Vad ville jag, vem vore jag

… utan någon enda människa att åtminstone emellanåt uttrycka mig ärligt till? Även om människan i fråga får det via ett mejl och därför inte kan avbryta mig innan jag ens börjat prata.

Visst har jag ord. Visst har jag även gåvan och förmågan att formulera mig såväl poetiskt som ärligt och berörande. Jag använder den bara nästan aldrig numera.

För människor består bara sällan och under korta stunder av andra ord och handlingar än de som är sårande, respektlösa, ointresserade eller avvisande. Eller rätt upp och ner konkurrerande och nedtryckande.

Och jag har förlorat orken att tro att ett möte ska leda till något annat.

Men idag pratade jag med en man som gjorde som jag har brukat göra. Det vill säga, han frågade rakt på sak om jag var eller varit gift, om jag ville bli det och om jag har en partner. Rätt skönt faktiskt, med någon som är sådär jävla otaktisk och taktlös som jag har brukat vara själv. Som jag var då, innan alla människor omkring mig var sådana som har allt fokus på social-taktik och inget alls på äkta möten med andra.

Just den här mannen är homosexuell. Vilket jag vet, men han inte verkade veta att jag vet, för han sa inte ett ljud om det och nämnde bara sin enda långa relation som varit med en kvinna. Jag vet faktiskt inte varför han inte verkade vilja/våga låta mig få veta att han är gay. Han sa till och med något om ” de som är homosexuella brukar säga att…”. Dessutom gav han mig en komplimang, som kvinna. Det lär säkert visa sig vad han vill, eller inte vill, i relation till mig. Jag har tänkt att han känns som en människa som jag skulle kunna, vilja, komma närmare på ett mänskligt plan, och det är till stora delar just för att jag vet att han är gay. Jag känner direkt avsmak och förakt för ”passion”, ser det bara som något som gör livet jävligt svårt att hantera. Ser inga fördelar överhuvudtaget, med passion. Faktiskt. Inte en enda. Så om den här mannen skulle vilja bli en nära vän med mig så skulle det… nog kännas bra, tror jag.

Den senaste tiden har jag noterat att de fåtaliga kontakter jag haft med andra människor bara verkar leda till att de… blir sänkta, på något vis. Det skulle kunna bero på att jag säger precis som det är, med livet. Utan några planer, strategiska tankar eller avsikter överhuvudtaget. Bara som det är. Och det verkar de flesta ha väldigt svårt för, i dagens tänk-dig-lycklig-klimat.

Hypocrisy killed the cat, är mitt nya valspråk. Hyckleri är den enda sanna guden som människor lever efter idag.

Fred och kärlek, gott folk.

Annonser