Några noteringar

Såg Arga snickaren härom kvällen. Han hjälpte en ensamstående mamma som beskrev att hon kände att hon hade fastnat i livet, och nu var hon jätteglad att få hjälp med att rensa bort sitt tidigare förhållande och livet som hängde ihop med det. Arga Anders sa att han tyckte att hon skulle försöka skaffa sig ”supporters” när hon nu inte hade någon partner som hon kunde dela hemmaröjandet med. Han sa:

Man kan bara ge sig själv bekräftelse till en viss gräns. Sedan behöver man andra som kan ge positiv feedback på ens liv.

Det fastnade i mina tankar. För jag har det ju ganska likt som hon hade det: inga vidare relationer med föräldrar och syskon, ingen partner och ett liv som på vissa sätt fortfarande är fast i hur det var medan jag och exet levde ihop.

Cesar Millan, hundprataren som rehabiliterar hundar och tränar hundägare, sa en sak som också fastnade i mina tankar:

Jag uppfattar ‘nyfikenhet’ som ett tecken på undergivenhet.

Han pratade om hundar, och i hans värld är det något bra när en hund är undergiven (eftersom människorna ska vara flockledare). Men ändå… det slog an något i mig. Jag har alltid varit en nyfiken människa, har alltid lyssnat in andra mer än de flesta gör. Är jag en undergiven människa då?

Har varit och fått en alternativ behandling som handlar om att balansera energier. Kände inget särskilt under behandlingen, men bestämmer mig för att tro att den ändå har någon slags positiv inverkan på mig; om inte annat så bara för att jag tar steget att välja att få en behandling vars syfte är att stärka själen.

Men den som behandlade mig ställde dels en del frågor som… ja, jag kunde inte känna att det h*n sa stämde riktigt. Vilket ledde till att mitt förtroende för den behandlande sjönk en del, bara för det. Men jag är öppen för att jag kan komma att förstå sakerna h*n nämnde lite längre fram. Det som dock kändes… mindre bra, var att h*n hävdade en del saker som för mig är klyschor, förenklingar som jag inte tror på.

En sak var att man alltid på ett eller annat vis sänder ut signaler som leder en till samma slags negativa upplevelser som man råkat ut för tidigare (typ ”misshandlade kvinnor lyckas alltid hitta nya män som misshandlar”). Jag är medveten om att det finns en viss korrelation när det gäller den sortens mer ordentligt destruktiva företeelser och ”köper” logiken bakom det, men… för min del är det ju så att fram tills för ca 15 år sedan gick jag oerhört sällan på helt oväntade smällar med andra människor. Det hände någon enstaka gång att någon exploderade i mitt ansikte utan att jag sett minsta lilla tecken på det innan, men det var verkligen så få tillfällen att jag uppfattade dem som ”undantag” som absolut inte bekräftade någon regel. Men från det att min pappa bytte personlighet och blev ond… så har den sortens situationer med människor hänt betydligt oftare, tillräckligt ofta för att jag till slut ska ha blivit en människa som inte vågar släppa in någon i sina känslor.

Men den behandlande personen envisades… och när jag inte riktigt höll med för egen del sa h*n: ”det känns som om du har ett… ganska starkt försvar, stämmer det?”

I nästa andetag sa h*n att h*n uppfattade mig som en stark men mjuk, eller skör, människa. Antydde att jag behöver bli bättre på att säga nej till människor eller situationer som skulle kunna göra mig illa. När jag förklarade att det är en stor del av mitt problem numera: att jag har tappat förtroendet för min egen förmåga att notera tecken på att en människa kan slå om och göra illa, så blev det i princip en intäkt för att h*n hade rätt från början… det hjälpte inte att jag förklarade att mitt mönster i så fall har sett ut på ett sätt tills jag var närmare 40, och på ett helt annat sätt efter det. H*n verkade inte riktigt höra när jag beskrev att det är just det som jag mår dåligt av nu och vill förändra: att det har skett en förändring, både i livet omkring mig och inuti mig själv.

Så på något sätt kände jag mig både kritiserad för att vara för mycket tänkande, ha ett för starkt försvar och att vara för öppen och mjuk och dålig på att sätta gränser… det var inte alls så som den behandlande personen uttryckte det, men min känsla blev ändå den i slutänden.

Trots att orden från den här personen handlade om att jag ska tro på mig själv, öva på att känna mig bra osv, så blev känslan att jag blev kritiserad för hur jag än gjorde eller var… Jag tror att det som hände åtminstone delvis handlade om samma sak som jag stött på med andra hälsobehandlande människor: att de själva är mycket mer känsla än tanke, och när de märker att jag är lite mer tänkande än agerar på mina känslor så känner de sig hotade och i underläge. Så då försöker de tala om för mig att de har rätt och jag har fel… Jag tror absolut inte att vare sig den här personen eller andra jag träffat på, vill mig något illa. Jag tror absolut att det bara handlar om dem själva. Men när man överlämnar sig åt en människa, ber den hjälpa en på något sätt, så gör man sig sårbar… och då kan det bli svårt att inte ta åt sig, negativt, av sådana här saker.

Men men. Det kommer kanske ändå att visa sig att behandlingen ger positiva effekter på lite sikt. Det är fortfarande min förhoppning. Och i vilket fall som helst så ska jag hålla fast vid känslan av att jag valde att ta det här steget för att jag försöker hjälpa mig själv.

Annonser