Ja, jag är ledsen

Eller vad jag nu ska säga. Jag är medveten om att en del av er som läser den här bloggen inte riktigt står ut med människor som säger som det är. Och att ni som är av det slaget också har svårt att hålla ifrån er andras känslor som är jobbiga och gör ont.

Jag skulle önska att ni förmådde förstå att mina känslor inte är era, och att ni förmådde känna medkänsla i stället.

Men efter samtalet med min mor igår förstår jag att det är ont om människor som äger förmågan att förstå att hela världen inte kretsar runt just dem.

Jag läser en bok just nu som handlar om en kvinna med en historia som handlar om ”passionerade” föräldrar som skiljer sig, och som så småningom hamnar i den akademiska karriären och har ett ”kärleksförhållande” med sin handledare. Ja, citattecknen betyder att just jag tycker att ”passion” inte har minsta lilla med ”kärlek” att göra. Jag är alldeles medveten om att de flesta som läser den här bloggen (alltså: som kan svenska) tror att det ena hänger ihop med det andra. Det får ni gärna tro om det verkligen ger er ett bra liv, eller ni får tro det även om er passions-passion gör er omåttligt olyckliga, men jag tror inte på det ett endaste dugg.

Och jag är ledsen, men det får ni faktiskt leva med.

Jag tycker om verkliga, levande människor som ser och förstår verkligheten och både står ut med och tycker om att verkligheten är som den är. Var finns ni? Och varför finns ni inte i min verkliga verklighet??

Annonser