När det är lugnt nog för att jag ska minnas

att jag har en blogg som jag brukar må bra av att skriva på… har det hunnit hända så mycket att jag inte orkar börja försöka sätta ord på det.

Har varit ute och rest i jobbet. Trevligt på väldigt många sätt, och jobbigt av det skälet att den där gruppen kollegor som jag haft stora samarbetsproblem med den senaste tiden var med på resan. Jag slapp undan jobbiga samtal, men fick vara beredd på dem hela tiden… och det stressade.

Hade med mig bästa favoritexkollegan. Det var skönt som ett stöd, och hon är faktiskt en av ganska få människor som jag kan slappna av och vara mig själv ganska bra med. Men jag insåg, när jag tittade i backspegeln på vad jag pratat med henne om under de dagarna, att de saker som jag har behov av att prata med någon om handlar mest om de jobbiga sakerna i livet…

Pratmänniskan har sagt åt mig att jag inte får sluta lita på mitt omdöme när det gäller människor.

Och vissa gånger när jag är där och pratar kan jag känna det som om jag förklarar mitt liv med allt som hänt, och att det blir som ett slags skydd mot att inte behöva förändra något. Men andra gånger… känns det att det tyvärr är på riktigt. Jag kan prata om något i nuet och förklara hur jag känt och tänkt, och när pratmänniskan frågar varför jag tänker och känner så… så blir det väldigt övertydligt att den rädsla, vaksamhet och bristande förtroende jag känner för andra människor både är levande och väldigt tydligt spårbar, bakåt.

Hur mycket man än försöker ”tänka positivt”, försöker att inte skapa mönster i sin varseblivning baserat på enskilda händelser, så handlar det i slutänden om att jag har farit så illa av människors hemska beteenden att jag inte längre kan kosta på mig att chansa, kasta mig in i situationer på det vis som jag gjort hela mitt liv fram till alla de onda händelser som startade med min pappas plötsliga vilja att krossa mig. Flera av de händelserna har tagit så hårt på mig att jag varit väldigt nära att helt gå under… och av det har jag lärt mig att inte ta risker. Och att utgå ifrån att människor inte tycker om mig, att de kommer att vilja skada mig, förr eller senare.

Och jag förstår samtidigt att risken att just det händer, kan öka för att jag har den där vaksamheten…

Det finns inga relationer som jag litar på längre. Inte en enda. Jag häpnar hela tiden över hur människor beter sig mot andra som om relationen är gjuten i sten. Som om den aldrig skulle kunna gå sönder och försvinna. Jag har för många erfarenheter av att relationer mellan människor är flyktiga, bygger inte på något annat än lusten för stunden. Människor knyter band med dem som de tycker sig få den form av bekräftelse som de söker ifrån. Lojalitet baserad på moral, ansvar och beslut… finns egentligen inte längre. Inte i västvärlden. Människor kan vara hur lojala som helst så länge som de tycker att de får det de vill ha från den andra. Det betyder inte att de nödvändigtvis tycker om den som de är lojala med. Relationer bygger så mycket mer på maktspel än på kärlek, uppskattning eller respekt.

Till slut verkar pratmänniskan ha insett det som jag själv har brottats med under flera år: att man inte kan bestämma sig för att känna tillit till människor så länge som man inte får några bevis på att människor går att lita på. Det funkar inte, tyvärr… inte när man har blivit för mycket skadad. Och hittills har det inte dykt upp någon människa i mitt liv som bryr sig om mig på ett sådant sätt att han eller hon är beredd att jobba på att få min tillit.

Dessutom är min enda riktigt närstående – min dotter – den som missbrukar mitt förtroende allra mest… det mesta av vår gemenskap bygger på att jag är öppen, försöker lita på henne, medan hon manipulerar och nonchalerar att jag är en verklig människa med samma människovärde som hon själv. Hon dribblar med mig på samma sätt som hennes pappa betedde sig mot mig medan hon växte upp.

