Jodåsåatt…

Jag är faktiskt ganska glad över att det har återuppstått någon slags lust att skriva på bloggen. Jag trodde faktiskt verkligen att den lusten var död och begraven för detta livet.

Har inte tänkt särskilt aktivt på saken, men när jag nu tänker efter så hade jag nog gett upp om all slags lust för min del.

Inte för att det precis gjorde något. Snarare tvärtom. Passions-jävla-skit, är vad jag både tycker, känner och vet.  Det får andra tycka alldeles precis vad de vill om; jag lever mitt liv och vet någorlunda vad som är rätt för det.

Jag börjar ana att de saker som är värdefulla för mig håller på att utkristallisera sig. Återigen – en befrielse… eller kanske större än så.

Jag samlar ihop mig. Det som är jag. Vad andra än är, och vad andra än kan tänkas tycka.

Visst, jag har aldrig haft någon stark benägenhet att anpassa mig eller försöka sträva efter att vara ”omvärlden” till lags.

Men just för tillfället (och jag vet att det kan ändras på en sekund) så känner jag mig mer trygg än på länge med att vara just jag, med de styrkor och svagheter jag har.

It´s the little things in life that counts.

Som att min vid det här laget gamla, och lite trasiga, vän, blir glad av att jag verkligen vill träffas när vi alldeles strax får chansen.

Att en annan vän, som varit mig oerhört kär men som det trasslat till sig med för något år sedan, svarar med väldigt stark värme på en kommentar jag skickar. Det ger väldigt varma, björnbrummande och goda vibrationer i min mage.

Jag har till slut tappat lite för många av mina gamla vänner för att det ska kännas… okej. Jag är alldeles klar över att orsakerna till att jag tappat dem är att de haft fel eller orealistiska förväntningar på vad jag ska ge dem. Men det gör inte desto mindre ont i någon existentiell del av mig, att de har försvunnit… att jag inte betydde mer för dem än så.

Det är ju just det som jag har brottats med under så lång tid. Att människor låter andra människor betyda så skrämmande lite för dem.

Jag har försökt förstå det. Och när jag inte har kunnat förstå det har jag försökt lära mig att det ändå är så. Och acceptera det.

Och det är absolut möjligt. Att acceptera. Under förutsättning att man accepterar att den absoluta majoriteten av mänskligheten är rätt upp och ner trash. Så det gör jag.

En ytterst liten del av mänskligheten respekterar sig själva och andra i en utsträckning som gör att det är möjligt att ha riktiga relationer med dem. Resten, alltså nästan alla, får man försöka ha någon slags låghalta relationsaspirationer med… och då gäller det att komma ihåg att det är så det är.

Det är inte mitt problem eller min sak att lösa, att de allra, allra flesta människor inte ens har ambitionen att ta sina egna liv på allvar.

Min sak är att så snabbt som möjligt uppfatta om det är på det viset med varje människa som jag blir en aning närmare bekant med. Och att förhålla mig till det. Det vill säga, se till att hålla människan på lagom avstånd.

Att jag sedan inte kan förstå varför människor väljer att göra sig själva till o-trovärdiga, opålitliga och själv-orespekterande varelser, är en annan sak.

Som inte heller är min sak att ägna all min livsenergi åt att försöka lösa.

En annan sak som värmer mitt hjärta inifrån och ut är när den blyga och distanserade jobbarkompisen till min dotter som jag inte alls känner blir glad över att jag sitter där, och slår sig ner med mig för att prata när hon kommer lite tidigt till jobbet. Och jag surrar på, fast jag inte riktigt vet om hon tycker att jag är en töntig och tråkig vuxen. Och en stund senare berättar min dotter att den här tjejen vid ett tidigare tillfälle sagt till henne att hon verkligen tycker att hennes mamma är så himla trevlig.

Shit, vad det värmer.

