Messed up, mixed up

Spridda reflektioner.

Den första handlar om att jag borde be mina olika slags pratmänniskor, professionella eller rent privata, att läsa min blogg. Så att jag slapp ägna så mycket tid åt att berätta om vad som hänt när vi träffas, och kunde hoppa direkt till hur det känns, och därmed få ut mer av samtalet.

För visst är jag medveten om att jag har ett större behov än många andra av att förklara varenda del av berättelsen… men det är också oftast så att det som ser enkelt ut om man bara lyssnar på de övergripande, eller inledande, skeendena, oftast visar sig sluta i en ände som… ja. Man måste faktiskt följa mig genom hela berättelsen för att kunna förstå var jag landar, känslomässigt, i slutänden.

Det blev extra tydligt för mig att det är just så, när jag träffade min pratmänniska den sista gången. För när jag kort-refererade de inledande skedena med den där kollegan till min dotter, på fem minuter, så sa h*n genast: ”ja men det låter ju trevligt!”, med undermeningen att h*n trodde att historien var klar, eller följde någon slags allmänt vedertagen logisk fortsättning och alltså slutade väl eller blev bättre…

Men hur jävla förbannat länge sedan är det som mellanmänskliga interaktioner för min del följde någon form av rimligt förväntansvärd fortsättning!?

Så det skulle förenkla om jag kunde skicka folk själva berättelsen innan jag satte mig ner för att prata med dem. För det som jag behöver prata med vettiga människor om, är hur fanken jag ska känna, och hantera mina känslor, efter de förbannat oönskat dramatiska ologiska oväntade jävla skeendena som verkar uppstå, för min del…

Jag klagar inte över att mitt liv är händelselöst. Eller odramatiskt.

Om jag klagar över något, så är det att…  men för helvete. Vart tog de någorlunda socialt anpassade människorna vägen???

Nästa tanke.

Jag skyndar mig till firandet av min dotter. Väl där känns det som om min närvaro inte spelar så överdrivet stor roll. Och själv orkar jag inte… bemöda mig.

Ska vi nu vara alldeles ärliga så gör både en av min dotters bästa kompisar, och lillasysters mamma, flera seriösa försök att… jag vet inte. Hitta mig?

Och jag är mest trött och orkar inte anstränga mig för andras skull.

Så av någon anledning lyckas jag göra mig själv otjänsten att åstadkomma en halvtrist upplevelse istället för att verkligen ha trevligt. Hoppas bara att de som drabbades av min oengagerade attityd inte märkte av den så mycket som jag gjorde själv…

Kan ändå inte låta bli att reflektera över att lillasysters mamma, som under alla år medan hon levde med dotterns far behandlade inte bara dottern utan även mig väldigt styvmoderligt, numera verkligen söker mitt sällskap och min bekräftelse… vet inte om hon bara har blivit mer osäker sedan hon blivit mamma och märkt att det inte alltid är så lätt, eller om hon faktiskt har kommit till vissa insikter om hur otrevlig hon varit innan. Hur som helst så är det ju alltid skönare när människor beter sig trevligt än otrevligt. Så jag klagar inte.

Jag var runt i stan på en del ärenden och tänkte kvista förbi på dotterns jobb för att säga hej. Ringde henne ett par gånger och när hon inte svarade drog jag slutsatsen att hon mest troligt jobbade, så att det var lönt att gå dit.

I dörröppningen till lokalen fick jag syn på kalufsen på dotterns manliga kollega. Han som jag öppnade mig för och sa att jag tyckte att han verkade trevlig och jag gärna skulle prata mer med. Och som först verkade översvallande glad över det, och sedan bara brutaldumpade mig utan att bestämma någon tid att ses.

Det tog tvärstopp i mig. Jag kunde inte gå in. Utan tvärvände direkt och gick därifrån.

Satte mig sedan på en bänk en bit bort och försökte resonera lite med mig själv. För jag ville ju verkligen krama lite på min dotter… men jag ville verkligen inte träffa hennes kollega. Det gick bara inte. Jag fick ge upp, och börja dra mig hemåt…

Kände mig riktigt ledsen. Över att inte längre kunna hälsa på min dotter på jobbet, helt spontant. Känslorna som kom handlade om att vara utesluten, oönskad, en massa jobbiga känslor som jag rent logiskt kunde se egentligen inte hade med situationen att göra… det var känslor som påverkat mig till och från de senaste åren, och särskilt under sommarens första halva. Och som jag trodde att jag hade gjort mig av med… så jag blev dessutom besviken över att känna det som om jag ramlat tillbaka till ruta noll.

Mötte lillasyster med mamma och lillebror. De blev verkligen glada när de såg mig… och själv kände jag mig som en gammal grå disktrasa. Men gjorde vad jag kunde för att dölja det. Lillasyster frågade om jag ville följa med dem och äta glass, och sådana inviter får jag inte så ofta från henne numera (sedan hennes föräldrar lyckats få henne att förstå att hon inte får tycka om mig). Men jag kände att jag inte skulle orka vara glad och käck… så jag sa att jag redan hade handlat och var på väg hem. Då blev lillasyster sur/sårad och tyckte att de lika gärna kunde åka vidare direkt… 😉 Lillgumman. Hennes mamma sa: ”ja, men vi vill ju passa på och vara lite sociala”, varpå lillasyster frågade ”vad är social?” 🙂 Ja, det är mysigt med ungar. Det är det ju.