Hon har den där förmågan som många har, och som jag inte har, att köra över andra med en vänlig attityd som leder till att man inte kan säga ifrån åt dem utan att bli den som är problemet. Mitt förhållningssätt är att utgå från att människor är trevliga, kompetenta och intelligenta, tills de till slut överbevisar mig om att de inte är det. Och då talar jag om vad jag ser. Oftast med en vänlig attityd, men det hjälper inte: folk hör att jag säger som det är, och det vill de inte höra…

Så människor tycker inte om mig av ett par orsaker: att jag är ”för bra”, som dotterns far sa vid ett tillfälle och som jag först nu börjar förstå vad det leder till, och det får andra att känna sig i underläge trots att jag inte skyltar med allt som jag kan och åstadkommer; och att jag förväntar mig att andra ska ta lika mycket ansvar för sin vuxenhet som jag gör själv genom att inte tillåta sig att ta ut sina känslosvängar på andra. Jag förväntar mig att andra, precis som jag gör, ska kunna styra sig själva till att ha ett professionellt och moget sätt mot sin omgivning, i synnerhet i jobbet.

Jag är alltså mer uppriktig när det till slut behövs, än människor tål. Och lite för duktig, kompetent, intelligent och dessutom trevlig, för att människor ska kunna tycka om mig. Jag är för lite beroende av bekräftelse på en roll som stämmer mer eller mindre illa med den jag är, jämfört med de allra flesta.

För bra, helt enkelt.

Människor verkar bara kunna tycka om andra om de kan få känna sig överlägsna dem.

Jag trodde att min dotters far hörde till undantagen när han sa att han tyckte så mycket om lillasysters mamma för att hon var så mycket sämre än han på själv- och människokännedom. Men jag har börjat märka att de flesta människor har svårt för att styra upp sig själva till att leva efter de värderingar som de vill ha, och därför bara tycker om andra som misslyckas.

Jag känner mig som en ganska främmande fågel i dagens samhälle. Det blir ganska självklart för mig att spendera så mycket tid ensam som jag kan (och det är inte mycket), för det är bara ansträngande att försöka låtsas att jag förstår och lever på samma sätt som ”ljust och fräscht”-människorna. Som ser ut att vara i majoritet i min omgivning just nu. Jag förstår faktiskt inte människor som inte ens försöker göra sig till bättre människor, utan i stället vill omge sig med sådana som de tycker misslyckas värre än de själva för att slippa må dåligt av att de inte lever som de lär… och jag har insett att jag inte kan prata med mina medmänniskor om hur jag förväntar mig att jag och andra borde försöka hantera våra liv. De blir bara stressade, irriterade och tycker mindre och mindre om mig.

Jag har försökt bli en sådan som struntar i att ta ansvar och lever mest för att roa sig. För att se om jag kan gå dem till mötes… men det håller inte i längden, jag är inte en sådan. Så så fort som jag öppnar mig och börjar berätta hur jag tänker, så stänger andra av mig… och jag pratar nästan inte med någon om vem jag är längre.

Pratmänniskan tycker att jag borde jobba på att ta mer plats som den jag är. Att jag är en trevlig, lyhörd och intressant människa som andra skulle kunna tycka om, om jag började prata om sånt som intresserar mig. Jag förstår hur h*n menar, man tycker ju i allmänhet att människor som sticker ut lite är mer spännande än de som inte säger eller visar något… men jag sticker ut tillräckligt mycket på jobbet genom att visa och prata om hur jag förväntar mig att arbetet ska skötas, så jag har inga skäl att tro att något av det som intresserar mig skulle kunna få någon att tycka om mig. Dessutom är en stor del av min personlighet sådan att jag gärna lyssnar på andra, visar medkänsla och är intresserad av deras liv och tankar. Och det sättet funkade för kanske 20 år sedan, och dessförinnan, för då var det inte lika accepterat att människor egentligen bara vill prata om sig själva, som det är nu…

Jag är en dinosaurie. Egentligen redan utdöd.

Jag har väldigt litet behov av att utöva makt över andra. Vet man någorlunda vem man är, och inte är beroende av att andra ska bekräfta den roll man tror sig vilja ha, så behöver man ju inte hävda sig. Samtidigt är jag trygg med att jag vet vad jag tycker när jag väl tycker något, och att jag äger orden att argumentera för det jag tror på, så jag blir nog en ”auktoritet” ändå… något som vissa verkar hata rätt kraftigt.