För att inte tala om hur det känns när min dotters vuxen-rädda pojkvän (som under alla deras år tillsammans, även nu, varit förstörande svartsjuk på mig), mjukt nyper till om mina axlar när han kommer in på dotterns jobb och jag inte ser honom eftersom jag sitter med ryggen till. Och sedan sätter sig och pratar med mig, som om det vore helt okej att han kom dit för att prata med mig.

Underbara, ljuvliga just-vuxna-gullungar.

Faktum är att det också fortfarande värmer någonstans att veta att dotterns manliga jobbarkompis som det nu har blivit rätt konstigt med för min del, även han sagt att ”din mamma är så himla trevlig”.

En del kvinnor vill nog hellre bli beskrivna som ”sexiga” eller ”spännande”. Men för mig är ”trevlig” hundra miljoner mer hedrande att bli kallad. Och det beror inte på att jag inte är snygg, sexig eller spännande, för visst är jag det. (Nej, det är inte som jag hittar på eller skryter, det är som jag har fått höra från andra hela livet och dessutom själv kan se.) Det handlar om att jag själv värdesätter trevliga, vänliga, empatiska, socialt och på andra sätt ansvarstagande människor tusentals gånger högre än jag värdesätter dem som slår knut på sina ointelligenta, ointressanta små personer för att försöka få andra att tro att de är spännande. Eller sexiga.

Tänkte idag på en medarbetare som jag vet är lyckligt gift. En i mina ögon väldigt attraktiv kvinna med integritet, värme och intelligens. Men för all del, utan några försök att mode-anpassa sig, eller att göra sig ”SE-MIG-SE-MIG”-cool… Jag vet såklart inte vad som gjort att hennes äktenskap sedan massor av år, fortfarande håller. Men min gissning är att det handlar om att hon är en intressant människa för att hon på ett tryggt och förutsägbart sätt är sig själv.

Och det är vad jag tycker är attraktiva egenskaper. Imponerande. Förtroendeingivande. Håller i längden. På alla tänkbara positiva sätt.

Jag vill hitta vänner, och en man, som värdesätter precis just de sakerna. För det är en sådan människa jag är. Och jag är helt på det klara med att det inte finns något tråkigt med att vara sådan.

Det kan aldrig vara tråkigt att vara på ett sätt som får andra att bli glada, trygga och trivas med sig själva.

Och alla de miljarders västlänningar som tycker att oförutsägbarhet, passion och obalans är eftersträvansvärt, får söka sig till andra än mig.

Fast problemet är att även de söker sig till sådana som mig. Som är öppna, sårbara, ärliga, vänliga, generösa och välvilliga. Och att jag måste upptäcka att de inte alls är några trevliga människor, så att jag kan se till att hålla dem tillräckligt långt ifrån mig för att inte ta skada av dem.

Som dotterns manliga kollega.

Jag tror inte att han är något svinarsel till skitstövel. Jag tror att han verkligen på riktigt tycker, känner och inser att jag är en människa som han både verkligen är intresserad av och känner stark och djup respekt för. Men han saknar ett ankare i sig själv. Han tycker helt enkelt inte tillräckligt mycket om sig själv för att ta sig själv på allvar. Och det gör honom oberäknelig och emellanåt väldigt otrevlig. Så jag tvekar att acceptera hans vänförfrågan på Facebook. Samtidigt som jag själv skickar en vänförfrågan, som direkt blir accepterad, till en norrbottning som redan har runt 700 vänner. För att han genomgående under vår bekantskap har gett mig intrycket av att vara en varm människa med stark integritet. Hur väldigt framgångsrik och samhälleligt betydelsefull han än och faktiskt är.

Some people are definitely for real.

Andra är inte det.

Men just nu är jag oerhört varm i hjärtat av insikten om att mina små klumpiga ansatser till att vara mänsklig, gör att min dotters ungefär jämnåriga vänner som jag själv inte tycker att jag känner, tycker att jag är en riktig kanonmänniska. Det värmer i hjärtat så det är inte klokt.

Något att känna djup tacksamhet för.

Annonser