Men jag for hem ändå.

Mer ledsen än jag sett komma. Jag trodde att jag hade… hanterat besvikelsen efter hur han tvärdumpade mig.

Det finns aspekter hos den där mannen som påminner om en jag lärde känna via bloggarna för några år sedan. Som först verkade trevlig, men som på en femöring vände till att både vara paranoid-rädd för mig och att trakassera mig på bloggen med anonyma, grova elakheter. Han var en av dem som var orsaken till att jag både bytte blogg och stängde kommentarsfunktionen. När han till slut beställde en sak i mitt namn på en butik i södra Sverige, antagligen mest för att skicka mig budskapet att ”jag vet var du bor”, blev det lite för läskigt för vad jag tyckte kändes riktigt säkert, så då polisanmälde jag det hela. Polisen var trevliga och förstod allvaret, utredde men kunde inte agera på grund av för få bevis. Men det kändes ändå bra att veta att den där utredningen fanns hos polisen om det skulle hända mig något.

Det var väl en av de mest extrema saker som hänt mig de senaste åren. Men det har varit ett antal relationer där människor som först har verkat ”normala” sedan plötsligt slagit om och blivit fysiskt eller (oftast) psykiskt våldsamma. Och kanske är dotterns kollega inte alls potentiellt våldsam/otrevlig utan bara lite egen på sina vis.

Men jag har som sagt helt tappat förtroendet för min förmåga att bedöma människor. Det är för många som under de senaste ca 10 åren plötsligt har slagit om och blivit helt oväntat väldigt otrevliga.

Det är därför som jag inte längre känner nyfikenhet på människor. Under mitt livs första halva lite drygt, så bedömde jag människor som mer spännande och intressanta, än potentiellt farliga. Numera är det tvärtom.

Och jag sörjer att det är så.

Jag lyssnar just nu mycket på musik. Under sommaren har jag hört mycket på radio och läst böcker. I morse slog det mig att böcker och musik har det gemensamt att de på ett eller annat sätt handlar om eller beskriver människor – men på ett kontrollerat sätt. När man skriver en historia eller ett musikstycke sätter man sig ner och fokuserar på vad man vill förmedla. Det gör att inte ens de otrevliga eller konstiga karaktärerna som ingår, är totalt oförutsägbara. Författaren behöver själv förstå sin karaktär någorlunda för att kunna skriva om den, och det gör att sammanhangen blir mer tydliga i böcker och musik. I verkliga livet kan människor lite för ofta vara totalt oförutsägbara. Även de som levt på ett sätt och visat upp en personlighet under massor av år.

Jag är intresserad av människor. Mänskligheten. I stort och smått. Jag vill inte ha människorna tillrättalagda eller romantiserade. Men jag behöver att de är någorlunda förutsägbara. Jag tror att det kan vara ett av skälen till att jag just nu har ett så stort behov av att bara ta in, och inte interagera.

Dottern berättade att hennes kollega häromdagen hade sagt något om att ”ja, det blev ju inget mer med din mamma… det känns ju tråkigt, för hon verkar ju trevlig, det skulle vara kul att umgås mer med henne…”. Då hade dottern sagt till honom att jag ju hade tagit initiativet, och kommit dit för att bestämma en träff och att han hade sumpat det. ”Du får väl ringa henne, du har ju hennes nummer”, sa dottern till honom. Han hade tydligen bara svarat något vagt…

Jag vet inte om jag fixar att träffa honom efter att han missbrukade min öppenhet så som han gjorde. Jag är ju t o m rädd för att gå till deras jobb, rädd att han skulle håna mig lika högljutt och offentligt som han basunerade ut att jag skrivit att jag tyckte han var trevlig, när jag var där för att bestämma en träff… jag vet ju verkligen inte vem han är, och det tycker inte dottern att hon gör heller. Hon tror nog inte att han skulle vara elak mot mig. Och hon kanske har rätt. Jag är ju så himla skadad, jag kan inte bedöma människor riktigt längre…

Men det kändes ändå bra att få höra att han hade tagit upp det med henne. Och att han sagt att faktiskt hade velat träffa mig… sedan tror jag nog inte att han kommer att höra av sig. Men litegrann som någon slags upprättelse känns det ändå, att det verkar som om han ändå menade de trevliga sakerna han sa. Och inte bara det otrevliga han gjorde.

Jag längtar då och då efter att ha en nära människa att krama. Vara nära. Men jag har ingen i min tillvaro som skulle kunna vara den människan, ingen jag känner eller känner till som jag kan tänka mig skulle kunna bli den människan…

Så tills vidare dyker jag tillbaka in i böckerna och musiken.

Annonser