyttade till Malmö för tusen år sedan, och som jag sedan hade ett förhållande med ett tag, bodde i drömmen i min stad. Jag blev glad när jag i drömmen insåg att det var han, och att det var därför han såg bekant ut. Och när hans flickvän dök upp så kändes även det… en liten aning beklämmande. Fast inte för att jag ville ha honom, utan för att det faktum att han hade en flickvän innebar att min möjlighet att få prata eller umgås med fritt med honom försvann.

Men hur det nu var så… när jag väl vaknade, av att klockradion hade stängt av sig (en timme efter att den startar), så kände jag mig väldigt… glad. Mer tillfreds och glad över livet än på länge.

Och den känslan har hållit i sig hela dagen. Trött, javisst. Men glad.

Jättemycket jobb som vanligt. Ett kort samtal med chefen, som tydligtvis blev väldigt glad över det lilla jag hade att säga. På ett möte som tyvärr bara förstärkte bilden jag har fått av att ett visst ”gäng” människor som jag samarbetar en del med tydligtvis har problem med att behöva samarbeta med mig. Försökte prata med kollegan jag var på mötet med efteråt, men h*n var inte alls intresserad av att förstå… nåväl, jag ser det jag ser. Ändå.

Trevlig lunch med några kollegor. Mycket skratt och igenkänning. Och så mera jobb.

Under fikat på eftermiddagen, då jag också fann anledning att fnissa rätt mycket åt saker, såg jag i ögonvrån att någon kom gående i korridoren. När jag till slut vände på huvudet, kanske för att jag anade att den som kom ville träffa mig, såg jag att det var kollegan som jag var ute och reste med tidigt i våras. Han som inte fick något ”namn” här, men som efter resan betedde sig… som om han var förälskad i mig. Men ville sluta vara det, eftersom han är gift och har små barn.*

Han var det i alla fall som kom.

Och… jag vet faktiskt inte vad det var. Om det var hans uppsyn, eller attityd, eller om jag bara ville låta honom slippa den utsatta situationen som jag vet att mina kollegor ofta kan sätta en besökare i om den kommer medan vi lunchar eller fikar… men när jag sa ”hej” till honom så insåg jag själv att min röst var… varmare än den brukar. Nuförtiden. Fast inte än förr i tiden.

Han frågade i alla fall, utan macho-attityd, om han fick växla några ord med mig. Absolut, sa jag  och reste mig. Sedan småretades vi lite lagom med varann medan vi gick till mitt rum.

Och så skulle han förklara vad han ville… började i änden att han höll på att skriva ett mejl till mig… och jag fick verkligen fråga. Uttryckligen. För att få allra minsta lilla vink om vad det där mejlet som han höll på att skriva handlade om… han brukar faktiskt inte vara så… yr, ostrukturerad, otydlig. Men faktiskt så tänkte jag inte speciellt på det just då. Jag hade allt fokus på att försöka förstå vad det var han skrev, och pratade, om…

Och när jag efter en stund började greppa vad han försökte förmedla, fast han inte alls sa just det, och därmed kunde börja slappna av mer… så kände jag. Att oj så mycket vibbar det for mellan oss… så mycket vi pratade med varandra, utan ord.

Kära, fina… jag blev bara glad. Fast det har jag ju varit hela dagen. Men lite mer… med nyanser glad. Sådär allmänt glad över livet, att vara människa, att leva… som jag kände igen att jag har varit… under största delen av mitt liv. Men som jag har tappat alldeles någonstans under de senaste åren…

Ja. Glad.