Jag blir lidande av att människor inte tar ansvar för att äga sina egna svagheter. Det är så accepterat idag att inte leva som man lär. Även mina chefer har en självklar attityd av att det är okej att säga en sak och sedan agera precis tvärtom, utan att skämmas eller försöka förändra någondera. Människor är så inriktade på att bara allt det de tycker sig ha rätt att kräva, idag. Att ge… är det ett fåtal människor som ägnar sig åt, och de ser ofta till att skaffa sig bekräftelse ändå genom att göra sina ”causes” till något som media uppmärksammar. Förutom kvinnorna (och en och annan man) som lever för att tjäna, i det lilla. Och som alltför ofta visar sig vara bittert giftiga om man kommer dem inpå livet. De förväntar sig  tacksamhet från andra, för sådant som de andra inte har bett om eller kanske ens vill ha.

Men sedan är ju saken den att när man inte har någon enda människa att luta sig tillbaka mot, som älskar och accepterar en precis som man är, så blir det till slut såpass slitsamt att finna sig själv i situationer med människor som låter en lida för deras egna brister, att det till slut inte spelar någon roll vem som har rätt eller ej, vem som egentligen äger problemet… till slut orkar man inte annat än konstatera att det inte funkar. Jag funkar inte. Med min omvärld. Min omvärld tycker inte om mig. Och jag har provat alla sätt jag kommit på för att anpassa mig för att kanske bli omtyckt av någon, och det enda som händer är att jag till slut hamnar så mycket i skav med mitt inre att jag inte orkar spela längre.

När alla slags sociala situationer som jag bjuds in till bara känns som plikter som jag bör genomleva för att åtminstone ha försökt… då är det nog bättre att jag ger upp och accepterar att jag ska leva ganska ensam. När jag vet redan innan att om jag är mig själv så blir det inte bra… så är det nog bättre med ensam ensamhet, än sådan tillsammans med andra. Där jag dessutom bara får fler ”facit” på att jag inte kan, inte räcker till, inte blir accepterad eller omtyckt som den jag är.

Min dotter har, sedan hon flyttade hemifrån för gott i vintras, bytt personlighet. Från att hon ringt eller sms:at minst några gånger per dag under sitt hittillsvarande liv, har hon nu slutat att svara i telefon eller på sms. Alldeles för ofta har hon attityden av att hon inte vill ha med mig att göra… och jag har frågat henne flera gånger vad som är fel, vad jag gjort henne under hennes barndom som gör att hon nu i stort sett klippt banden med mig. Men hon säger att det bara handlar om att hon jobbar så mycket och är helt slut, att hon är besviken på att hennes kompisar är sådana dåliga vänner och att hon försöker ”bli sin egen”. Jag köper inte det, riktigt… att ha så lite kontakt med en förälder som man tidigare har haft extremt nära kontakt med och som dessutom bor bara en kilometer bort, kan inte uppfattas på annat sätt än att det är något väldigt allvarligt fel i relationen. Hon beter sig mycket mer distanserat mot mig än jag gör mot min mamma, vilket måste betyda att jag har gjort min dotter fruktansvärt mycket skada; varit en värre förälder än min omedkännande, narcissistiska och manipulativa mamma.

Min dotter säger, när vi väl ses eller pratar, att hon tycker att jag är en väldigt bra mamma. Hon ger spontant exempel på saker som hon tycker gör att jag är så väldigt bra som mamma. Och sedan beter hon sig som om hon vill klippa banden med mig för resten av livet… och idag stod jag inte ut längre.

Vi har planerat en resa tillsammans. Den har av olika skäl hängt lite i luften; vi kunde inte boka samtidigt, och jag har sagt att jag inte vet om jag kan eller kommer att boka resan. Vi ska dessutom åka för att träffa dotterns kompis. Både dottern och kompisen har sagt att de vill att jag följer med. Och dessemellan har de betett sig som om jag inte fanns.

Och sedan dottern bokat, och jag fortfarande försökt ta reda på fakta för att kunna bestämma mig, gjorde hon sig totalt onåbar igen. Jag har ringt henne några gånger och skickat ett sms. Och hon har inte svarat. Inte ens ett kort sms, som en bekräftelse på att hon sett mitt sms… och andra faktorer har gjort att jag har fått känslan av att de kanske ändå inte riktigt menat att de vill att jag följer med.

Till slut bokade jag ändå. Trots att jag inte fått tag på någon av dem, och därför inte visste om det blev riktigt rätt bokning. Natten efter drömde jag en hemsk mardröm om dottern, som rent ut sagt mobbade mig… dissade mig helt, och var elak. Vaknade gråtande och med en ångestklump i magen.

