Har haft några dagar

då jag inte mått så bra, rent fysiskt. Det påverkar förstås orken att både tänka och känna något som ger mer energi… då får man samla den kraft som går.

Som till exempel glädjen i att jobba. Både att få saker gjorda, och de faktiska arbetsuppgifterna, som för det allra mesta är så väldigt roliga…

Pratade med pratmänniskan om balansen mellan jobb och annat i livet. Det slog mig häromdagen att för bara kanske femtio år sedan, och dessförinnan, så var det ingen som ifrågasatte någon som satte jobbet först på sin prioriteringslista. Då företrädesvis män, eftersom det var vanligare att män jobbade och kvinnor var hemma med barnen. Men oavsett könsaspekten, så är det bara alldeles nyligen som det har blivit både normalt och självklart att ifrågasätta jobbets betydelse i livet. När man har det så materiellt tryggt som vi har nuförtiden så kan man kosta på sig att tycka att det är viktigare att bygga om köket, gräva om trädgården eller laga gourmetmiddagar än att arbeta för att försörja sig… och det var just det som jag plötsligt kände att jag ifrågasatte: att den sociala koden idag handlar om att premiera den som går tidigt från jobbet, tar ledigt och åker på spa eller tjuv-vabbar lite sådär. Medan den som stolt deklarerar att den har arbetat övertid även idag, snarast får tillrättavisande synpunkter från omgivningen om att den ska ta det lugnare…

Det handlar ju bara om trender. Och materiell standard i samhället. Så är det verkligen självklart så att jag har ”obalans i livet” för att jag mest lever för jobbet?

Pratmänniskan menade att huvudsaken är att man upplever att man har balans i sitt liv, och att det är man själv som väljer sitt liv. H*n sa inte direkt att det är något fel i ens liv för att man i stort sett saknar socialt umgänge på fritiden. Fast h*n gled ändå över i att fokusera på min beskrivning av min sociala situation… och jag var såklart delskyldig till det själv. Eftersom jag konstaterade att jag skulle önska mig fler riktigt nära människor. Och kanske en man att leva med.

Det som är bra med att prata med just den här människan, förutom att jag har stort förtroende både för dennes kompetens och intelligens, är att h*n hjälper mig att vända på invanda tankemönster. Ja, det är väl just sådant som pratmänniskor ska vara duktiga på, men alla har ju sina olika grundteorier som de baserar sitt arbete på…

Men den här människan ger faktiskt ett ärligt intryck av att uppfatta mig som helt okej som den jag är. Som en rätt bra människa, faktiskt. Och inte alls så socialt konstig som jag själv har lyckats hamna i att tro, till slut…

Men det är ju det där. Att när någon beter sig oväntat väldigt illa emot en, och man inte får några förklaringar till varför… så måste man till slut uppfinna egna förklaringar. Och de kan nästan bara utgå ifrån att det är något med en själv som är orsaken… man känner ju sig själv bättre än man känner andra. Även när det gäller dem man känt hela livet.

Samtidigt vet jag inte riktigt varför jag så självklart tar på mig ”felen” när t ex J först kommit mig nära och sedan dumpar mig utan att visa minsta respekt eller hänsyn.

Men jag gissar att det handlar om att det är svårare att ifrågasätta sitt omdöme – jag trodde ju faktiskt på honom – än att tänka att det är något jag gjort, eller är, som inte duger i hans ögon… Människan är av naturen väldigt konservativ när det gäller att hålla fast vid de bedömningar man gjort av en situation eller person. Man kan fråga sig vad det beror på, men förmodligen skulle man hitta någon slags evolutionär fördel med det sättet att fungera om man rotade tillräckligt länge.

Och jag har liksom dubbel-krossat mig själv när det gäller J (och några till närstående) genom att både inse att jag inte kan lita på min förmåga att bedöma människor, och samtidigt också tro att det är jag som inte duger, att det är därför som en del människor beter sig som skit mot mig…

Det blir inte så mycket ”jag” kvar då. Och det är där jag har hamnat idag.

Jag tänker att jag har ägnat det mesta av den lilla energi jag haft över de senaste åren åt att försöka laga såren. Energin har bara räckt till det. Den har inte räckt till att också bygga upp mig själv… och jag tycker att jag har gjort rätt prioritering. Men att jag nu måste försöka skapa mig en tillvaro som innehåller färre tärande element, så att jag kan använda mer kraft åt att bli en person igen…

Jag har också tänkt på att åren då jag levt ganska socialt intensivt på nätet, och den psykiska misshandeln som en del har utsatt mig för här, har slitit väldigt hårt på min tilltro till mänskligheten. Hårdare än jag nog riktigt har förstått tidigare. Jag har kämpat för att försöka förstå, och även att försöka tala folk till rätta, förklara mig, hoppas att jag ska kunna nå fram… jag har helt enkelt inte förmått dra en gräns, vända mig om och gå åt andra håll när jag fått hantera elaka och dömande människor på nätet.

Jag har nog helt enkelt inte kunnat föreställa mig att människor kan vara så jävliga… så skadade eller onda att det faktiskt inte är möjligt att nå fram, hur mycket man än försöker. Innan jag inrättade ett socialt liv på nätet hade jag väldigt lite personliga erfarenheter av människors ondska… så jag hade ingen beredskap för att veta att det enda sättet att inte ta skada ibland är att bara vända sig om och gå åt annat håll.

Ska man kunna behålla någon slags positiv bild av mänskligheten måste man nog tyvärr skaffa sig ett filter som gör att man inte lägger märke till dem som bara vill skada andra. Och det har jag inte lyckats med… så jag har tagit väldigt mycket skada. Och tappat tilltron till mänskligheten…

Jag läser om Arne Dahls böcker om A-gruppen. Just nu läser jag ”Elva”, som är den sista i serien och den mest annorlunda. Både för att författaren kliver in och tar plats bland sina fiktionära figurer, och för att den snarast kan sägas vara uppbyggd som en novellsamling (som hänger ihop).

Det gör mig gott att läsa de här böckerna. För även om A-gruppen sysslar med att hantera riktigt onda människor, så är de själva så nyanserat beskrivna som människor att det påminner mig om att jag en gång i tiden uppfattade människor på det sättet – inte bara som endimensionella plattityder, utan som varelser med både synliga och osynliga bottnar som gjorde dem intressanta.

För tyvärr har jag oerhört ont om flerdimensionella människor i mitt vanliga liv. Jag har många som är så kallat ”komplexa”, vilket idag är synonymt med att vara överkänslig när det gäller hur de själva blir bemötta och samtidigt både okänsliga, okunniga och ointresserade när det gäller hur de själva interagerar med andra. Jag har mest bara människor som saknar både vilja att ta eget ansvar i sina liv och intresse för moraliska eller etiska frågeställningar. Trenden bland västerlänningar idag är att bli allt mer narcissistiska. Och det gör dem fullständigt ointressanta, för mig…

Men Arne Dahl-böckerna påminner mig om att det har funnits en tid i mitt liv då jag faktiskt hade människor omkring mig som var intressanta på riktigt. Som var medkännande, tänkande, intresserade av livets djupare skikt och inte bara av hur deras egna ytor kan tänkas te sig i andras ögon…

Jag ska arbeta på att bli bättre på att lägga märke till de nyanserade människorna igen. Och försöka våga anstränga mig för att låta dem komma närmare mig, och jag komma närmare dem…

Annonser