”Makalöst skönt”

sa han, med en ärlig (nästan överraskad) och sakligt konstaterande blick i mina ögon, sedan han dragit på sig kalsongerna och satt sig upp i soffan efter att vi idkat älskog.

Jovars, lilla du, det är inte som om jag inte har haft sex med en man tidigare, tänkte jag. Men sa förstås inte.

För det var ju innan han visade sig ha använt mig enbart för sina egna högst egocentriska drifters skull.

Det var medan han fortfarande försökte intala mig, men framför allt sig själv, att han var kääär i mig.

Jaja. Whatever his reasons – han använde mig som en statist eller spelpjäs i sitt privata drama som handlade om honom själv och hans fru. Han dolde det osannolikt väl och jag, vid det laget en av världens större skeptiker, lyckades inte genomskåda det.

Han var inte en av världens mest underbara män, ur ett mänskligt perspektiv. De männen är ju inte fler än att båda händernas fingrar räcker för att räkna upp dem. Men han sa saker och betedde sig på sätt som för mig varken kändes som klyschor, upprepningar, undanflykter eller oärligheter. Han betedde sig faktiskt som om han vore en ovanligt mycket tänkande människa med mer mänsklig bredd och djup än alla jag träffat på många år.

Sedan fick jag klart för mig att han var ett egoistiskt arsel, som de flesta män.

Jag skrev till honom för ett tag sedan. Och i det korta brevet poängterade jag att det som skadade mig allra mest med vår ”historia” var att jag, trots stor medvetenhet om alla potentiella ”varningsflaggor” angående hans situation och trots stor vaksamhet på ”tecken”, ändå inte alls förmådde förutse att han skulle dumpa mig på ett så omänskligt och kolsyreiskallt sätt som han sedan gjorde.

Jag förlorade mitt förtroende för mitt eget omdöme. När det gäller människor. Jag har vetat länge att jag ofta tror människor om mer gott än de riktigt förtjänar, men det är inte så ofta som människor visar sig vara så enormt mycket större svin än vad jag har förmått förbereda mig på.

Men nu har jag min pappa. Jag har en tidigare chef, inte så viktig ur mitt privata tillitsperspektiv, men ur ett mer samhällsorienterat. Sedan har jag exet. Och i någon mån även min dotters far, men i hans fall kom tecknen gradvis och gjorde mig till slut förberedd på att han skulle göra vad han kunde för att försöka knäcka mig som människa.

J blev spiken i min tillitskista.

Tänkte härom dagen på att det är ungefär ett år sedan jag hade sexuellt umgänge med en man senast. Och att de två männen som jag hade sexuellt umgänge med för runt ett år sedan, båda är av det slaget att jag bara känner äckel och avsmak när jag tänker på. I båda fallen känner jag i efterhand att det var helt fel att ha sex med dem. Fast av väldigt olika orsaker: den första för att han är så in-i-djupet-och-på-precis-alla-tänkbara-plan en fullständigt fel människa för mig. Jag önskar verkligen på alla sätt att jag inte hade delat säng med honom. Han kväver mig på alla sätt. Han har inte på någon nivå minsta lilla susning om vem jag är, som människa eller som kvinna eller som levande varelse. Han är så överbelamrad med sig själv att han aldrig någonsin ser någon annan människa. Alla människor och hela världen och universum finns bara till för att på det ena eller andra sättet påverka hans känslor. Jag får kräkskänslor när jag tänker på honom.

Den andra var ett katastrofalt misstag att ha sex med för att han i slutänden inte heller brydde sig om mig som människa, fast på ett väldigt annorlunda och mer totalt självgynnande sätt än den första.

Det är hur som helst tråkigt att inte ha någon närliggande (i tid) positiv sexuell upplevelse att tänka på.

Och det är en underdrift, på vissa sätt. Det är inte bara tråkigt. Det är en riktig, djupgående kris som jag befinner mig i, när det gäller tilliten, intresset och närhetsviljan till människor. Den handlar verkligen inte alls mest om sex. Den handlar om mänsklighet på ett betydligt bredare och djupare plan.

Jag ägnar denna sommar åt att vila mig från människor. För att på det sättet försöka läka alla jävla söndertrasande sår som människor har åstadkommit i mig.

Jag saknar inte J. Min själ säger mig att han är ett skitigt ärkesvin som, hur många djupa, fina tankar han än levererar, i grund och botten ändå inte tänker på någon annan än sig själv och hur han ska gynna sina behov så långt som möjligt. Det som grämer mig mest just nu är att han fick använda mig som en av sina självtillfredsställande statister. Jag är jävligt glad att jag inte är hans fru, och ännu gladare över att hans dotter inte är min. Jag önskar ibland att jag kunde radera min roll i hans teaterpjäs som endast handlar om att gynna honom själv. Den känslan kommer också att gå över.

Fast det är tveksamt om äcklet kommer att göra det.

Annonser