På andra sidan

Länge, länge har jag tänkt och trott och därmed känt, att det som utgör hindret från att må bra och trivas med livet är avsaknaden av en kärlekspartner.

Jag är oerhört långt ifrån ensam om att bära den idén.

Och det är inte bara en idé. Det är ett fysiologiskt mätbart faktum att människan mår bättre av att leva med fysisk närhet och psykisk ömhet och värme, än utan.

Samtidigt så fyller det ingen funktion att leva med den tanken och känslan när man inte har någon partner.

Ända fram tills semestern började bar jag med mig känslor av övergivenhet, att ha blivit ratad och dessutom lurad, varje gång J dök upp i mina tankar. Och det gjorde han utan att jag själv styrde över det, alldeles för ofta. Känslan att ha blivit ratad ledde till känslan att inte duga, som människa, kvinna, social varelse och hela rubbet. Känslan att ha blivit lurad ledde till självförakt, eftersom jag varit så pinsamt naiv att jag inte kunnat hindra honom från att använda, missbruka och kasta bort mig.

Ingen lysande kombination av känslor, för att må bra.

Först sedan jag haft semester ett bra tag började min hjärna (och kropp?) rensa och städa bland de där känslorna. Medan jag ägnade mig åt mentala aktiviteter av sådana slag att jag inte kunde tänka på mig själv och mitt liv, pågick städandet.

Jag såg till att försätta mig i situationer och befinna mig på platser som var intimt förknippade med J. Med den medvetna avsikten att städa bort honom från dem, att återta tolkningsföreträdet, ta tillbaka min plats mitt i mitt eget liv.

Och på något sätt, för första gången sedan exet tror jag, lyckades jag faktiskt sortera bort smärtsamma känslor förknippade med människor som har stått mig nära. Inte alla, kanske inte för alltid, men ändå så påtagligt att jag har känt att jag… blivit friare, igen. Utan att aktivt sätta mig ner och kartlägga hur mitt liv ser ut just nu, har jag ändå på något vis lyckats beta av en bit i taget och accepterat att det är så här det är, just nu.

Det är kanske bra eller kanske dåligt, det spelar ingen roll. För det är.

Jag tror att det är den första grunden som man måste acceptera och integrera med sig själv, för att kanske så småningom också kunna gilla just det livet som man har.

Men det är inget jag vet. Att jag kommer att gilla något. Och just nu spelar det ingen roll. För just nu är det som det är, och mitt jobb är att kliva in i just det livet och leva det. Inte i det förflutna, inte med en evig saknad och önskan om att saker inte hade blivit så fel som de blev. Inte heller med en oklar, desperat förhoppning om att de trasiga pusselbitarna från det förflutna på något magiskt vis snart ska laga sig själva och jag ska få tillbaka upplevelsen av att vara hel igen.

Jag har levt med en känsla av panik sedan det tog slut med exet.

Som i en mardröm, där marken plötsligt försvinner under ens fötter och man bara faller medan man desperat hoppas att man när som helst ska vakna upp och veta att man inte kommer att dö…

Under denna sommar har något inuti mig till slut förmått börja stå ut med att mitt liv tydligen inte ska vara förutsägbart överhuvudtaget. Att allt det jag tagit för givet att man ska kunna lita på – att ens föräldrar finns där för en i något avseende, att den som älskar en och vill gifta sig med en lever upp till det den sagt… att människor överhuvudtaget står någorlunda vid sina ord och vid den de visar omvärlden att de är – inte gäller.

Jag har börjat hitta någon form av trygghet i mig själv, samtidigt som jag vet att inga enda människor går att lita på någonsin. Jag börjar kunna leva med den vetskapen utan att önska att det vore annorlunda och utan avgrundsdjup bitterhet.

Jo visst, självklart skulle jag fortfarande önska att de jag har omkring mig levde så som de hävdar att de är. Men jag börjar kunna acceptera att alla andra människor är sig själva så mycket närmast att de är beredda att svika precis allt de sagt och gjort för att… tja, bara för att de får lust med något annat.

Jag tror att jag börjar hitta en förmåga att… åtminstone intressera mig lite för människor igen. Att kanske tycka om dem den lilla stunden då de är värda att tycka om, det korta ögonblicket under deras liv då de är bra människor.

Men fortfarande har jag mindre fokus på att känna för andra. Och mer på att vara rädd om, vårda och bygga upp mig själv igen. Jag har bara inte en riktigt lika tjock mur mellan mig och andra som jag haft.

I morgon ska jag träffa min pratmänniska för sista gången, efter en hel lång semester.

Under semesterns första veckor mådde jag så dåligt varje morgon när jag vaknade att jag inte riktigt litade på att jag ens skulle överleva sommaren. Men till slut, efter vila och vila och vila… mycket natur och sol och passivt intag av andras berättelser om livet… så kände jag att jag nog kanske kan klara mig ändå.

Jag har dessutom bokat in en träff med en människa som jobbar med… alternativt helande. Enligt en vän som varit där på behandling så kändes det som om tonvis av gammalt skräp bara forsade ut, efter bara en behandling… och även om jag inte riktigt tror på just det här alternativa, så tänker jag att det kan vara till hjälp för mig att göra något som har syftet att rensa och bygga upp, samma sak som jag själv jobbar mycket med på egen hand. Att jag stöttar min egen intention på något vis, genom att prova detta som går i samma linje.

Jag känner mig inte som en helt ny människa. Jag har inte minsta antydan till ”nyfrälst”-känsla. Men jag känner mig… mer fri. Lite mer avslappnad, och lite mer trygg.

Som om jag till slut faktiskt har nått botten. Och börjar ana att den håller att stå på medan jag bygger nytt uppåt igen.

Annonser