Och så gick han, jag fortsatte med vad det nu var jag gjorde, en kollega på väg hem stoppade in huvudet och sa något kul och så började vi surra, om sånt som gör en glad… och så kom en annan kollega och ville prata med mig och drogs in i vårt allmänna oseriösa glada svammel… 🙂

Och när vi avhandlat vad vi nu skulle och båda kollegorna gått och jag donade vidare med det jag höll på med, så stack han plötsligt in skallen igen. Han som jag var ute och reste med i våras. Bara för att säga att han visserligen hade skickat mig det där mejlet (som jag inte hunnit läsa än), men att han hade fått en tanke om att vi kanske ska hantera den där frågan på ett helt annat sätt… och så bad han mig vänta med att göra något tills han hade fått sova på saken. ”Är du här i morgon?”, sa han… och det är ju klart att jag är… men sättet han sa det på… han hade nästan lika gärna kunnat fråga om jag ville gå på dejt med honom.

Ärligt talat fattar jag inte riktigt vad det är. Jag tycker inte att han är snygg. Men han är… vaken. Intelligent. Uppmärksam på nuet. Medveten, på något vis. Och det är… attraktivt. Märkligt nog känner jag ingen som helst sexuell attraktion till honom. Och ändå berör han mina känslor… någonstans. På något vis. Han attraherar mig på något djupt, inre plan. Kombinationen av närvaro, intelligens, hans lite offensiva sätt att skämta och ett slags driv som han har, skapar en kontakt mellan oss som… faktiskt verkar beröra honom ännu mer än den berör mig. Eftersom han blir så förvånansvärt och okarakteristiskt virrig när han ska prata med mig… 😉

Jag har noterat att han ska gå på den stora, årliga festen om några veckor. Som jag också anmält mig till. Och att hans fru inte ska dit…

Dessutom kommer förra kollegan, som är lika gift han, han som sa för ett par år sedan att om han inte vore lyckligt gift så skulle han högst troligt bli kär i mig… han var också förbi för någon vecka sig, tittade in på väg till annat. Och jag kände att jag sa ”hej!” med mer värme än han riktigt klarade att hålla ifrån sig…

Jag gillar smarta killar. Smarta människor. Sådana som fattar hur saker hänger ihop, som ser det som inte uttalas, som är snabba i skallen… de triggar mig. Jag känner mig hemma, och blir inspirerad till att tänka bredare och vidare själv.

Det sexigaste, och roligaste, som finns, är intelligens och humor. Och för att humorn ska vara rolig på riktigt krävs intelligens. De flesta människor i vår värld är inte intelligenta. Men måste jag verkligen ta alla slags människor till att vara närmast mitt hjärta…??

En helt annan spretighet.

Härom dagen när jag åt extremt sen lunch kom en tidigare kollega förbi. Satte sig hos mig med sin kaffekopp; en snabb paus på väg till annat.

En människa med väldigt stark integritet. Vi har haft en del duster om saker vi tyckt olika om, under åren som passerat… och jag har nog känt att jag inte riktigt har levt upp till hennes ”standard” för integritet, eller cool-het.

Så när hon nu satte sig hos mig, och jag till slut frågade hur det var att jobba på den arbetsplatsen där de som jag haft allra mest svårigheter med de senaste åren jobbar, och hon sa att… tja, det var ju kul arbetsuppgifter, men… de jobbar så väldigt mycket var och en för sig, och hon var ju van vid engagerat samarbete som gör jobbet både enklare och roligare…

Så kände jag mig… hedrad. Lite stolt. Och kanske framför allt glad över att hon delade min känsla, utan att hon ens visste att jag hade den… att hon liksom har förstått vem jag är, vad jag står för, utan att vi alls har pratat om det.

Långt senare bidrog den situationen till min återvändande känsla av att… ändå vara på rätt sida av saker och ting i livet. Under väldigt lång tid har jag känt det som att det som är jag, det som har varit min förmåga att läsa av det osagda, har varit helt ur fas och rätt upp och ner helt fel.

Men den där lilla pratstunden, tillsammans med flera andra små stunder med människor den senaste tiden… bidrar till att ge mig tillbaka känslan av att kanske inte vara så fullständigt fel ändå.

Som andra människor har fått mig att känna mig, under ännu längre tid.

Glädje.

Annonser