Så idag, medan jag städade, kände jag att nu står jag inte ut längre. Svarar hon inte när jag ringer idag skickar jag ett sms och säger att eftersom hon inte svarar så tolkar jag det som att hon inte vill att jag följer med, och avbokar resan igen.

Men hon svarade när jag ringde. Lät totalt ointresserad när hon svarade. Jag hörde att hon hade tänkt säga något om att hon inte hade tid att prata… så jag gick rakt på sak. Frågade var hon varit, varför hon inte hade svarat. När hon svarade att hon jobbat och inte orkat svara sedan, sa jag att om två vuxna ska boka en resa tillsammans så pratar man med varandra och ser till att allt hänger ihop. Det är det normala sättet när man är vuxen. Så beter sig människor mot varann.

Själv har jag också jobbat mellan 10 och 12 timmar per dag under den perioden som hon inte orkade svara. Men jag bokade ändå den där resan. Fast jag inte orkade eller hade tid.

Och när jag sa att det inte finns något annat sätt att tolka det faktum att hon inte ens skickat ett kort sms när hon sett att jag både ringt och sms:at än att hon egentligen inte vill ha med mig på resan, så slog hon bara ifrån sig. ”Nej, men är det ju inte, jag vill jättegärna att du följer med…” Jag försökte få henne att se saken från mitt håll. Att förstå vad som fanns, och inte fanns, att tolka från mitt håll. Och hon höll fast vid den där respektlösa attityden som sa att vad jag än kände så hade jag bara fel

Jag sa som jag känner det. Att nu har det varit så här i fem månader. Och jag har bett att få veta vad som är så fel. Och inte fått några svar på det. Så nu står jag inte ut längre. Jag mår för dåligt av att försöka ha en relation med henne som bygger på att jag aldrig vet om jag kan ringa henne eller inte… att försöka tänka ut vad det är som jag har gjort så fel mot henne, och samtidigt försöka bete mig som om vår relation är helt normal.

Att resa iväg med henne och hennes kompisar, när jag inte vet om jag verkligen är önskvärd eller inte, och riskera att bli mobbad av dem under flera dagar på annan ort… det står jag inte ut med. Jag överlever faktiskt inte det. Jag har inte tillräckliga krafter just nu för att klara av det. Och eftersom hon inte visar att hon förstår eller tar in det jag sagt nu under fem månader utan bara fortsätter likadant utan att förklara varför… så får vi bryta relationen. För att jag far så vansinnigt illa av hur det är. Inte av någon princip eller för att statuera någon slags exempel, utan för att jag faktiskt går sönder.

Till slut sa hon att hon kanske ändå vet vad som är fel. Att det inte handlar om mig utan om henne, men att hon tar ut det på mig… att hon ville att vi träffas i morgon så får hon förklara.

Så i morgon ska jag äntligen få veta hur jag har skadat henne så illa att hon inte vill ha en normal relation med mig. Det ska bli skönt att få veta. Det är bättre att veta varför någon behandlar en illa än att tvingas gissa. Det gör ont att få veta vilka fel det är på en, men det gör ännu ondare att tvingas erfara att man uppenbarligen har gjort något hemskt fel utan att få veta vad det är.

Jag får ändå alltid höra hur mycket fel det är på mig. Förr eller senare talar andra om hur fel jag är. Så det är inte så farligt. Jag är van, och förberedd, alltid. Och jag tror säkert att hur väl jag än har velat och hur mycket jag än har kämpat för hennes rätt mot hennes pappa och för att vara en klippa i hennes tillvaro, så har jag gjort något annat stort fel som jag inte har sett eftersom jag inte haft kraft kvar att få näsan över vattenytan.

Relationer håller aldrig. Inga relationer är på riktigt. Det har jag fått lära mig, den hårda vägen. Och det tror jag på. Inga människor går att lita på, i något avseende. Människor har så fullt med lik och spöken i garderoberna som jag aldrig klarar att lista ut vad de kan handla om eftersom jag inte har motsvarande själv. Så förr eller senare exploderar alla människor i mitt ansikte, när jag minst anar det. Så ser livet med människor ut, det har jag accepterat. Relationer gör mycket mer ont och skada än de någonsin ger glädje eller trygghet, och därför är det bättre ju färre jag har.

I morgon får jag veta om det finns någon anledning att jag och min dotter ska ha någon fortsatt relation eller ej.

Annonser