Är lite tillfälligt kär

i en man som, som svar på ett mejl där jag litegrann satte ner foten och sa ifrån om att jag inte var helt glad över att vissa medarbetare först idag kom in med synpunkter som jag övertydligt talat om att jag behövde för en vecka sedan, svarade med ”ursäkta”, ”du har gjort ett otroligt jobb med detta” (vilket jag enligt alla tänkbara mätverktyg tveklöst har) och ”önskar dig en fin sommar, vi ses kanske på området som vi pratade om häromdagen att vi båda ofta befinner oss”…

Jag blev helt enkelt så enormt glad och tacksam över att en enda människa inte reagerade med att bli sur, tvär eller självrättfärdigat anti i största allmänhet, när jag för ovanlighetens skull markerade att ”nu ger ni mig en jävla massa extra arbete genom att inte leva upp till deadline eller inte riktigt ha kompetensen som ni borde ha”.

Den här mannen är en osannolikt vänlig själ som är så rädd för konflikter att han nog egentligen aldrig tar ställning i vad han uppfattar som oenigheter. En född diplomat. Trevligt, när han uttrycker vänliga, snälla saker, men samtidigt… har jag faktiskt lärt mig, från min far, att inte fullt ut lita på människor som är så måna om att vara andra till lags.

Inte desto mindre har jag god lust att utnyttja den svenska fördomen om kulturen i hans hemland för att starkt och varmt uttrycka min uppskattning över det där svaret.

Nu ska jag lista de extra fina saker som människor har gjort för mig den senaste tiden.

För kanske en vecka sedan hann jag något hundratal meter hemifrån på min cykel när kedjan hoppade av. Jag hade en tid att passa och blev inte jätteglad. Klev av cykelskrället och började försöka få på kedjan igen. Inom mindre än en minut stod där en kvinna, som bara råkade passera, och erbjöd sig med all önskvärd välvilja att hjälpa mig… faktum är att där jag befann mig mentalt, i någon slags ”morgonbubbla”, så var hon faktiskt mer engagerad i att få på kedje-eländet än jag var själv.

Vi fick inte dit kedjan. Men den här alldeles okända kvinnans engagemang och välvilja var värd miljoner, för en luttrad jävel som jag. Som typ aldrig träffar på människor som verkligen på riktigt vill andra människor väl.

(Om jag hade haft orken och kraften att ta reda på vem hon var så hade jag skickat henne en stor blombukett – bara för att hon representerade egenskaper och mänskligt beteende som egentligen helt enkelt bara inte finns längre.)

Det var nog faktiskt det finaste mänskliga jag varit med om under något år eller så.

Men okej.

Idag log en äldre kvinna mot mig när vi kom från varsitt håll på en ganska trafikerad väg. Helt utan anledning log hon. Jag kan med självinsikt deklarera att jag var en bra bit ifrån att le själv, just då. Så hon log alldeles av egen kraft och fri vilja mot mig.

Det har hänt fler fina saker av samma slag som den sista.

Och det är sjukt långt bortom sinnesrubbat att en vanlig svensk människa ska behöva tycka att det är uppseendeväckande märkvärdigt när en annan människa ler emot en utan att man först har krupit som en mask eller betalat den andra för att le.

Men det är så som verkligheten ser ut. Min verklighet.

Idag behövde jag hjälp med ett verktyg som jag använder i mitt jobb. När jag ringde till dem som fixar sådant var det en (för mig) väldigt kär gammal bekant som svarade. Så jag presenterade mig bara med förnamn, och han förstod vem jag var, och lät glad på rösten… kanske bara för att de flesta redan har tagit semester, så att alla ärenden är ganska välkomna där.

I don´t trust nobody.

Why should I?

Det slutade med att jag for dit för att få den där hjälpen jag behövde.

Varenda en som passerade sa ”hej!” med väldigt glad och ”jag känner och gillar dig”-röst… det värmde faktiskt ett gammalt misshandlat hjärta.

Och när jag efter en jättelång väntestund följde hjälparnas uppmaning att gå in och ta mig en kopp kaffe: ”du hittar ju till fikarummet, du har ju trots allt hört hit…”

Så gjorde jag det. Och hamnade i ett varmt samtal med deras chef. Och sedan med en medarbetare i ett av alla mina arbetsområden. Där jag faktiskt fick veta lite personliga saker om den medarbetaren. Som jag kunde bemöta på samma nivå, och som gjorde mig glad i hjärtat.

Det finns människor.

I alla fall under vissa delar av året. Alla ”svenskar” är glada och personliga när det är sommar och varmt. Fast vissa är det faktiskt ganska oberoende av årstid. Och det är dessa få guldkorn som jag både vill, måste och kan – älska.

Så jävla otidsenligt. Hela jävla Sverige handlar numera om yta och maximal själviskhet.

Så de få gånger jag av ren slump råkar ramla på människor som inte är av det slaget – så faller jag som en hel skog av furor…

Vart tog det personliga vägen? Hur och när blev det enda önskvärda här i den svenska jävla mellanmjölkssvenska tillvaron – streamline, yta, coolhet ( = visa för fan ALDRIG att du har vanliga mänskliga känslor)?

Varför är det numera så att den enda sortens människa som är värd ”respekt”, den som portionerar ut sin ”personlighet” bara till ett fåtal strategiskt utvalda människor?

Idag träffade jag en människa i dennes profession, som uppvisade en mänsklig osäkerhet som gav mig adhd-associationer.

Jag fick det jag behövde. Tror jag.

När jag beskrev något om ”när jag var ung”… svarade denna människa, för mig alldeles oväntat, med osäkerhet: ”När du var ung…?”

Det tog mig en stund att förstå att det den här människan ville ha sagt var att h*n inte uppfattade mig som så ”gammal” som jag faktiskt är. Jag vet inte vad jag ska göra av den responsen. Men jag inser att den var ärlig. Jag är tillräckligt cynisk numera för att kunna skilja smicker från ärlighet. Åtminstone i den sortens sammanhang.

Gå ut och var glad, din jävel.

Livet väntar där ute.

Gå ut och var glad; vad ska du annars ha allt det här till?

You tell me.

Annonser